Någon har helt nyligen skrivit en anonym kommentar till mitt gamla inlägg med rubriken ”Moulana Rumi, 800”. Han eller hon skriver: ”Shams dödade inte Kimiya utan isolerade henne socialt. Detta ledde till att hon insjuknade och dog.”
Tack för kommentaren. Jag borde ha länkat till mina källor redan då när jag skrev inlägget. Uppgifterna kommer från Abdulhussein Zarrinkoub:s bok ”Pelle-pelle ta målaghate khåda” och Rumis biografi av Forouzanfar. Av en sammanslagning av dessa två får man ut att Shams led av stor svartsjuka gentemot sin fru Kimia Khatun (Rumis stuvdotter) och hade förbjudit henne att gå ut. En gång när Shams fick veta att Kimia har varit ute och roat sig med några kvinnliga grannar, blev han ”så pass rasande att Kimia blev svårt sjuk(!)” (med stora smärtor i nacken!) ”och dog efter 3 dagar”!!
Dessa två skribenter har i sin tur citerat mycket äldre källor. Jag har tyvärr inte tillgång till någotdera och hittade bara citeringar från de 2 förstnämnda i många webbplatser och bloggar, bl.a. här, här, här, och här. Den första boken finns att låna på Internationella Biblioteket på Odengatan och även på Rinkeby Bibliotek. Sök "Zarrinkub" här.
Men jag har 2 frågor:
1- Är det inte "att döda" om man isolerar någon socialt så att hon insjuknar och dör?
2- Hur kan det gå till att en kvinna blir så svårt sjuk att hon dör inom 3 dagar bara av makens ”rena raseri”, utan att ha blivit misshandlat?
04 October 2007
Hur dog Rumis dotter
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
11 comments:
1. Det hela låter bekant faktiskt.
2. En av mina kusiner gifte sig med en ung flicka från granbyn. Den mycket unga och lyhörda kvinnan, som bodde tillsammans med maken och hans föräldrar och syskon i ett och samma hus, misshandlades kollektivt av familjemedlemmar inklusive maken själv och dog efter ett par år av äktenskap. (dog efter en vanlig förkylning, påstås det, men I don't know...). Det här var för mer än 30 år sedan. Alla andra i makens familj lever gott fortfarande.
3. Undrar om Shams "gudomliga" kärlek med Rumi har spelat en viss roll i denna tragiska händelse. Tänk dig en kvinna som ser inte mycket av maken. En make som är hela tidem med en annan man. Viss kan det vara lite tråkigt för en ensam kvinna även på den tiden.
Hej Shiva -:)
I egenskap av en anspråklös (humble) och icke-insatt (non-knowledgable) person, och eftersom jag kan vara anonym, vilket är en fördel, och efter noga avvägande, har jag bestämt mig att svära i kyrkan och ställa några riktigt dumma frågor till dig som är en insatt och uppmärksam (farzaneh) person och rapporterar diverse händelser från bl.a. Södra teatern, ett ställe jag gillar, och till alla Rumi-fans och Shams-fans, experter, poeter, samt till alla andra människor i hela universum:
Är Rumi:s verk bra?
Är Shams idéer bra?
Varför?
Hur många persisktalande i världen kan citera mer än två-tre rader från Rumi?
Kan vi dra några praktiska eller andliga slutsatser och lärdomar från hans verk som skulle kunna påverka vårt liv positivt?
Ska vi dansa runt i virvlar?
Ska vi gå i extas?
Ska vi göra som Shams? Resa runt kanske?
Ska vi vara goda vänner? Som de två gjorde.
Ska vi spela vassflöjt och klaga över att vi har kommit till världen?
Ska vi tänka på döden och sträva efter?
Ska vi vara mistänksama mot de som påstår att de är våra vänner?
Ska vi strunta i materialismen och vara andlig?
Ska vi jubla över livet eller tvärtom gråta?
Ska vi njuta av livets goda och glömma allt annat?
Eller ska vi bara läsa hans verk som alla andra böcker och njuta av hans poesi när vi har tid? I så fall varför är det så få som gör det?
Jag vill veta! Ni som kan det!
Ankla mig inte!
Utan citera en god bit från honom (please)!
Kvinna som gåva eller verktyg:
Ja, varför inte ge Kimia-Khatoon till Shams och tona ner de pinsamma ryktena om relationen mellan Shams och honom själv !? Trots allt, for en del män, kvinnan har alltid varit en av de bästa gåvorna i känsliga lägen. Särskilt om man kan göra det på ett lagligt och anständigt sätt.
Rumi gjorde det med sin stuvdotter Kimia.
Tyvärr dog hon.
Mehdi gjorde det med sin egen fru.
Fast hon lever. Vill dessutom bli president.
Frågan är vad Kimia och Maryam själva tyckte om affären i början.
Citat: "Änbaneh por äz goh äst. Bayäd ghashogh-ghashogh khord vä bäh-bäh goft.".
Kvinnomisshandel är kvinnomisshandel oavsett formen.
Hallå! Alla ni ”anonyma”! Kan ni inte välja smeknamn till er så att man kan skilja mellan er?
Ja, du, ”her boy”, inte alls duma, utan mycket bra frågor! Men tror du inte att du missar en sak? Min blogg heter just ”I don’t know…”! Jag är ingen ”farzaneh”, och låt mig erkänna vissa saker för dig och alla andra:
Min kunskap om Rumis och Shams poesi är begränsad i ljud! Just det, ljud! Och med ljud menar jag att jag älskar lyssna på Shamlus deklamation när han läser upp Rumi (och alla andra poeter, speciellt Nima och sig själv, och speciellt den gamla versionen från 37-38 år sedan). När Shamlu deklamerar med en musik i bakgrunden, då följer jag inte ord, mening, verser eller sammanhanget i ord: det är en helhet i ljud och musik jag hör, och ibland, här och där förekommer ett och annat ord som förstärker effekten. Likaså är det när jag lyssnar på vokal musik: jag hör inga ord, det är bara en helhet.
Annars tycker jag poeter, stor som små, i allmänhet är också människor med sina svaga och starka egenskaper. Vi vet ju hur det är med dominansen av män i vår region just nu och det skulle säkert inte kunnat vara bättre i Rumis och Shams tid. Därmed borde du och jag vända oss till vår ”anonyme” vän som tyckte Shams inte dödade Kimia och fråga honom/henne om han/hon kan svara på dina frågor.
Jag har varit många gånger på fester tillsammans med H. A. Sayeh och S. Kassrai. De brukade läsa upp poesi av bl.a. Rumi och Hafez på festen och brukade analysera det ord för ord för varandra, för Ehsan Tabari och för andra gäster. Då brukade jag förstå och njuta av poesin! Nu har jag både Shams ”Kolliat” och Rumis ”Masnavi” på hyllan hemma, men att öppna och läsa dem påminner mig om mina studenttider då med stor risk för fängelse och tortyr lånade jag Lenins verk av andra studenter och läste i smyg, och… fattade inte ett ord!
Citera Rumi? Varsågod: ”Beshnå äz ney chon hekayät mikånäd: Äz jådaii-ha shekayät mi-kånäd!” Räcker det?!
Hej Shiva
Det var ett fint citat: ”Beshnå äz ney ...”
bah-bah, bah-bah.
Aftab amäd dälile aftab! [Också citat från Rumi!]: Läs en artikel om Rumis syn på kvinnan i den senaste upplagan av tidskriften "Pål-e ädäbi": http://www.lit-bridge.com/fa/dramatics/000057.php
(Det går inte att ha aktiv länk här. Ni måste markera adressen ovan, kopiera (Ctrl+C), och klistra in den (Ctrl+V) i webbläsarens adressruta.)
Tack Shiva för upptäkten av denna artikel.
Jila Moshiri har gjort en mycket fin insats.
Medvetet eller omedvetet, har hon på ett rafinerat och artigt sätt avslöjat Molavi:s kvinnosyn.
Läs det här citatet:
وای آنــكه عقــل او مــاده بـود
نـفس زشـتش نـر و آمـاده بود
لاجـرم مغلـوب بـاشــد عقـل او
جز سوی خسران نباشد نقل او
ای خنك آنكس كه عقلش نر بود
نفس زشتش ماده و مضطر بود
Tillåt mig översätta dessa ord till vanligt språk:
Enligt Rumi; manlighet är tecken på klokhet i motsatsen till kvinnlighet som är tecken på fula andlighet (nafse zesht), dvs ondska.
Om man bortser från innehållet, är själva poesin inte heller så vacker (t.ex. jämfört med Hafez). Man ser att han har hittat på ganska orelevanta ord som "amadeh", "naghl" och "Maztar (!)" för att texten skall rimma. Då blir "Masnavi" längre (haftad man kaghaz).
Detta är banalt kvinnoförakt på ett banalt språk.
"Haj-Mirza-Aghasi" eller "Mesbahe-Yazdi" eller "..." kunde inte ha sagt tydligare än Rumi.
Aftab amäd dälile aftab (2)!
Läs hela historien om hur Kimia-Khatun dog, här:
http://www.kalam.se/kimja-khaton.html
Vad är det här för diskussion? Förväntar ni er av folk som levde för 700 sedan att ha en modern syn på kvinnor? Idén om jämställdhet är modern.
För ett par år sedan kom det ut en novell i Iran som hette "Kimia Khatoun". Det handlade om just det som en del har antytt om vad som kan ha hänt med Rumis 19-åriga dotter. Boken fick god kritik, inte på grund av dess innehåll utan för att historien kunde slå hål i en märklig, snarare fanatisk syn som upphöjde Rumi och Shams till gudar nästan. Den synen har mycket gemensamt med det perspektiv som fördömer Rumi och Shams för deras kvinnofientlighet.
Rumi och Shams träffades i Konia på 1200-talet... glöm inte, på 1200-talet! Båda herrarna bör förstås utifrån sitt eget sammanhang. Varken jag eller ni andra som läser eller skriver några rader här är i ställning att fördöma någon som levde för flera år sedan. Det är helt enkelt för att vi inte är några domare och de stackarna inte har någon möjlighet att försvara sig. Vi kan vara konstatera vad som har hänt och försöka förstå det utifrån de sociala förhållanden som omgav dåtidens människor. Så länge industrialiseringen inte hade dragit kvinnorna ur hemmen till det offentliga rummet och produktionen, fanns det inget tal om att kvinnorna skulle vara jämställda med männen. Utgångspunkten för till och med upplysningens idéer i fråga om könen vara att det förelåg en gradskillnad mellan män och kvinnor: kvinnor var människor men lite mindre än männen. De ansågs vara så av naturen.
Om vi nu vill kartlägga vad som hände på 1200-talet mellan Rumi och Shams, eller mellan Shams och Rumis dotter, behöver vi källor. Sådana finns inte för att bevisa någonting över huvud taget. Det enda som skrivits om Kimia Khatouns död är författad av Rumis son, Sultan Valad, som talar om att hon blev svårt sjuk efter att ha besökt trädgården utanför det hus som Rumi överlåtit till Shams. Inget sägs om att hon talat med några grannar eller att Shams skulle ha gjort något mot henne. Men ens det lilla som Sultan Valad skriver kan accepteras rakt av. Han har förmodligen bland dem som var missnöjd med den uppmärksamhet som Rumi riktade till Shams. Det säger Sultan Valad till och med själv, och han hade därför anledning att svartmåla Shams, eller åtminstone se allt han gjorde uren pessimistisk infallsvinkel. Sultan Valad kan ha medverkat i att får Shams att försvinna, antingen själv eller med lite hjälp...
Om relationen mellan Shams och Rumi vet ingen exakt, för att ingen sett dem tillsammans i enrum, men de hade troligen inte något sexuellt kärleksförhållande med varandra. Den typ av kärlek som Rumi och andra persiskt-talande mystiker talar om är så pass stark att den knappast uppstår mellan män och kvinnor. Det är den österländska mysticistisk kärleken som föreskriver att man ska försvinna i sin älskade. Inställningen påminner väldigt mycket buddismen och manikeismen.
Mister Anonymous
Jag glömde skriva igår kväll... När Shams för första gången försvann från Konia, skickade Rumi sin son till Damaskus för att övertyga honom att komma tillbaka. Shams hade tydligen varit på resande fot hela tiden och det var svårt att få honom att stanna kvar i en liten håla som Konia. När Shams kom tillbaka, insisterade Rumi enligt Sultan Valad på att gifta bort sin dotter med Shams som dessutom fick en bostad i den Rumis skola...
Det låter väldigt tokigt när man läser några här som sitter och spekulerar om att Shams giftermål med Kimia Khatoun var ett täckmantel för det homosexuella förhållande som Rumi och Shams hade. Det går visserligen att undra vilken typ av relation de två männen hade, men det skulle vara tokigt att gissa sig till ett homosexuellt förhållande och på den grunden resonera vidare att de (nu när vi vet att de var homosexuella) nog behövde gömma det från allmänheten.
Förresten... persiska är ett de få språk som allt sedan medeltiden har ett begrepp för homosexualitet. Homosexuella har funnits överallt alltid, men homosexualitet som kategori (kontra heterosexualitet) är något modernt. Det var först på 1800-talet som dessa kategorier och kontraster konstruerades. Bland sufimunkar fanns det ett begrepp, "Shahed Bazi", som syftar på homosexuellt förhållande... Så det fanns ingen anledning att låtsats att man inte var homosexuell om Rumi och Shams verkligen var det. Även om Shams var en gubbe och kan knappast kallas för "shahed" som var beteckningen på en vacker ung kille med homosexuella böjningar.
Mister Anonymous
Post a Comment