21 February 2020

Tjära i honung - 4

Mitt moderlösa fadersmål

Farfar Mashhadi Ali
(? - 1967)
Min mor pratade guilaki, ett språk som talas i norra Iran i sydöstra kusten av Kaspiska havet. ‎Språket är besläktat med persiska men persisktalande har svårt att förstå äkta guilaki. Mamma ‎var född och uppvuxen i Bandar-e-Anzali (enligt hennes gamla ID-handling Bandar-e-‎Pahlavi). Min far var turk från Azerbajdzjan, född och uppvuxen i Ardebil. Dessa två bodde ‎borta från var sin familj i Namin, 4 mil öster om Ardebil mitt i vägen mellan Ardebil och Astara, ‎på gränsen mellan två helt olika klimat. De var lärare, förstod inte varandras språk, blev ‎bekanta på ett tredje språk, persiska, lärde känna varandra, blev kära i varandra, och knöt ‎äktenskap. Jag var parets första gemensamma barn och föddes i samma Namin. Mitt ‎modersmål är därmed guilaki, mitt ”fadersmål” är azerbajdzjanska, och mitt ”vardagsmål” är ‎persiska, om man kan säga så. Jag var fem-sex år när föräldrarnas tjänst och därmed själva ‎familjen flyttade till staden Ardebil.‎

Mina minnen från föräldrarnas släktingar, och även mina språkliga minnen börjar från denna ‎tid. Jag var inte i skolåldern än och därför lämnades jag till farfars familj varje dag när ‎föräldrarna gick till var sitt jobb. Det var här hemma hos farfar som jag började lära mig olika ‎nyanser och färgen och doften av azerbajdzjanska språket. Ingen i farfars familj kunde prata ‎på persiska, utom min unga farbror som hade gått i någon sorts teknisk gymnasium nära ‎huvudstaden Teheran. Mina två unga fastrar var nästan ”äktenskapsmogna” men hade inte fått ‎gå i skolan och kunde bara ett och annat ord, och inte mer på det ”officiella” språket, ‎skolspråket, persiska. Min största lärare i azerbajdzjanska var farfar som höll i min hand varje ‎fredag och tog mig ut i Ardebils natur, visade mig molnen, vinden, jorden, vattnet, och växter. ‎Han, med sin djupa och mörka och faderliga röst som ekar i mina öron än i dag, viskade för ‎mig växternas namn: yemlik, deve-tikani, bulagh-oti, keklik-oti, och många andra ”…-oti”. Nu ‎när jag tänker så hade han en lustig dialekt: i stället för att säga ”yıxılarsan” (akta så att du inte ‎ramlar) brukade han säga ”yıxılusan” till mig som var busig och sprang hit och dit. Än i dag ‎har jag inte kunnat hitta varifrån i den turkiska världen söder om Kaukasiska bergen denna ‎dialekt kom. Hans andra hustru, min fars styvmamma, som också var en av mina lärare i ‎azerbajdzjanska, brukade räkna veckodagarna på gammalturkiska: Duz günü, Süd günü, … ‎och min mamma kunde inte förstå.‎

Pappa hade förbjudit mig att öppna ens en glipa i ytterdörren och titta på barnen som var ute ‎och lekte på gränden: De är missfostrade och tar fula ord i munnen, sa pappa. Mina enda ‎lekkamrater var mina kusiner, äldre farbrors barn, som också pratade på azerbajdzjanska med ‎mig. Azerbajdzjanska var för mig språket för att leka med kusiner, språket av de vackra och ‎fantasifulla sagor som jag fick höra av de äldre i farfars familj, det var språket av min farbrors ‎vackra fru Turan-khanum, det var doften av maträtter som ghorme-sabzi, pichaq qimasi, och ‎köttgryta som farmor lagade; det var underbara färgerna i glasrutorna i fönstren av rysk ‎modell hemma hos farfar; det var mina unga, snälla och glada fastrars språk som älskade mig ‎så mycket; och det var språket av namnen, färgen, och doften av växter, och de gyllene ‎veteodlingarna utanför Ardebil; språket av bergen, snön, och kölden.‎

Mormor Karbalaii
Mahram-Nesa (? - 1976)
Moders mål var det språk som mamma använde när hon pratade med min unga moster som ‎bodde hos oss, och det var språket av otaliga mostrar och mosterdöttrar som reste så ofta 20 ‎mil från kusten av Kaspiska havet och gästade oss, pratade så högt med varandra på guilaki, ‎och sökte bot på sina åkommor i den svarta gyttjan vid den mycket salta sjön Shorabil utanför ‎Ardebil, eller i varma källorna i Sarein i sluttningarna av den gamla vulkanen Sabalan. Guilaki ‎för mig var doften av vitlök, den himmelska doften av maträtter som pamudor-khurush, mirza ‎ghassemi, baghala ghatogh; det var den märkliga smaken av turshe-tere och murghe fusunjun; ‎det var upptäckten av stekta eller ugnsbakade fisken, krossade och kryddade oliver, underbara ‎doften av Chuchagh (rysk martron), den sura och sträva smaken av vildvuxna granatäpplen, ‎sötman av reshte-khoshkar. Guilaki var mostrarnas blommiga chador, det var mosters hus som ‎var byggd av vass med halmtak; det var den geniala kerde-khale som användes för att dra upp ‎vatten från brunnen; det var fuktens språk, gröna språket av gröna skogen; det var berusande ‎doften av risfälten; språket av havet, båten, havsfåglar; det var språket av lek med sanden i ‎kusten.‎

Nu, inför skolgång, hade jag uppfostrats med två helt olika kulturer, och med ett tredje språk ‎som användes för kommunikation hemma, och som var radioteaterns språk. Det var en mer ‎och mindre vacker och älskvärd värld. Men denna vackra värld rasade samman helt när skolan ‎började. Jag minns inte så mycket från första året. Vi var 80 stycken i en och samma klass år ‎‎1959 och lämnades oftast åt oss själva. Det hårda slaget av verkligheten i ansiktet fick jag ‎nästa år. Nu var det allvar och vår lärare var den grymmaste och värsta läraren under hela mina ‎‎18 år av klassiska skolgång, och han var den allra värsta läraren i hela mitt liv. Han hade ett ‎skepp med vassa kanter som han brukade använda när han slog oss i handflatan så det blev ‎helt täckt av blåmärken. Mitt i sitt skalliga huvud hade han många ärr av att han hade slagit ‎med svärd i huvudet i årliga shiitiska sorgedagen Ashura. Hans huvud var täckt av stora ‎eksemsår och han brukade kalla en viss elev till sig då och då och lät honom klia i hans huvud ‎och rensa mjällen. Han kunde inte något bra persiska, alltså skolans språk, och hade svårt att läsa ‎långa ord på persiska. Mina klasskamrater som alla hade turkiska som modersmål, kämpade ‎och svettades i timmar utan att kunna förstå någonting. Allt var plötsligt på ett helt nytt språk. ‎Förutom innehållet i lektionerna fick de lära sig ett helt nytt språk, och från en lärare som inte ‎kunde språket, och med böcker som inte var avsedda för att lära ett nytt språk. Och jag hade ‎fördelen med att kunde språket i förväg och hade lärt mig läxorna redan innan, och till och ‎med bättre än läraren. Men jag kunde inte azerbajdzjanska så bra. Jag pratade konstigt. Hade ‎inte samma modersmål som mina klasskamrater. Jag fick inte vara med när de lekte på ‎skolgården. Jag var inte en av dem, var ”fass” (perser), var främling. De hånade mig, slog mig, ‎mobbade mig.‎

Någon månad in i läsåret kom en ny elev i vår klass. Han hette Djamal och var också ”fass”. ‎Hans far var chef på en statlig myndighet, som hade protesterat mot korruption och därför ‎hade förvisats till ”exil” i vår stad. Vi visste ens inte att stadens invånare bodde omedvetet i ‎en exilort! Stackars Djamal satt mittemot mig i klassen och förstod inte ett ord av vad läraren ‎eller andra elever sa. När vi skulle skriva diktamen och läraren läste högt ur persiska boken ‎med sin hemska brytning, visste Djamal inte vad han skulle skriva. Han stavade och skrev som ‎läraren uttalade, men det blev ju fel, och han fick dåligt betyg. Denna orättvisa plågade honom. ‎Han led. Denna hån kändes för tungt för honom och hans stolthet fick stryk. Jag bevittnade ‎många gånger att han hade öppnat sin skrivbok med lärarens betyg framför sig och tittade, och ‎hur än han försökte att inte gråta men tårarna rann ur hans kinder och blötte skrivbokens sidor. ‎Jag ville så hjärtligt bli kompis med honom men så fort klockan ringde och det var tid för rast ‎så sprang han från mobbarna till sin två år äldre bror, Ala’, som gick i två årskurs högre än oss, ‎och som en regndrabbad fågel kröp under brorsans ena vinge. Ala’, kanske själv mobbad av ‎egna klasskamrater, tog Djamal vid sin sida, de lutade sig mot väggen någonstans på ‎skolgården, och förvirrad tittade på denna främmande värld de hade kastats in i. Vid läsårets ‎slut gick de från min skola och även från Ardebil.‎

Jag hade duktiga azerbajdzjanska klasskamrater som pluggade bra och det märktes att de fick ‎hjälp hemma, men när det var dags för att läsa upp läxan på persiska så var de förstummade. ‎Senare, när det var dags att skriva uppsatser, kunde de flesta inte skriva‎ någonting. Framför tavlan ‎kunde de inte säga en rätt mening i det nya språket som de var tvungna att lära. Hassan som ‎var min klasskamrat i många år, brukade förbereda sig ordentligt och han hade förstått allt ‎med den hjälp han hade hemma, men ändå började han svettas så fort han stod framför tavlan. ‎Han försökte med all sin kraft för att få ett ord på persiska ut genom sina låsta läppar och ur ‎sin förlamade tunga: han blev röd i ansiktet, höll andan, försökte…, ett halvt ord exploderade ‎ur hans hals, och han blev stum igen; försökte…, och hans tårar blandades med svetten som ‎rann på kinderna. Jag led med honom. Jag ville hjälpa honom, ville placera orden i hans mun. ‎Jag väntade varje sekund på att han skulle öppna munnen och säga ordet. Jag uppmuntrade ‎honom i mitt hjärta: ”Ja! Du är duktig! Säg! Håll inte andan! Öppna munnen! Börja tala någon ‎gång! Säg…!” Men det hjälpte inte. Han kissade på sig ett par gånger, blev hånad av hela ‎klassen, och mitt hjärta gjorde så ont för honom.‎

Det var samma visa ända till slutet av gymnasium. Lärarna, efter att ha testat en stor del av ‎eleverna några gånger, slutade med att ropa deras namn för utfrågning därför att de, trots att ‎var duktiga och hade kunnat ta sig ända till slutet av gymnasium, kunde inte uttrycka sig med ‎en enda rätt mening på persiska. De hade lärt sig detta språk inte på rätt sätt. Allt vad de hade ‎lärt sig var halvmeningar hit och dit, obligatoriskt, tillsammans med lektioner och ur böcker ‎som inte var skrivna för att undervisa språk.‎

Min kusin, farbrors son, var två år äldre än mig men hade också problem med språket. Han ‎fick läsa om i tredje och fjärde årskurs i lågstadiet, och jag kom i kapp honom. Nu satt vi i ‎samma klass, klasskamraterna var lite äldre och förstod lite mer vad respekt var. Nu under ‎kusinens skydd och när min azerbajdzjanska hade blivit lite bättre, slapp jag mobbningen och ‎hade inget problem med språket längre fram till slutet av gymnasium.‎

Men när jag kom in i tekniska högskolan i Teheran så hade jag problem med språket från ‎motsatt håll: nu var det folk i Teheran, och speciellt utanför högskolan som hånade min ‎förvrängda persiska och berättade fula, fräcka och förolämpande skämt om ”turkar”. Konstigt! ‎Här var jag inte en av dem heller. Jag var inte perser här, inte "fass": Jag kom från ett ‎exilland som hette Ardebil. Vem var jag då? Vad hade jag för identitet då? Vi brukade sitta ‎med dem som jag delade rum med i studentkorridoren och som alla var också från ‎Azerbajdzjan, och vi grubblad: Visst var vi turkar från Azerbajdzjan! Vi måste bevara vår ‎azerbajdzjanska identitet, vara stolta över det, försöka bevara och sprida vår egen kultur och ‎lära oss vårt eget språk bättre. Vi måste hitta böcker på azerbajdzjanska, poesi, litteratur, ‎musik. Men ack så synd: ju mer vi letade desto mindre kunde vi hitta: Shahen och hans ‎säkerhetspolis hade förbjudit all publikation på azerbajdzjanska. Det fanns inga böcker eller ‎tidskrifter på azerbajdzjanska. En bokhandlare sa till oss: ”Vet ni inte att böcker på ‎azerbajdzjanska är farligare än Lenins ”Ett steg framåt, två steg bakåt”? Fängelse! Tortyr!”‎

Men vad är detta? Hälften av landets befolkning räknas som andra gradens människor, man ‎lär dem landets ”officiella” språk inte på ett vettigt sätt, de får inte läsa och skriva på sitt eget ‎språk, och dessutom går det inte att hitta ett enda papper på deras eget språk i landet. Nej! ‎Detta är inte rätt. Det är orättvist. Vi måste göra någonting! Böcker! Vi måste hitta böcker. ‎Men var? Jo, det finns ett ställe bortom floden Araks norr om Iran och där får folk studera på ‎detta, just detta, språk. De har radio, TV, tidningar och böcker just på detta språk. Vi måste ‎skaffa dessa därifrån!‎

De flesta böcker på azerbajdzjanska som vi kunde komma åt var tryckta i Baku med kyrilliska ‎alfabet och då fick vi hålla dem gömda och inte visa till någon utomstående för att annars ‎kunde vi hamna i fängelse och torteras. Men det gick att komma åt en och annan mer och ‎mindre illegal bok på vårt språk som var tryckta i Tabriz med persiska bokstäver också. En av ‎dessa var en poesibok baserad på det urgamla turkiska eposet Dedem Qorqudun Kitabi [Min ‎anfader Qorquds bok]. Detta var vårt ”nationella epos”. Med en rumskamrat bestämde vi oss ‎för att lära oss en och annan dikt från boken utantill, och än i dag minns jag delar av dikten.‎

Att skriva ner sångtexterna av operan Koroghlu av Uzeir Hajibeyov (Gadzhibekov) var min ‎största utmaning under 3 år. Jag satt många kvällar i en hytt inne i ett rum på högskolan, ‎lyssnade till operan från LP-skivor med lånade hörlurar, och försökte urskilja ur körens och ‎orkesterns höga ljud vad de olika sångarna sa, och skrev ner. Detta var hjältarnas berättelse ‎som jag lyckades publicera senare i mycket begränsad upplaga. Under tiden hamnade jag i ‎fängelse en kort tid. Där, bland politiska medfångar, var azerbajdzjanska populär och räknades ‎som språket av de revolutionärer som startade och genomförde Persiens Konstitutionella ‎Revolutionen 1905-1907. Där fick jag, mycket stolt, undervisa språket till några medfångar.‎

Men vad tjänade detta till? Min far var 6-7 år när hans mor dog, och min fars språk blev ‎‎"moderlös" nästan samtidigt. Vi små människornas tomhänta kamp ledde ingenvart. Statliga ‎apparaten hade bestämt sig sedan länge tillbaka för att döda, utplåna, vårt språk for att bygga "Ett ‎land, en nationalitet, ett språk" och till detta, förutom alla förbud, hade de alla medel: De ‎tillsatte icke lokala chefer, som inte kunde azerbajdzjanska, i alla statliga myndigheter i ‎Azerbajdzjan, och dessa bestämde att elever fick böta för varje ord på azerbajdzjanska som de ‎råkade säga under lektionerna. De lyckades få även en och annan lokal ”intellektuell” med sig. ‎Dessa, och många persiska intellektuella, ville och fortfarande vill bevisa att "det har hänt ‎något fel och azerbajdzjanska är samma språk som persiska!", att deras ”azeriska” landsmän ‎‎"är visst också rena arier som har utsatts för de grymma och orena turkar och mongoler som ‎kom från fjärran öknen i Asien, och har fått lite orenhet i sitt språk, men det gör inget, vi ‎rensar det!"‎

En del av dessa bor i länder som Sverige där barnen får lära sig hemspråket i skolan och när de ‎hör att staten har skurit ner i budgeten för hemspråksundervisningen så gapar de och skriker ‎‎”men våra barns rätt till hemspråket då?” Men om någon vågar säga ett ord för miljoner ‎iranska barnens rätt till eget språk, azerbajdzjaner, kurder, araber, balucher, turkmener, etc. så ‎gapar de och skriker igen: ”Nejjjj, å vår Iran! Å vår kära Iran! Ni är separatister! Ni kommer att ‎stycka Iran i bitar!”‎

Jag är säkert inte en ren och äkta arier. Min mors mormors far var kanske en guilak vars fars ‎farfars farfars mor var en kvinna som utsattes för våldtäkt av en soldat av muslimska kalifens ‎armé, och min farfars mor var kanske en kvinna från Gandja, barnbarn till en man från ‎Dagestan vars mormors mormors fars farfar var barn till en rysk kvinna och en tatarisk man ‎vars khazariska mor hade våldtagits av flera soldater av Alexander den stores arme. Jag kom ‎att tänka på det specifika lokala namnet av tjocka brödet i Ardebil, ”såmi”, som betyder bröd ‎‎(psomi) på grekiska så långt fjärran från Grekland. Vi är ju alla våldtäkternas ättlingar på ett ‎eller annat sätt, är vi inte det? Allt vad jag vill ha är den mänskliga rättigheten och friheten för barnen att ‎kunna börja lära sig läsa och skriva på sitt eget modersmål.‎

‎***‎
Det andra eller tredje året på tekniska högskolan, tolv eller tretton år efter andra året i ‎lågstadiet, hittade jag plötsligt Djamal på högskolan ståendes framför mig. Lite försenat och ‎helt nyligen hade han också kommit in i samma högskola och läste samma maskinteknik som ‎jag. Nu var han en lång och attraktiv ung man, men hade en mycket mörk syn om livet och ‎samhället. Han var upprorisk och otålig. Han visste om mina kulturella aktiviteter i högskolan ‎men sådana aktiviteter var i hans ögon lönlöst och bortkastad tid. Han hade bråttom. Han ville ‎ta himlen till jorden på en natt. I det andra eller tredje mötet lät han mig förstå att han var med ‎i en revolutionär grupp, och började värva mig med i sin grupp. Jag sa mycket vänligt att jag ‎skulle tänka på saken. Han gick, och jag såg honom aldrig mer. Han hade tvingats gå under ‎jorden som medlem i ”Organisationen för befrielsen av iranska folkgrupper” som visade sig ‎vara en fälla grillad av Sirous Nahavandi som hade sålt sig till säkerhetspolisen SAVAK. Den ‎‎21 december 1976 när hela (obeväpnade) gruppen hade samlats för att granska fakta om ‎Nahavandis förräderi, blev mötet attackerad av tungt beväpnad SAVAK. Många sköts till ‎döds på platsen. Djamal blev sårad, tog en kniv och stack sig i magen för självmord så att han ‎slapp tortyr och eventuellt angiveri av kamraterna under tortyr, men han greps levande och ‎dödades tre månader senare under tortyr.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

17 February 2020

Tjära i honung - 3

Sitter ensam i bilen och kör i en motorväg i Stockholms förort. Har höjt volymen av ‎kassettbandspelaren till max. Det är andra satsen ur Dmitri Sjostakovitjs elfte symfoni. Det är ‎scenen där Tsarens polis skjuter mot hungriga demonstranter i S:t Petersburg den 9 (22) januari ‎‎1905. Det känns som om det är min kropp kulorna träffar. Det gör ont. Trummor, pukor, ‎trumpeter, cymbal… Foten trycker omedvetet på gaspedalen. Har tårar i ögonen. Biter ihop ‎tänderna hårt. Trummor, pukor, trummor, pukor… Jag är inte där längre. Darrar i hela kroppen. ‎Trummor, trumpeter, och den där vassa piccolaflöjten som skär i hjärtat. Jag är utom mig själv. ‎Växlar upp och kör om en bil som bara kryper så sakta. Violiner, violiner… nu rinner tårar över ‎hela kinden. Underläppen börjar darra. Nu gråter jag ordentligt. Röda bakljusen i bilarna ‎framför syns suddiga genom tårar. Pukor, trumpeter, violiner… tårar droppar hejdlöst på ‎bröstet, och i backspegeln ser jag genom tårarna suddiga roterande blåljus.‎

Jag tar foten ur gaspedalen och kör åt sidan. Roterande blåa ljusen följer mig. Jag kör mot kanten av motorvägen. ‎Blåa ljusen följer också. Jag stannar, och de stannar också några meter bakom mig. Nu är det ‎dödstyst i Palatstorget i S:t Petersburg. En mjuk vind blåser över torget och smeker denna ‎döda flickans hår, som ligger i sitt blod, och vid skägget på den där döda bonden som har fäst ‎blicken på himmelen för evigt. Där ligger en fana som har trampats av polishästarna. En trasig ‎trumma rullar sakta bort. En jämrande mor letar efter sitt försvunna älsklingsbarn. Och en ‎polisman knackar på bilrutan.‎

Jag drar ner rutan. Han säger:‎
‎- Kan du stänga av radion?‎
‎- Ja, visst, visst.‎
‎- Det blev lite för fort här.‎
‎- Jaså! Nej..., jag vet inte. Kanske. Förlåt!‎
‎- Vet du vad är högsta hastigheten här?‎
‎- 90?‎
‎- Och vet du hur fort du körde? Över 130!‎
‎- Jag märkte inte det. Kollade inte hastighetsmätaren.‎
‎- Jag måste se ditt körkort.‎

Jag öppnar bilbältet, tar fram plånboken ur bakfickan, öppnar den, och lämnar över körkortet. ‎Han tittar på det och när han vill jämföra fotot med mitt ansikte så torkar jag självmant tårarna ‎med handen. Han ser, och frågar:‎

‎- Har det hänt något?‎
‎- Nej, nej. Det var inget!‎

Vad ska jag säga? Hur kan jag förklara för denna svenska polisman? Vad vet han? Vad ‎förstår han av smärtan i mitt hjärta?‎

‎- Är det något problem?‎
‎- Nej…‎
‎- Fick du något i ögat?‎
‎- Nej, nej. Bara mina bröder…‎
‎- Har det hänt något med din bror?‎

Och jag får en klump i halsen och underläppen darrar. Rösten brister och tårar attackerar ‎ögonen:‎

‎- Mina bröder… De mördade mina bröder och systrar… De jävlarna avrättade allihopa…, utan ‎rättegång. Oskyldigt. 60 personer som jag träffade dagligen och jobbade tillsamman med. Jag ‎älskade dem... De hade suttit i fängelse i sex år…‎

‎- Jaha…? Var…?‎
‎- I Iran… - och torkar tårarna med handen.‎
‎- Vänta här! Jag ska bara kolla körkortet.‎

Han går, lämnar körkortet till sin kollega, och kommer tillbaka med alkoholmätaren.‎

‎- Har du druckit någonting i dag?‎
‎- Nej. Ingenting.‎
‎- Blås här, och vi får se.‎
Jag blåser i pipan med all kraft. Han tittar på mätaren och säger:‎
‎- Du har ju inte druckit en kopp kaffe ens! – och går.‎

Han kommer tillbaka efter ett bra tag, håller körkortet framför mina ögon, och säger:‎

‎- Detta kunde vara sista gången du såg detta körkort men vi hittar ingen tidigare anmärkning ‎på dig och du kan köra vidare denna gång. Men se till att inte åka fast igen! Kör hem, ta det ‎lugnt, ring hem och hälsa syskonen så att du inte behöver längta efter dem! Varsågod! Kör ‎försiktigt!‎

‎- Tack! Visst, visst!‎

Han går. Jag kastar körkortet i passagerarsätet, lutar pannan mot ratten, och fingret söker sig ‎till radioknappen. Jag ser Mehrdad Fardjads glada min. Samma kväll, samma kväll som de tog ‎honom och han kom aldrig tillbaka, skulle han ha bröllopsfest. Lite bortre står Asghar ‎Mahboub som om efter sitt senaste skämt småskrattar under mustaschen. Bredvid står ‎Aboutorab Bagher-zadeh med huvudet i bandage: Han har rivit sönder sitt ansikte för att de ‎inte ska kunna tvinga honom att ”erkänna” brott framför TV-kameror. Alla avrättades sex år ‎efter gripanden.‎

Jag trycker på knappen och nu är det den tredje satsen, sorgemarschen för martyrer i ‎Palatstorget…‎

‎---------------------------------------
Länkar i denna del:‎
‎1- Del 2 av andra satsen i Sjostakovitjs 11:e symfoni:‎
https://youtu.be/kBEwf_zdrnw?t=1377
‎2- Tredje satsen ur samma symfoni: https://youtu.be/kBEwf_zdrnw?t=1803

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

15 February 2020

Tjära i honung - 2

Jag hade en kavaj vars ena axel satt lite snett och jag hade lämnat den till skräddaren för ‎lagning. En dag, i en fantastiskt solig vårväder 1975, hade jag promenerat tillsammans med ‎klasskamraten och goda vännen Manuchehr hela vägen från Arya Mehr Tekniska högskolan ‎‎(senare Sharif), pratat och pratat, och kommit till skräddaren i Laleh-zar-gatan, hämtat ‎kavajen, och återvänt till Shahreza-avenyn. Nu stod vi med ansiktena mot solen nära en ‎biograf. Här skulle våra vägar skiljas åt: Han skulle åka österut och jag skulle västerut. Men ‎orden ville inte ta slut.‎

Vädret var så njutbart. Det hade regnat på natten och en svag vind hade drivit bort smogen ‎från Teherans luft. En ljummen vårsol sken, vita och bomullsliknande moln hängde i den blåa ‎himmelen. Vi pratade och pratade. Jag hade kostym på mig, höll vänstra underarmen ‎horisontellt och på den hade jag lagt kavajen som jag hade fått tillbaka från skräddaren. Den ‎täckte även min hand.‎

En bil som passerade förbi saktade ner en kort stund, och mina och passagerarens blickar ‎möttes. Jag kände inte igen honom och var så upptagen mad att prata med Manuchehr så jag ‎lade inte så speciellt märke till passageraren och blicken. Efter ett par minuter, hur svårt än det ‎var, skiljdes vi åt och gick var sin väg i motsatta håll.‎

Jag hade en så behaglig känsla. Njöt av vårsolen. Med en rak rygg gick jag i norra trottoaren ‎mot 24e Esfand Torget för att ta en dubbeldäckad buss, åka till Jeyhuns korsning, gå nerför ‎Jeyhun, vända in i Hashemigatan och gå hem. Jag höll underarmen med kavajen lite bort från ‎överkroppen så att kavajen inte skulle bli skrynklig.‎

När jag var mitt på övergångsstället vid korsningen med Mossadegh-avenyn dök en mörkblå ‎Peykan (licenstillverkad Talbot Hillman i Iran) på min vänstra sida, saktade ner till min ‎gånghastighet, och passagerarna tittade på mig: var inte den där mannen med koppärriga ‎ansiktet samma som stirrade på mig för en stund sedan när jag var med Manuchehr? Vad vet ‎jag? Vad vill de? Jag kom inte på något och fortsatte att gå.‎

Å, vilket väder! Passerade korsningen med Felestin. Här var det glest med folk på trottoaren. ‎Jag hade inte kommit fram till bensinmacken Diana vid korsningen med Vesale Shirazi så ‎plötsligt pressades jag mellan två personer från vardera sidan. En av dem var just den där med ‎koppärriga ansiktet som satt i bilen som tydligen skuggade mig. Han lyfte raskt kavajen från ‎min underarm och tittade på min tomma hand. Vad gör han? Vad vill de? Den andra som ‎tryckte sig mot min högra axel frågade:‎

‎- Vad jobbar du med?‎
‎- Jag är student.‎
‎- Vad heter du?‎
Jag sa mitt namn.‎
Koppärrigen frågade: - har du suttit inne?‎

Inne? I vanliga fall borde jag ha frågat: vadå inne? Vilket inne? Vem är ni? Vad vill ni? Men ‎på den tiden, med allt vad både jag och de visste om vardagliga situationen i landet, så fanns ‎inget utrymme för sådana snack. Gerillagruppernas kamp och aktiviteter, bomber här och var, ‎bankrån, terrorattentat mot amerikanska arméattachéer och höga officerare, SAVAK:s ‎‎(Shahens beryktade och förskräckliga säkerhetspolis) dagliga razzior och krigföring mot ‎gerillagruppernas gömställen, och även tal om SAVAK:s fyrmannapatrullerande Peykan-bilar ‎var känd för alla. Det var bara jag som just den dagen hade blivit lurad av den ljuvliga ‎vårsolen, samtalen med Manuchehr hade fört bort mina tankar från vardagliga verkligheten, ‎och jag hade glömt all världens elände.‎

Ja, jag hade suttit "inne"; var fängslad för tre år sedan.‎
‎- Var bor du?‎
‎- I Hashemigatan.‎
‎- Ville du gå hela långa vägen dit?‎
‎- Nej. Tänkte ta bussen från 24e Esfand och åka till...‎
‎- Kom! Vi skjutsar dig!‎
‎- Nej, tack! Vill inte vara till besvär. Kan åka själv.‎
‎- Nä men! Vill du inte ha gäster hemma? Vi tar bara en kopp te!‎

Nu var jag i en rejäl knipa. Varför hade jag strävat så mycket efter att längs hela vägen hålla ‎den där kavajen så rakt på min underarm och hade inte ens rört den eller flyttat den till andra ‎armen? Allt tydde på att dessa agenter från den allra första ögonkastet nära den där biografen ‎hade med sina förvrängda syn inbillat sig att jag bar på en automatkarbin under kavajen, precis ‎som Al Capons tid i USA, hade skuggat mig, och jag hade inte en enda gång bytt plats på ‎kavajen så att de kunde se att jag inte hade något vapen gömt under kavajen. Förbanne mig ‎och den där kavajen och denna förrädiska vårsolen! Blev det bra nu?! Nu ville de komma till ‎mitt och Taghis lilla fattiga studentrum, vända uppochner på allt för att hitta någonting ‎‎"suspekt", och sedan ta mig och Taghi, om han var hemma, med sig "bara för några enkla ‎frågor" till de där dödliga skräckcellerna i "Kommitté" till de där blodtörstiga förhörsledarnas ‎‎"tjänst", vilkas namn räckte för att bli vettskrämd. Och allt detta var tak vare rakryggad gång ‎och strävan efter att skydda kavajen från att bli skrynklig! Håll ut nu!‎

Mörkblåa Peykan stod parkerad vid vägkanten. De tog mig och satte på baksätet mellan två ‎agenter. Koppärrigen satte sig bredvid föraren och frågade min adress.‎

‎- Hashemigatan, mellan Jeyhun och Karun, Assad Mardi allén.‎

Koppärrigen öppnade handskfacket, drog ut en mikrofon, tryckte på någon knapp, och sa:‎

‎- Patrullen Shabdiz tar ett fall i Assad Mardi allén, Hashemigatan – och la till en del andra ‎kryptiska ord och meningar som jag vare sig ville eller hade lust för att lyssna eller lägga i ‎minnet.‎

Assad Mardi allén var inte så bred så att en bil kunde köra i den. SAVAK:s Peykan lyckades ‎med mycket svårighet hitta en parkeringsplats på kanten av den smala Hashemigatan. Föraren ‎satt kvar i bilen och tre av agenterna följde mig. En av dem stod vakt i korsningen av Assad ‎Mardi allén och återvändsgränden där vi bodde, och två andra följde mig hem.‎

Porten öppnades till en liten gård. Där mittemot på höger sida fanns en liten korridor. I slutet ‎av korridoren gick trapporna upp till andra våningen där hyresvärden fru Esmat bodde ‎tillsammans med sin man och två döttrar. Under trapporna fanns ett litet kök, och till vänster ‎om trapporna öppnades en dörr till vårt rum. I rummet, bakom dörren hade vi lagt gamla ‎tidningar på golvet och brukade ta av våra skor där. Resten av golvet var täkt med flera ‎olikfärgade filtar.‎

Jag tog av mina skor men de två gick in med skorna på, och från den stunden började de att ‎riva hela rummet: de tog vad än det gick att ta på, tittade på, och slängde bara hit och dit.‎

‎- Det finns två sängar här. Har du rumskamrat?‎
‎- Ja.‎
‎- Var är han?‎
‎- Vet inte. Har inte kommit än.‎
‎- Vad heter han?‎
‎- Taghi...‎
‎- Vad jobbar han med?‎
‎- Han är också student.‎
‎- När kommer han?‎
‎- Vet inte.‎

Min hjärna var i full gång. Jag måste svara så bra och noggrant så att de inte skulle fatta ‎misstankar eller kunna hitta några förevändningar för att ta mig med. Höll på och tänkte vilka ‎‎"olämpliga" saker kunde finnas hemma, hur skulle jag styra bort deras uppmärksamhet från ‎sådana saker, och hur skulle jag förklara och vilseleda dem, om de hittade någonting sådant. ‎Hoppas att Taghi inte kommer hem medan de är här. Tänk om han har någonting i fickan eller ‎i böcker?‎

Koppärrigen tog ett kassettband bland de tjugo-trettio band som fanns på gipshyllan vid ‎väggen, öppnade omslaget, stoppade bandet i den lilla kassettbandspelare som också låg på ‎hyllan, och tryckte på play-knappen. Dessa var kassetter med azerbajdzjansk musik som vid ‎mina resor tillbaka hem till Ardebil hade jag spelat in med mycket möda och låt efter låt från ‎radioprogrammet Araz som sändes från Baku för många miljoner azerier som bor söder om ‎floden Araks i norra Iran. Det var tenoren Rashid Behbudov som sjöng en folksång.‎

‎- Aha, är du turk?‎
‎- Ja...‎
‎- Varifrån?‎
‎- Från Ardebil.‎
‎- Jaså! Då är vi ju från samma stad. Jag är också från Nir. Vet du var den ligger?‎

Jag visste väl var den ligger. Den var en stor by som låg vid bilvägen som gick från Ardebil till ‎Sarab, lite bortom korsningen med vägen som gick till varma källor i Sarein. Förväntade han ‎att jag skulle vara stolt över att komma från samma stad som han?‎

Rashid sjöng:‎

‎... Uca dağ başında ceyran yol eylər
Urəyin başında tikan kol eylər

Yaralıyam dəymə, dəymə, dəymə, dəymə‎
Könlümün budağın əymə, əymə, əymə

Örpəyin sarı, gəl mənə sarı
Tikanı yox eylə, yaramı sarı...‎

‎[... På höga berg tar sig fram antiloper‎
På mitt hjärta rotar sig tistelbuskar

Jag är sårad, rör inte, rör inte, rör inte, rör inte mig
Böj inte, böj inte, böj inte mitt hjärtas kvistar

Du med gul schal! Kom till mig
Få bort tisteln, lägg förband på mitt sår...]‎

Han tryckte på knappen och stoppade bandspelaren. Jag befarade att han kommer att säga att ‎sångaren är "ryss", att musiken är från Sovjet och därmed förbjuden. Men den andra, som ‎hade öppnat ett litet skåp bredvid min säng och kastat ut allt vad han hittade där, ropade på ‎mig, visade någonting i en liten plastpåse som han hade hittat där, och frågade vad den var.‎

‎- Järnperklorat...‎

Än en gång denna järnperklorat med dess små och stora och mörkgula klumpar som liknade ‎svavel och som även vid en annan razzia till studentkorridoren för tre år sedan var nära att ‎ställa till det för mig! Varför hade jag kvar den? Min gamla hobby med elektronik hade nu ‎krympt till bara att reparera radio, TV, bandspelare, skivspelare och sådant för bekanta.‎

‎- Gör du bomber med den?‎
‎- Nej. Använder den för att få bort koppar från kretskort för elektroniska konstruktioner.‎
‎- Bygger du radiosändare?‎
‎- Nej, vid gud!...‎

Tänkte lägga till att jag inte hittar en bra fungerande schema för att bygga sändare, men svalde ‎orden. Att bygga radiosändare var förbjudet i detta land om inte man sökte medlemskap och ‎betalade avgift i klubben för radioamatörer som drevs under statens kontroll.‎

‎- Vad är alla dessa skräp då?‎
‎- Det är reservdelar för att laga anhörigas elapparater.‎
‎- Vad är dessa böcker som ni läser?‎

Han hade plockat två böcker mellan 20-tal böcker som han hade kastat ut från mitt skåp: "En ‎undersökning i pedagogikens svårigheter i Iran" av Samad Behrangui, och "Rädsla och ‎skakning" av Saedi. Hjärnan gick i hög varv och var överhettat av en sådan växling mellan vilt ‎skilda frågor och ämnen.‎

‎- Väl..., det är ju böcker..., och jag läser...‎
‎- Dessa böcker är problematiska. Varför läser ni sådana böcker?‎
‎- Jag hade ingen aning om att det var något problem med dem. De finns ju ute på bokaffärer. ‎Såg dem och... väl... köpte. Om det var något problem med dem så skulle de ju inte finnas...‎
‎- Jo, det är ju det! Vi låter avsiktligt att dessa publiceras så vi kan kolla vem som köper och ‎läser dem.‎
‎- Jag var inte medveten om någonting sådant.‎
‎- Varför köper du inte kärleksromaner att läsa?‎

Vi hade ingen TV och det var långt kvar tills TV-serien Seinfeld skulle skapas. Men i dag när ‎jag skriver dessa rader så minns jag en episod i Seinfeld där de pratar om varför man behåller ‎de böcker som man har läst färdig. Varför hade jag kvar de där böckerna som jag hade ju läst ‎färdig? Jag fick ingen chans att besvara hans fråga då den koppärrige ropade glatt:‎

‎- Jag har hittat! Vad är detta?‎

Jag fick hjärtat i halsgropen. Han hade dragit undan filtarna från golvet och därunder hade ‎han hittat ett papper som liknade de beväpnade gerillagruppernas flygblad. Men... vad var ‎det? Hade Taghi gömt något flygblad där? Jag hade anat flera gånger att han döljer saker från ‎mig och han kanske samarbetar med någon av dessa grupper. Han brukade citera politiska ‎idéer från "Agha" som var en god vän till honom och flera gånger verkade att han testade mig ‎kanske för att bedöma om jag var beredd för att komma in i hans grupp. En gång frågade han: ‎‎"Varför tycker alla att du är en välbeläst person? Vad är det som du har pluggat i dig?" Jag ‎skrattade. Jag? Välbeläst? Alla? Vad vet jag! Hade svarat att han borde fråga de "alla" varför ‎de har en sådan inställning om mig. Det var kanske därför att jag brukade läsa vilken skräp ‎som helst som jag fick tag i? – och Taghi hade tystnat.‎

Förskräckt och med darriga ben gick jag mot koppärrigen medan jag grävde i hjärnan för att ‎hitta en förklaring, men han slängde plötsligt papperet åt sidan: det var en sida ur högskolans ‎läxor kopierad med den tidens teknik och liknade en politisk flygblad som av okänd anledning ‎hade glidit under filten på golvet. Puh...! Det var nära!‎

Nej! De hittade ingenting av värde för dem. Han som hade rivit mitt skåp läxade upp mig:‎

‎- Lyssna! Denna gång gick det bra för tillfället. Vi tar inte in dig. Men du ska undvika sådana ‎böcker. De är vilseledande. Leder till inget bra. De förstör ditt huvud... Vad har ni studenter ‎med politiken att göra? Ta det lugnt och plugga era läxor, förför tjejer! Snart blir ni ingenjörer i ‎detta samhälle, kommer att ha vad som helst: pengar, förmögenhet, bil, hus, lyx, kul..., ‎världens njutning, vad än ni vill. Varför förstör ni då er framtid, läser sådana skit, och följer ‎sabotörerna? Varför? Gör inte så! Jag säger bara, och vi lämnar dig. Du bjöd ju inte på en kopp ‎te ens...‎

‎- Eh..., ja, te...! Jag ska...‎
‎- Skojar bara. Det behövs inte! – och sa till koppärrigen: - Kom! Vi går.‎

De lämnade ruiner i rummet, i mitt hjärta, i mitt huvud, och gick. Detta var priset som jag fick ‎betala för att ha mått bra i vårsolen för någon timme sedan och ha tappat ‎verklighetsförankringen för någon halvtimme. Jag slängde mig på min säng som de hade ‎dragit till mitt i rummet, och stirrade på taket. Jag hade lust att ställa allt tillbaka som det var ‎så fort som möjligt, men jag måste lämna det som det var så att Taghi skulle komma och se ‎denna ruin. Min kära kavaj låg skrynkligt i dammen på bara golvet.‎

Några dagar senare upptäckte jag att kassetten med Rashid Behbudov var försvunnen. ‎SAVAK-agenten från Nir hade tyckt om den och snott den. Vad synd! Jag hade spelat in ‎vackra och sällsynta sånger i den. Det gick inte att få tag i denna musik i landet. Men..., eh..., ‎agenter har ju också smak för musik! Dessutom kunde de ju beslagta alla mina böcker och ‎alla kassettband, lägga allt i en säck och ta med sig. Jag skulle inta kunna göra någonting. Det ‎var ändå bra att de var "snälla" och tog bara ett band.‎
‎_________________________________‎
Rashid Behbudov, Gözəlim sənsən: https://youtu.be/6kprYNWDcPE

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

12 February 2020

Tjära i honung - 1

آغاز تلاش برای ترجمه‌ی «قطران در عسل» به سوئدی، به همان شیوه‌ای که «از جهان ‏خاکستری» را تکه‌تکه منتشر کردم و سپس کتاب شد.‏

I juni 2019 skulle mina arbetskamrater tacka av mig som har jobbat här över 29 år och nu skulle gå ‎i pension. Jag skrev ett avskedsbrev och tackade för tiden som har varit. Många blev berörda av vad ‎jag skrev och berömde min text, så mycket så att jag fick berätta att jag har faktiskt redan ‎publicerat en bok med min livsberättelse, fast, tyvärr, på persiska. Men trycket sedan dess för att ‎jag ska översätta boken till svenska har varit så stort så att jag måste göra någonting åt det.‎

Jag har faktiskt förhalat och senarelagt översättningen av den texten sedan länge tillbaka. Men nu ‎tycker jag att jag måste gå tillbaka till samma metod som jag använde för att skriva själva persiska ‎texten: Jag satte mig varje fredagskväll och skrev, redigerade, filade texten, tog bort och skrev ‎igen, oftast under hela fredagskvällen, hela lördagen, och söndagsförmiddagen, och publicerade ‎texten i min blogg på söndag eftermiddag; avsnitt efter avsnitt, i nära åtta år, från 2007 tills ‎publiceringen av boken i november 2014. Efter ett tag var det bloggläsarnas eftertryck som ‎uppmuntrade mig att skriva och publicera nästa och nästa avsnitt.‎

Jag har inte hittat någon proffsig litterär persisk – svensk översättare och då menar att nu måste jag ‎själv förmå mig att sitta och översätta min berättelse och publicera den i bloggen avsnitt för avsnitt ‎och hoppas på att så småningom få ett gensvar och kanske, kanske, få något förlag att nappa på och ‎visa intresse för att publicera boken, och då en proffsig redigerare ska rätta till alla mina ‎språkförbistringar; men viktigast av allt, få gensvar från läsarna och få en uppfattning om vad de, ‎alltså ni, tycker om det hela.‎

Persiska texten är i 99 avsnitt men jag måste anpassa texten en hel del till svenska läsare. Det ‎handlar inte om bara rak översättning, utan det blir en omskrivning på svenska.‎

Bokens titel kommer från ett ryskt ordspråk: En sked tjära förstör en hel kruka honung!‎

Detta är självbiografiska berättelser om livet, studier, studentrörelser, fängelse och militärtjänst i ‎exil i Iran under Shahen; politisk aktivitet och medlemskap i Tudeh (kommunistpartiet) i Iran efter ‎den "islamiska revolutionen" 1979, flykten från Iran till Sovjetunionen, livet i Sovjet; en andra flykt ‎till Sverige och det nya livet där.‎

Varsågoda, här kommer det första avsnittet.‎

Persiska boken finns här att ladda ner.‎

1‎

Hej kära Azadeh,‎

Jag fick ditt brev i dag och blev mycket glad som vanligt.‎

Denna gång vill jag berätta en sak för dig som jag aldrig har berättat tidigare. Saken är att det ‎var du som var min allra första ”kärlek” från de allra första dagarna, hösten 1971, i tekniska ‎högskolan! Jag såg dig överallt i högskolan när du gick med din tjejkompis Mahin, spred ‎glädje och skrattade åt allt och alla; från himmel till jord. Jag njöt av ditt skratt och din glädje. ‎Efter mycket spaningsarbete lyckades jag en dag att lägga mina saker på en bänk bredvid din ‎fasta plats på en ”matte 1”- lektion och därmed bokade jag platsen för att kunna sitta bredvid ‎dig under lektionen – än sen? för att göra vad? hade jag ingen aning om! Men när vi satte oss ‎och lektionen började så en för mig okänd förrädisk klasskamrat som satt i raden bakom oss ‎tog av sina skor och la sina fötter med hemskt mördarstänkande strumpor i räcket mellan din ‎och min bänk. Jag höll på att kvävas av denna stank och tänkte att du säkert tror att det är jag ‎som luktar! Jag var så tagen av din närvaro och så skämdes av situationen, så att jag satt som ‎ett stock under hela lektionen utan att ens kunna röra en min. Jag sa ingenting, tittade inte på ‎dig, och vände inte ens mig för att se vem det var med de där strumporna. Han, med sina ‎stänkande strumpor, lyckades med att föra bort mig från dig för många år. Jag kommer att ‎strypa honom om jag en dag hittar honom!‎

Två månader därefter hamnade jag i en ”platonsk” kärlek till en annan Azadeh. Verkligen ‎platonsk, för att jag hade aldrig befunnit mig närmare än tio meters avstånd från henne! En ‎gång försökte jag prata med henne på högskolans bibliotek, men avvisades. Denna ”kärlek” ‎fortsatte i flera år och det är märkligt att än i dag när jag är ledsen eller om jag har varit ‎förbannat över någon eller känner mig övergiven så, på natten, drömmer jag om henne: hon ‎sitter i biblioteket eller går så mjukt tillsammans med sina tjejkompisar någonstans i högskolan.‎

Du vill att jag ska skriva mer om mig själv. Jag vet inte vad jag ska skriva så det ska vara ‎intressant för dig och inte göra dig ledsen eller nostalgisk. Det är kanske bäst att du frågar. ‎Men i dag, till exempel, saknade jag dig när vi var på julbord tillsammans med mina ‎arbetskamrater. Svenskarna har en del urgamla mytologiska traditioner i samband med ‎julfirande som har med mörkret, levande ljus, bock(!) och supande och sådant att göra. Det är ‎ganska likt vårt eget firande av vintersolståndet Yalda. Det sägs att allt detta härstammar från ‎soldyrkande Mitraistiska religioner från våra trakter, och att de forna kristna ska ha flyttat på ‎Jesus födelsedag för att utnyttja traditionen med firandet av vintersolståndet. Vissa saker i ‎julfirande är ibland intressanta för mig. Vi åkte till ett hotell som har utsikt över klippor på ‎stranden och hav. Där satt en dum man vid vårt bord; en medarbetare som än i dag, efter tio år ‎som jag har varit på detta jobb tillsammans med honom, för femtioelfte gången, med fördomar ‎inspirerade av boken ”Inte utan min dotter” som var på allas läppar då, frågade ‎vilken bland svenska julmat jag tycker bäst om. Irriterad som jag var pekade jag på ägghalvor ‎med löjrom! Han själv tyckte bäst om lutfisk – det är torkad fisk som man lägger i blöt i lut ‎‎(alltså en basisk och alkalisk lösning), tar bort all dess doft och smak, för att sedan lägga den i ‎blött i vatten för att avluta, koka och äta. Oätligt krafs!‎

Du anar inte hur många gånger under dessa år har jag fått utstå med att svara på frågor om ‎min religion och min tro. De är oftast över 50 år som brukar fråga och det verkar att deras ‎minnen har slutat att fungera för att de frågar jämt: varför ber du inte fem gånger om dagen? ‎Är du inte muslim? Ramadan har ju börjat, varför fastar du inte? Är du inte muslim? Det är ju ‎‎"Eid al Fitr" eller "Eid al Adha". Varför festar du inte? Är du inte muslim? Åker du inte till ‎Mecka? Är du inte muslim? Äter du griskött? Är du inte muslim? Dricker du alkohol? Är du ‎inte muslim? Det verkar att dessa människor vet alla muslimska regler bättre än själva ‎muslimerna! Jag upprepar och upprepar att hörrni, det är sant att jag är född muslim, men jag ‎tror inte på någon religion alls, från totemismen och avgudadyrkan till buddismen och ‎judendomen och kristendomen och islam eller marxismen (som en del gjorde den till en ‎‎"religion" för oss), och vill helst inte att göra med någon av dessa. Men, du vet, dessa herrar ‎vill antingen inte tro på vad jag säger, eller så att de lyssnar på vad jag säger och glömmer ‎direkt allt vad jag sa nyss, och frågar om och om igen. Jag tror att om jag hade sluppit fängelse ‎och avrättning, kunnat stanna i Iran och var fri att arbeta, så myndigheten för ‎ideologikontrollen på mitt jobb skulle inte ifrågasätta min tro såhär mycket som mina ‎konservativa medarbetare gör här. Jag förstår mycket väl att de menar inget illa. Jag är den ‎allra första icke europé och dessutom "muslim" som har hamnat här och de har rätt att vara ‎nyfikna. Men... jag blir irriterad ändå! Vad ska jag göra?‎

Jag bestämde mig för att stänga mig av och låsa mig under hela kvällen mot denna man och ‎hans löjligheter. Men jag måste säga att jag har haft fantastiska medarbetare som aldrig har ‎frågat ens varifrån jag kommer och har bara accepterat mig som den människa som jag är. Jag ‎älskar dessa medarbetare!‎

Där i restaurangen och i halvmörkret klockan två på eftermiddagen tittade jag på utsikten: Det ‎snöade och blåste. Havets svarta vågor attackerade strandkantens tunna is. Horisonten syntes ‎inte i avlägsna dunklet. Scenen kändes bekant från den ryska filmen Hamlet, där, efter ‎Ophelias självmord, står Hamlet på en hög kust och tittar på utsikten över ett mörkt hav och ‎en fågel som flyger runt över svarta vågor, med Sjostakovitjs makalösa musik. Jag tittade och ‎mindes om en eftermiddag då jag hade åkt till Leningrad för att se staden innan jag lämnade ‎Sovjet för gott. Jag hade i flera år längtat så starkt efter att se havet och öppna horisonten och ‎nu ville jag ta mig till stranden till vilket pris som helst. Med hjälp av en karta åkte jag buss ‎och metro till närmaste stationen till stranden. Men det var fortfarande mycket kvar att gå. Jag ‎gick som galningar. Det började duggregna. Himlen var grå. Molnen var gråa. Jag gick och ‎gick. Hamnen var gråa, stora lastfartygen var gråa, tullhusen, taggtrådar, ankarkedjor, kranar, ‎stillastående lastvagnar, allt var grått. I stället för hav såg jag bara vattenpölar mellan fartygen ‎och kajkanten. Jag skyndade från kaj till kaj. Nu ville jag inte veta ens om någon grå agent ‎skuggade mig eller inte. Men ju mer jag gick desto gråare blev allting: luften var grå, marken ‎var grå, regnet var grå, mina kläder var gråa, mina händer var gråa, mina ögon var gråa, min ‎blick var grå, och jag såg ingen öppen horisont, såg ingenting. Det fanns inget hav. Det fanns ‎ingen horisont. De hade ljugit; med ett grått lögn.‎

Jag återvände tomhänt, blött av regnet, med tomma ögon längtande efter havets oändlighet. ‎Sedan jag lämnade Iran och fram till för några år sedan på Kanarieöarna hade jag inte fått ‎chansen att åskåda havet och dess öppna och oändliga horisont. Vilken känsla!‎

Jag lämnade julfirandet, halvberusad. I bläckmörkret klockan fyra på eftermiddagen steg jag ‎av Saltsjöbanan. Härifrån var det 20 minuters promenad till min bostad. Jag hade dragit ‎jackans huva över huvudet men vinden blåste snöflingorna rakt i mitt ansikte ändå. Det gjorde ‎inget. Det var bara skönt. Och nu sitter jag och skriver detta brev, eller rättare sagt fyllesnack! ‎Jag satt och lyssnade till tredje och fjärde satserna ur Brahms tredje symfoni. Jag kan inte ‎lyssna till Brahms utan att minnas vår kära Ahmad som de avrättade så grymt, speciellt ‎Ungerska danser nr. 1 som Ahmed brukade röra sina händer i luften och härma små fåglar ‎varje gång han hörde det. Sedan lyssnade jag till fjärde satsen ur Tjajkovskijs tredje symfoni. ‎Det går bara inte att tonsätta elegantare än så. Därefter lyssnade jag till första och fjärde ‎satserna ur hans sjätte symfoni, som påminner mig om Mahmoud varje gång jag hör den. ‎Sedan slog jag på radion och hörde ett stycke som för första gången gjorde mig intresserad av ‎Olivier Messiaen. Det var ”Kärlekens trädgård”. Så ”naturlig” musik!‎

Har jag tråkat ut dig? Förlåt men det var länge sedan jag lyssnade på musik så mycket och ‎speciellt till dessa gamla pärlor.‎

Det räcker för denna gång! Efter några klunkar eldig konjak som jag hann dricka under tiden ‎behöver jag lite kalt och friskt luft. Det är dags att låta vinden smeka ansiktet med snöflingor ‎igen.‎

Önskar dig lycka till och skratt och glädje som dina första år på högskolan!‎

Jul, 2000‎

‎-------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
‎1- Ophelia från Sjostakovitjs Hamlet: http://youtube.com/watch?v=cMF823gbQA8‎
‎2- Tredje satsen ur Brahms tredje symfoni: https://youtu.be/rU0IX-ubuik
‎3- Ungerska danser nr. 1: https://youtu.be/GEK_QSjWpcs
‎4- fjärde satsen ur Tjajkovskijs tredje symfoni: https://youtu.be/6cLYXlgNIRY
‎5- Fjärde satsen ur Tjajkovskijs sjätte symfoni: https://youtu.be/DtLq8wj0p80‎
‎6- Olivier Messiaen, Kärlekens trädgård: https://youtu.be/bAUcW6vn_xE

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏