بازداشت‌های غیر قانونی را پایان دهید!‏

همه‌ی زندانیان سیاسی را آزاد کنید!‏

-----------------------------------------------------

17 October 2007

Djävla löss!

Jag hade bokat träff med Monica Bellucci i kväll men TV6 valde att visa en fånig D-film i stället för ”Tears of The Sun", pga. fotboll på TV3! Därmed får jag sitta och blogga i stället!

Det var en kylig lördagsmorgon hösten 1990. Hade läst någonstans någon vecka innan att Huddinge kommuns huvudbibliotek skulle sälja hela sitt bestånd av LP-skivor för 10:-/st! Det var ju ett gyllene tillfälle för den fattiga mig. Tog den första bästa bussen på morgonen, och sen pendeltåget till biblioteket, och det tog tid att få veta att man skulle gå runt byggnaden och komma in i en källarlokal.

När jag kom in i lokalen fanns det bara små mängder av LP-skivor kvar utspridda i några lådor märkta med olika typer av musik. I lådan för klassisk musik fanns bara nära 200 st. repiga skivor kvar med trasiga fodral, eller av sådana tonsättare som ingen ville lyssna till. Det märktes att det hade varit kö, slagsmål, och plundring ända fram till några minuter före min ankomst. Flera personer satt här och var med stora mängder skivor i famnen och höll på att byta med varandra.

Inte en enda Sjostakovitj kvar! Men jag lyckades ändå att hitta 10-tal skivor av sådana kompositörer som jag gärna lyssnar till: Janacek, Martinu, Bach, och se där: 2 exemplar av en av mina favoritskivor – DECCA nr. SXL 6206, Tjajkovskijs Hamlet och Romeo & Julia med Wiens Filharmoniorkester under ledning av Lorin Maazel,



med en bild på fodralet från min favoritfilm Hamlet av ryska regissören Grigori Kozintsev, Innokenty Smoktunovsky som Hamlet och Anastasia Vertinskaya som Ophelia, i en mycket dramatisk och skakande scen: Teatergruppen håller på att föreställa hur Hamlets far dödades. Jag älskar denna film, har sett den minst 5 gånger och är beredd att se den 5 gånger till! (Måste hitta och skaffa DVD:n, fast den måste ses på bio). Och jag älskar Tjajkovskijs Hamlet. Jag hade just denna LP i Iran.

Tog bägge exemplaren och gick fram till en man som hade fler skivor än alla andra och hade en varm bytesverksamhet runt omkring sig. Jag ville våga mig i en seriös förhandling för andra gången i mitt liv! Första gången var det i Baku när jag ville sälja en guld halsbandskedja för att behövde pengar för att kunna komma ut ur Sovjet! Nu ville jag byta några av mina skivor mot hans skivor av Sjostakovitj. Han bläddrade och tittade på mina skivor, tog en av dessa Hamlet-skivor, och erbjöd mig inte Sjostakovitj, utan Allan Petterssons symfoni nr 7!

Jag funderade en kort stund: Jag kände ju väl Sibelius från Finland, Grieg från Norge, och lite Carl Nielsen från Danmark, men ingen svensk tonsättare. Nu bodde jag ju i Sverige och borde samla lite kunskap om svenska tonsättare också, väl? Tänkt och gjort! Slog till och bytta min dubblett mot Allan Petterssons Symfoni nr 7.

Men alla dessa skivor utom just Tjajkovskijs Hamlet glömdes bort i min skivhylla och det var först efter knappt 10 år som jag tog och lyssnade på Allan Petterssons symfoni för första gången, och vilken upptäckt! Jag satt obekvämt på soffkanten med hörlurar och kunde inte röra mig ur fläcken! Vilken musik! Vilken symfoni! Vilken skrik! Vilken upplevelse!

Några år därefter skrev jag om denna symfoni för några bekanta och däribland citerade jag ur texten på omslaget. Texten är av Göran Bergendal som är en av de största Pettersson-experter. En mycket vacker text. Några citat:

Pettersson var ”född 1911, uppväxt i slumkvarteret på Söder i Stockholm, tidigt intresserad av filosofi, religion och musik […]”. ”Han är ensam – utanför varje grupp, varje generation. Hans musik talar ett eget språk. Han jämförs ibland med Mahler och Alban Berg och det ogillar han, men de namnen kanske ändå säger något om hans musik, om den tekniska skickligheten, om logiken, om dess bekännelsenatur, om en del av dess medel”.

Det är knappast musik Allan Pettersson skriver, han utför snarare en medlidandets handling. Han talar inte om huvudtema eller sidotema, han talar om de små människorna, de som aldrig märks, de utanförstående. Han är protestmusiker, nämligen, och vanmäktigare än de flesta. I ett brev skrev han att hans musik kanske är ”en protest mot predestinationen, grymheten mot männskan, männskan utan chans”. Det är således inte mycket hopp han ger oss. Han tänker mycket på vår tids människa, men vår tids människa för Allan Pettersson är ”mannen i Stockholms Stads sandlåda” som kliar sig där samvetet förmodas sitta och säger ”Djävla löss!” Har mannen i sandlådan ingen grammofon lär han aldrig få höra protesten.

Tack Huddinge bibliotek som sålde skivan och tack mannen som gav den till mig!

Läs Allan Petterssons biografi här (eller på engelska) och lyssna till en bit av finalen (6 minuter av 47) ur hans symfoni nr 7.

No comments: