Från den gråa världen - 129

Förbannade detta "skriftliga" sinne, författarens sinne; Ett sinne som inte har färdiga ord och ‎meningar att yttra sig med muntligt, ett sinne som inte kan producera ord och meningar verbalt, på ‎plats och för tillfället, att säga något passande och lämpligt, att säga något: äntligen säga något! ‎Nämen säg något då! Är du stum…? Fan! Attans!‎

Jag hade en god vän på besök hos mig. För några dagar sen, de sista dagarna av hennes vistelse i ‎Stockholm, åkte vi en guidad tur med båt i Stockholms skärgård.

På väg ut satt vi på övre däck, njöt av vinden och solen och tittade på landskapet. Jag har åkt den ‎här sträckan femtioelva gånger och har sett allt, men för min gäst var allt nytt och det var uppenbart ‎att turen var intressant för henne.‎

På väg tillbaka gick vi till nedre däck och satte oss i en mysig vrå, utan vind eller sol, på mjuka och ‎sköna stolar. Samtidigt steg även nya passagerare ombord för att återvända från Vaxholm till ‎Stockholm. En familj, en man och kvinna och tre små barn, varav den yngsta ett spädbarn i mammas ‎famn, kom och satte sig vid vårt bord.‎

Min vän och jag lyssnade på guiden, småpratade, och tittade på vad guiden berättade om. Men varje ‎gång jag tittade på damen som satt vid vårt bord verkade hon mer och mer bekant. Äntligen, när hon ‎tittade ut med hela sitt ansikte vänt mot mig, kände jag igen henne: Hon var ju… hon var ju… Jag ‎gillade ju henne så mycket! En av de mest populära friidrottsmästarna i Sverige och världen, ‎världsrekordhållaren: Sanna Kallur, mästare på 60m och 100m häck!‎

Åh, vad jag har gillat henne som en bra idrottspersonlighet! Wow! Jag hade aldrig drömt om att en dag ‎skulle träffa henne så nära i verkligheten. Vad ska jag göra nu? Vad ska jag göra nu?‎

En del av mitt sinne var upptaget med småprat med min gäst, en del med guidens berättelse från ‎högtalaren, en del med att titta på den sköna naturen runt omkring, och i resten av mitt sinne ‎funderade jag på hur jag skulle börja en konversation med dessa kändisar som satt vid vårt bord. Vad ‎skulle jag säga? Hur säger man?‎

Nyligen hade jag sett henne på tävlingen "Mästarnas mästare" på TV, men tyvärr ‎nådde hon inte finalen, och för 15 år sedan såg jag henne i OS i Peking 2008 då hon i semifinalen föll ‎vid den första häcken, och det gjorde väldigt ont. Så mycket att jag skrev ett inlägg på svenska på min ‎blogg, med titeln "Olympisk anda":‎

‎”Det gjorde väldigt ont att se Sanna Kallur ramla och inte få visa vad hon går för. Jag satt chockad i ‎minuter och tänkte: Tänk bara…, tänk om alla hennes medtävlande skulle stanna, vända tillbaka, ‎hjälpa henne på benen, gå tillsammans till startlinjen och begära att försöket upprepas! Tänk! DET ‎skulle jag kalla för ”olympisk anda”, samma anda som kännetecknade den legendariska och folkkära ‎iranska världs och olympiska mästaren, brottaren Gholamreza Takhti.”‎

Och sen berättade om de gånger när Takhti, medveten om sina motståndares knäskada, även till priset ‎av att förlora en välförtjänt medalj, rörde inte deras skadade knä under brottningen (Viking Palm från ‎Sverige och Alexander Medved från Belarus), eller när hans motståndare, på väg till att bli golvad, ‎visade att hans ben gjorde ont under Takhtis press, Takhti släppte, hans fans skrek i protest, men hans ‎motståndare (Petko Sirakov från Bulgarien) hoppade upp och lyfte Takhtis arm som segrare. Detta ‎kallar jag "idrottsanda"!‎

Nu, hur berättar jag allt detta för Sanna Kallur, som sitter en meter från mig, på andra sidan bordet? ‎Hon var upptagen med barnen och hade lillen sovande på armen. Hennes man kom och gick och köpte ‎mat och dryck till dem. Vad och hur ska jag säga?‎

Kändisar brukar ofta klaga över att de plågas av trakasserier från sina fans. Nu, om jag visar att jag ‎känner henne, kommer jag inte att plåga henne? Kommer jag inte störa deras semester eller lediga ‎stund med varandra och barnen? Kommer jag inte att kränka hennes och familjens integritet?‎

Men å andra sidan kanske hon blir glad över att hon fortfarande är känd och ihågkommen trots att ‎hon inte är aktiv idrottare längre och har fullt upp med att uppfostra barn?‎

Vad ska jag säga? Hur ska jag säga? Jag har sett i biofilmer att folk som jag får höra att vi tänker för ‎mycket och överväger saker för mycket!‎

Jag gick till internet i telefonen, sökte och hittade ett gemensamt foto på henne och tvillingsystern, ‎Jenny, som sprang tillsammans med Sanna ett tag, men fortsatte inte så långt. Så, vad ska jag göra ‎med den här bilden nu?‎

Tvärtemot vad vissa tror är många svenska män väldigt avundsjuka. Om jag pratar direkt med Sanna ‎själv, hur vet jag att hennes mans svartsjuka inte kommer att provoceras?‎

En gång, när mannen kom tillbaka från att köpa någonting eller ta med barnen på toaletten och satte ‎sig i stolen bredvid mig, visade jag honom bilden på de två systrarna i telefonen och frågade:‎

‎- Ursäkta mig! Är hon (pekande på hans fru på andra sidan bordet) en av dessa två?‎
Han tittade och svarade lugnt och respektfullt:‎
‎- Ja!‎
‎- Vilken?!‎
‎– Det här är Sanna, som sitter här, och det här är Jenny, hennes tvillingsyster.‎
‎– Aha... Tack!‎

Jag bugade artigt med huvudet för Sanna och sa till henne: Angenämt!‎

Sanna log och tittade på mig och på sin man och frågade sin man: Vad…?‎

Ingen av oss svarade henne. Förbanne mig! Jäklar! Detta min brist på verbala färdighet! Fan ta min ‎klumpighet... Jäklar! Attans!‎

Enligt artighetens och etikettens alla regler borde jag ha visat henne bilden i telefonen och sagt: Jag ‎visade den här bilden för din man och frågade vilken du var. Jag är väldigt glad att träffa dig. Jag ‎önskar att jag hade någonting som jag kunde få din autograf på. Jag är ett stort fan av dig. Under OS i ‎Peking blev jag väldigt ledsen för din skull när du föll. Det gjorde så ont att jag skrev ett inlägg i min ‎blogg...‎

Då kanske jag skulle visa henne vad jag skrev... Då kanske jag skulle berätta om Takhti. Och då kanske ‎vi kunde prata om andra kvinnliga medaljörer inom svensk friidrott. Jag kunde kanske säga att jag ‎beundrar och älskar även sjukampsmästaren Carolina Klüft, höjdhoppsmästaren Kajsa Bergqvist, ‎längdhoppsmästaren Erica Johansson, och så vidare, och faktiskt alla människor, och speciellt ‎kvinnorna, däribland henne själv, som strävar efter att inom alla områden av sport och kunskap tänja ‎gränserna av mänskliga förmågor längre och längre bort!‎

Jag borde ha sagt... jag borde ha sagt! Jag kanske kunde be att ta en selfie med dem? Fan vad jag ‎slösar bort gyllene tillfällen så här. Nu när jag inte pratade med henne måste hon ha trott att jag är en ‎av de där patriarkala mansgrisar som frågar hennes man om henne istället för att fråga henne själv! ‎Vad dum jag var!‎

Istället för att visa henne bilden och inleda en konversation, vände jag bilden mot min gäst, visade ‎henne och sa: Hon är (pekande på Sanna som satt en halv meter ifrån henne)... svensk och världs och ‎OS mästare inom häcklöpning, världsrekordhållare i 60 meter häck inomhus!‎

Min vän sa: – Va...? Aha... Vad intressant att olympiska mästaren sköter barn så lätt!‎

Och det var allt! Det var över!‎

Under den återstående halvtimmen av resan pratade vi inte ett ord till med våra bordskamrater. Min ‎vän och jag småpratade och tittade på omgivningen. Sannas man vände ryggen mot mig och var ‎upptagen med barnen, och jag såg någon gång från ögonvrån att Sanna Kallur med bebisen i famnen ‎tittar nyfiket på mig, och hon kanske försöker komma på varifrån den här oförskämda och okunniga ‎mannen inom social etikett kommer och på vilket språk pratar han med sin vän...‎

Sedan den dagen minns jag ständigt scenerna och ögonblicken från det mötet, och jag förbannar mig ‎själv för att jag inte gjorde si och inte sa så. Synd!