26 December 2007

Tiden förstör allt

Det visste jag ju redan från min termodynamik: alla verkliga processer i verkliga livet löper åt ett enda håll – de är oåterkalleliga, irreversibla. Alla förlopp i verkliga livet leder till ökningen av entropin i universum, till värmedöden, universala värmebalansen: Tiden förstör allt!

Tänd bara ett värmeljus! Då har du förändrat någonting i världen: du kan inte återskapa ett oanvänt värmeljus genom att pressa ihop värmen, röken, ljusenergin, smälta paraffinet, doften osv.! Det går bara inte!

Men ändå! Hallå! Livet! Är jag pessimist? Jag vet inte! I don’t know! I… just… don’t… know…!

Hann titta på 2 filmer som jag har fått som julklapp från min älskade dotter, enligt önskelista förstås: Maléna och Irréversible med min absoluta kvinnoskönhetsideal Monica Bellucci. Och nu vet jag inte längre…! Eller visste jag någonsin?

Själv har jag ju upplevt det: Du vaknar en morgon, är på väg till en tentamen tillsammans med en rumskamrat på studentkorridoren, och där på vägen står medlemmar av hemliga polisen som fångar dig i en irreversibel process…

Vad gör jag här förresten?

Jag vet inte…! Jag vet inte…!

Det enda jag vet just nu är att "Irréversible" slutar (eller börjar?) med kameran svepande över en poster av filmen ”2001: A Space Odyssey” och då är musiken en av mina största favoritsatser bland symfonier – sats 2 av Beethovens 7-e symfoni.

No comments: