Vädret var så njutbart. Det hade regnat på natten och en svag vind hade drivit bort smogen från Teherans luft. En ljummen vårsol sken, vita och bomullsliknande moln hängde i den blåa himmelen. Vi pratade och pratade. Jag hade kostym på mig, höll vänstra underarmen horisontellt och på den hade jag lagt kavajen som jag hade fått tillbaka från skräddaren. Den täckte även min hand.
En bil som passerade förbi saktade ner en kort stund, och mina och passagerarens blickar möttes. Jag kände inte igen honom och var så upptagen mad att prata med Manuchehr så jag lade inte så speciellt märke till passageraren och blicken. Efter ett par minuter, hur svårt än det var, skiljdes vi åt och gick var sin väg i motsatta håll.
Jag hade en så behaglig känsla. Njöt av vårsolen. Med en rak rygg gick jag i norra trottoaren mot 24e Esfand Torget för att ta en dubbeldäckad buss, åka till Jeyhuns korsning, gå nerför Jeyhun, vända in i Hashemigatan och gå hem. Jag höll underarmen med kavajen lite bort från överkroppen så att kavajen inte skulle bli skrynklig.
När jag var mitt på övergångsstället vid korsningen med Mossadegh-avenyn dök en mörkblå Peykan (licenstillverkad Talbot Hillman i Iran) på min vänstra sida, saktade ner till min gånghastighet, och passagerarna tittade på mig: var inte den där mannen med koppärriga ansiktet samma som stirrade på mig för en stund sedan när jag var med Manuchehr? Vad vet jag? Vad vill de? Jag kom inte på något och fortsatte att gå.
Å, vilket väder! Passerade korsningen med Felestin. Här var det glest med folk på trottoaren. Jag hade inte kommit fram till bensinmacken Diana vid korsningen med Vesale Shirazi så plötsligt pressades jag mellan två personer från vardera sidan. En av dem var just den där med koppärriga ansiktet som satt i bilen som tydligen skuggade mig. Han lyfte raskt kavajen från min underarm och tittade på min tomma hand. Vad gör han? Vad vill de? Den andra som tryckte sig mot min högra axel frågade:
- Vad jobbar du med?
- Jag är student.
- Vad heter du?
Jag sa mitt namn.
Koppärrigen frågade: - har du suttit inne?
Inne? I vanliga fall borde jag ha frågat: vadå inne? Vilket inne? Vem är ni? Vad vill ni? Men på den tiden, med allt vad både jag och de visste om vardagliga situationen i landet, så fanns inget utrymme för sådana snack. Gerillagruppernas kamp och aktiviteter, bomber här och var, bankrån, terrorattentat mot amerikanska arméattachéer och höga officerare, SAVAK:s (Shahens beryktade och förskräckliga säkerhetspolis) dagliga razzior och krigföring mot gerillagruppernas gömställen, och även tal om SAVAK:s fyrmannapatrullerande Peykan-bilar var känd för alla. Det var bara jag som just den dagen hade blivit lurad av den ljuvliga vårsolen, samtalen med Manuchehr hade fört bort mina tankar från vardagliga verkligheten, och jag hade glömt all världens elände.
Ja, jag hade suttit "inne"; var fängslad för tre år sedan.
- Var bor du?
- I Hashemigatan.
- Ville du gå hela långa vägen dit?
- Nej. Tänkte ta bussen från 24e Esfand och åka till...
- Kom! Vi skjutsar dig!
- Nej, tack! Vill inte vara till besvär. Kan åka själv.
- Nä men! Vill du inte ha gäster hemma? Vi tar bara en kopp te!
Nu var jag i en rejäl knipa. Varför hade jag strävat så mycket efter att längs hela vägen hålla den där kavajen så rakt på min underarm och hade inte ens rört den eller flyttat den till andra armen? Allt tydde på att dessa agenter från den allra första ögonkastet nära den där biografen hade med sina förvrängda syn inbillat sig att jag bar på en automatkarbin under kavajen, precis som Al Capons tid i USA, hade skuggat mig, och jag hade inte en enda gång bytt plats på kavajen så att de kunde se att jag inte hade något vapen gömt under kavajen. Förbanne mig och den där kavajen och denna förrädiska vårsolen! Blev det bra nu?! Nu ville de komma till mitt och Taghis lilla fattiga studentrum, vända uppochner på allt för att hitta någonting "suspekt", och sedan ta mig och Taghi, om han var hemma, med sig "bara för några enkla frågor" till de där dödliga skräckcellerna i "Kommitté" till de där blodtörstiga förhörsledarnas "tjänst", vilkas namn räckte för att bli vettskrämd. Och allt detta var tak vare rakryggad gång och strävan efter att skydda kavajen från att bli skrynklig! Håll ut nu!
Mörkblåa Peykan stod parkerad vid vägkanten. De tog mig och satte på baksätet mellan två agenter. Koppärrigen satte sig bredvid föraren och frågade min adress.
- Hashemigatan, mellan Jeyhun och Karun, Assad Mardi allén.
Koppärrigen öppnade handskfacket, drog ut en mikrofon, tryckte på någon knapp, och sa:
- Patrullen Shabdiz tar ett fall i Assad Mardi allén, Hashemigatan – och la till en del andra kryptiska ord och meningar som jag vare sig ville eller hade lust för att lyssna eller lägga i minnet.
Assad Mardi allén var inte så bred så att en bil kunde köra i den. SAVAK:s Peykan lyckades med mycket svårighet hitta en parkeringsplats på kanten av den smala Hashemigatan. Föraren satt kvar i bilen och tre av agenterna följde mig. En av dem stod vakt i korsningen av Assad Mardi allén och återvändsgränden där vi bodde, och två andra följde mig hem.
Porten öppnades till en liten gård. Där mittemot på höger sida fanns en liten korridor. I slutet av korridoren gick trapporna upp till andra våningen där hyresvärden fru Esmat bodde tillsammans med sin man och två döttrar. Under trapporna fanns ett litet kök, och till vänster om trapporna öppnades en dörr till vårt rum. I rummet, bakom dörren hade vi lagt gamla tidningar på golvet och brukade ta av våra skor där. Resten av golvet var täkt med flera olikfärgade filtar.
Jag tog av mina skor men de två gick in med skorna på, och från den stunden började de att riva hela rummet: de tog vad än det gick att ta på, tittade på, och slängde bara hit och dit.
- Det finns två sängar här. Har du rumskamrat?
- Ja.
- Var är han?
- Vet inte. Har inte kommit än.
- Vad heter han?
- Taghi...
- Vad jobbar han med?
- Han är också student.
- När kommer han?
- Vet inte.
Min hjärna var i full gång. Jag måste svara så bra och noggrant så att de inte skulle fatta misstankar eller kunna hitta några förevändningar för att ta mig med. Höll på och tänkte vilka "olämpliga" saker kunde finnas hemma, hur skulle jag styra bort deras uppmärksamhet från sådana saker, och hur skulle jag förklara och vilseleda dem, om de hittade någonting sådant. Hoppas att Taghi inte kommer hem medan de är här. Tänk om han har någonting i fickan eller i böcker?
Koppärrigen tog ett kassettband bland de tjugo-trettio band som fanns på gipshyllan vid väggen, öppnade omslaget, stoppade bandet i den lilla kassettbandspelare som också låg på hyllan, och tryckte på play-knappen. Dessa var kassetter med azerbajdzjansk musik som vid mina resor tillbaka hem till Ardebil hade jag spelat in med mycket möda och låt efter låt från radioprogrammet Araz som sändes från Baku för många miljoner azerier som bor söder om floden Araks i norra Iran. Det var tenoren Rashid Behbudov som sjöng en folksång.
- Aha, är du turk?
- Ja...
- Varifrån?
- Från Ardebil.
- Jaså! Då är vi ju från samma stad. Jag är också från Nir. Vet du var den ligger?
Jag visste väl var den ligger. Den var en stor by som låg vid bilvägen som gick från Ardebil till Sarab, lite bortom korsningen med vägen som gick till varma källor i Sarein. Förväntade han att jag skulle vara stolt över att komma från samma stad som han?
Rashid sjöng:
... Uca dağ başında ceyran yol eylər
Urəyin başında tikan kol eylər
Yaralıyam dəymə, dəymə, dəymə, dəymə
Könlümün budağın əymə, əymə, əymə
Örpəyin sarı, gəl mənə sarı
Tikanı yox eylə, yaramı sarı...
[... På höga berg tar sig fram antiloper
På mitt hjärta rotar sig tistelbuskar
Jag är sårad, rör inte, rör inte, rör inte, rör inte mig
Böj inte, böj inte, böj inte mitt hjärtas kvistar
Du med gul schal! Kom till mig
Få bort tisteln, lägg förband på mitt sår...]
Han tryckte på knappen och stoppade bandspelaren. Jag befarade att han kommer att säga att sångaren är "ryss", att musiken är från Sovjet och därmed förbjuden. Men den andra, som hade öppnat ett litet skåp bredvid min säng och kastat ut allt vad han hittade där, ropade på mig, visade någonting i en liten plastpåse som han hade hittat där, och frågade vad den var.
- Järnperklorat...
Än en gång denna järnperklorat med dess små och stora och mörkgula klumpar som liknade svavel och som även vid en annan razzia till studentkorridoren för tre år sedan var nära att ställa till det för mig! Varför hade jag kvar den? Min gamla hobby med elektronik hade nu krympt till bara att reparera radio, TV, bandspelare, skivspelare och sådant för bekanta.
- Gör du bomber med den?
- Nej. Använder den för att få bort koppar från kretskort för elektroniska konstruktioner.
- Bygger du radiosändare?
- Nej, vid gud!...
Tänkte lägga till att jag inte hittar en bra fungerande schema för att bygga sändare, men svalde orden. Att bygga radiosändare var förbjudet i detta land om inte man sökte medlemskap och betalade avgift i klubben för radioamatörer som drevs under statens kontroll.
- Vad är alla dessa skräp då?
- Det är reservdelar för att laga anhörigas elapparater.
- Vad är dessa böcker som ni läser?
Han hade plockat två böcker mellan 20-tal böcker som han hade kastat ut från mitt skåp: "En undersökning i pedagogikens svårigheter i Iran" av Samad Behrangui, och "Rädsla och skakning" av Saedi. Hjärnan gick i hög varv och var överhettat av en sådan växling mellan vilt skilda frågor och ämnen.
- Väl..., det är ju böcker..., och jag läser...
- Dessa böcker är problematiska. Varför läser ni sådana böcker?
- Jag hade ingen aning om att det var något problem med dem. De finns ju ute på bokaffärer. Såg dem och... väl... köpte. Om det var något problem med dem så skulle de ju inte finnas...
- Jo, det är ju det! Vi låter avsiktligt att dessa publiceras så vi kan kolla vem som köper och läser dem.
- Jag var inte medveten om någonting sådant.
- Varför köper du inte kärleksromaner att läsa?
Vi hade ingen TV och det var långt kvar tills TV-serien Seinfeld skulle skapas. Men i dag när jag skriver dessa rader så minns jag en episod i Seinfeld där de pratar om varför man behåller de böcker som man har läst färdig. Varför hade jag kvar de där böckerna som jag hade ju läst färdig? Jag fick ingen chans att besvara hans fråga då den koppärrige ropade glatt:
- Jag har hittat! Vad är detta?
Jag fick hjärtat i halsgropen. Han hade dragit undan filtarna från golvet och därunder hade han hittat ett papper som liknade de beväpnade gerillagruppernas flygblad. Men... vad var det? Hade Taghi gömt något flygblad där? Jag hade anat flera gånger att han döljer saker från mig och han kanske samarbetar med någon av dessa grupper. Han brukade citera politiska idéer från "Agha" som var en god vän till honom och flera gånger verkade att han testade mig kanske för att bedöma om jag var beredd för att komma in i hans grupp. En gång frågade han: "Varför tycker alla att du är en välbeläst person? Vad är det som du har pluggat i dig?" Jag skrattade. Jag? Välbeläst? Alla? Vad vet jag! Hade svarat att han borde fråga de "alla" varför de har en sådan inställning om mig. Det var kanske därför att jag brukade läsa vilken skräp som helst som jag fick tag i? – och Taghi hade tystnat.
Förskräckt och med darriga ben gick jag mot koppärrigen medan jag grävde i hjärnan för att hitta en förklaring, men han slängde plötsligt papperet åt sidan: det var en sida ur högskolans läxor kopierad med den tidens teknik och liknade en politisk flygblad som av okänd anledning hade glidit under filten på golvet. Puh...! Det var nära!
Nej! De hittade ingenting av värde för dem. Han som hade rivit mitt skåp läxade upp mig:
- Lyssna! Denna gång gick det bra för tillfället. Vi tar inte in dig. Men du ska undvika sådana böcker. De är vilseledande. Leder till inget bra. De förstör ditt huvud... Vad har ni studenter med politiken att göra? Ta det lugnt och plugga era läxor, förför tjejer! Snart blir ni ingenjörer i detta samhälle, kommer att ha vad som helst: pengar, förmögenhet, bil, hus, lyx, kul..., världens njutning, vad än ni vill. Varför förstör ni då er framtid, läser sådana skit, och följer sabotörerna? Varför? Gör inte så! Jag säger bara, och vi lämnar dig. Du bjöd ju inte på en kopp te ens...
- Eh..., ja, te...! Jag ska...
- Skojar bara. Det behövs inte! – och sa till koppärrigen: - Kom! Vi går.
De lämnade ruiner i rummet, i mitt hjärta, i mitt huvud, och gick. Detta var priset som jag fick betala för att ha mått bra i vårsolen för någon timme sedan och ha tappat verklighetsförankringen för någon halvtimme. Jag slängde mig på min säng som de hade dragit till mitt i rummet, och stirrade på taket. Jag hade lust att ställa allt tillbaka som det var så fort som möjligt, men jag måste lämna det som det var så att Taghi skulle komma och se denna ruin. Min kära kavaj låg skrynkligt i dammen på bara golvet.
Några dagar senare upptäckte jag att kassetten med Rashid Behbudov var försvunnen. SAVAK-agenten från Nir hade tyckt om den och snott den. Vad synd! Jag hade spelat in vackra och sällsynta sånger i den. Det gick inte att få tag i denna musik i landet. Men..., eh..., agenter har ju också smak för musik! Dessutom kunde de ju beslagta alla mina böcker och alla kassettband, lägga allt i en säck och ta med sig. Jag skulle inta kunna göra någonting. Det var ändå bra att de var "snälla" och tog bara ett band.
_________________________________
Rashid Behbudov, Gözəlim sənsən: https://youtu.be/6kprYNWDcPE
