Bila i Norge? Absolut!

Mycket spontant och oplanerat bestämde jag och ett par av mina vänner att ta bilen och bege oss till Norges natur. Jag letade fram lite tips på Internat och vi gav oss i väg på onsdag den 23 juli. Kl. 9 på morgonen var vi i Sundbyberg och kl. 20 befann vi oss i en hytt lite bortom Bromma! Inte Stockholms Bromma, utan Bromma i väg 7 i Norges hjärta! Men låt oss ta ett steg i taget!

Först i kortaste drag:
- Vägarna nr. 7 och 55 är ett måste att åka för naturälskare;
- Allting är jätte dyrt i Norge. Bensinen kostar uppemot 17 SEK litern just nu. Men resan var värt vartenda öre för min del;
- Det går att hitta hytter för att övernatta överallt i dessa vägar i Norge, även i en fredag kväll under högsommaren;
- Vi hade tur med vädret;
- Köp årets upplaga av Motormännens Europa vägatlas som är giltig tom 2011 och finns för rabatterat pris (199:- på Akademibokhandeln) just nu.
- Läs denna checklista.

Och mer detaljerad:
Runt kl. 14 var vi framme i Sandaholm med restaurang och stugor någonstans mellan Sillerud och Årjäng vid Järnsjön på E18. Här var flaggad, märkligt nog, med svenska och ryska flaggor och det kryllade av bilburna ryssar! Vi tog var sin schnitzel eller panerad rödspätta för 85:-, åt en bit av medhavda vattenmelonen, och gasade vidare.

I Årjäng som lär vara den sista anhalten på E18 före riksgränsen till Norge tankade vi fullt. I suvenirbutiken före gränsen köpte vi 1000 norska kronor för en kurs lite över Forex kurs (12:76 mot 11:98 SEK för 10 NOK) och skaffade oss småpengar för vägtullar (toll).

Vi var inställda på naturupplevelser och tänkte inte åka in i Oslo eller andra städer i Norge. Vår navigator som vi döpte till Isabella (eller Bella) var avstängd. Vi tänkte köra runt Oslo på kortaste och snabbaste vägen. En i sällskapet tyckte att småvägar kunde vara långsamma och därför valde vi väg 23 för att köra söder om Oslo och norr om Drammen för att genom Sylling ta oss till väg E16 och vid Hønefoss svänga in i väg nr. 7 som jag hade läst så mycket om.

Men denna genväg visade sig vara en senväg. Vi fick betala 25 NOK i ett vägspärr nära Oslo. Detta fick kastas i en nätkorg. Sen, före en U-formad tunnel som gick under vatten före Drammen fick vi betala 55 NOK i en bemannad ”toll”. Det Sved!

Efter Hønefoss och i väg 7 började naturens skådespel med en kombination av vatten och höjder täckta av lövträd för det mesta. Några kilometer bortom Bromma och före Nesbyen körde vi några hundra meter av vägen över en bro till en kampingplats med hytter bredvid en liten stilla sjö. En ”2:a” med 5 sängar och kokvrå kostade 400 NOK. Vi var trötta och priset verkade rimligt. Vi övernattade där. Paret i mitt sällskap tog dubbelsängen i ”vardagsrummet” och jag tog det lilla rummet med tvåvåningssängen. Vi åt från medhavd matsäck, drack lite av medhavda öl och vin, och sov gott! Vi hade även tält med oss och här kunde man tälta för 120 NOK men vi tog det bekväma för det obekväma.

Platsen var med allmän toa och dusch, och ”självservering” gällde, dvs. om man kom efter att personalen hade åkt hem så kunde man skriva namn och personlig info på ett kuvert, lägga in pengar, ta nyckeln till vilket hytt än man önskade som inte var upptagen, och övernatta.

På torsdag morgon var vi på väg igen och njöt av skådespelet vatten – berg – skog – smal väg där man måsta bromsa och vänta in mötande trafik. Vi körde genom Hardangervidden, en hög platå med små sjöar bredvid snörester från vintern, med utmärkt ren luft att njuta av att andas.

Här, några kilometer efter Maurset så kommer man plötsligt till Vøringsfossen, ett par vattenfall i naturens vackraste skådespel. Det finns ett stort hotell, kiosker och tom ett litet eldrivet tåg som går i en egen väg och flera tunnlar ner till foten av vattenfallen.


I Eidfjord där Hardangerfjorden börjar (eller slutar) kollade vi en restaurang men priserna var skyhöga: En hamburgare med bröd och i papper, alltså inte för att serveras i tallrik, kostade 120 NOK! Vi köpte i stället 4 stora varma kycklingsklubbor på en COOP för ca: 75 NOK plus lite grönsaker och lunchade med dem vid en utsiktsplats lite senare på vägen. Vi stannade ett par gånger vid utsiktsplatser och förundrade oss över Hardangerfjordens natur, tills vi kom till Brimnes. Här måste man ta en bilfärja för att komma till andra sidan av fjorden till Bruravik. Det kostade 91 NOK för bilen inklusive 3 personer. Vi undrade över den där 1 NOK men kunde inte lista ut någon förklaring! Det var en upplevelse att från båten se fjorden med blåa klara vatten som skimrade i solen omringad i gröna höjder runt omkring.

Nära Granvin kunde vi välja mellan väg 13 som skulle leda oss till E16, och fortsättningen av väg 7. Vi valde den senare som gick bredvid fjorden med vacker utsikt över en krokig och smal väg. Det var här vi väckte navigatorn Bella för att ta oss förbi Bergen till väg E39 och vidare. Bella var suverän, men lite ouppdaterad (med program från 2005).

Lite utanför Bergen fick vi tanka. Längs hela vägen kunde vi inta hitta någon bensinmack med etanol och här fick vi tanka bensin som kostade ca: 13:75 NOK, alltså ca: 16:50 SEK. Och här hände en sak som har förblivit en olöst gåta för oss: Så fort vi stannade vid bensinpumpen så körde en norsk bil med två tjejer till andra sidan av pumpen och låtsades om att vilja tanka efter oss. Vi tankade med kort och sen tvekade om att ta ut kvittot eller inte. Dessutom visste vi inte vilken knapp vi skulle trycka på för kvittot. Så fort vi tog ett steg bort, och medan tjejerna väntade kanske på att gå fram och börja tanka, eller ta vårt kvitto när vi hade gått, så kom en man från en annan kö, tryckte på en knapp, tog ut vårt kvitto framför näsan på två tjejer, tittade på pappret, vek det, stoppade i fickan medan hans kvinna nickade stödjande inifrån bilen, och gick till sin bil för att köra vidare utan att tanka! Vi var så häpen så att vi inte hann tänka klart och yttra ett ljud! Har någon en förklaring till denna samling av gamar?

I Yttre Oppedal fick vi ta bilfärjan till Lavik över Norges största och djupaste fjord, Sognefjorden, som går över 200 km. in i landet. Färjan kostade 148 NOK för vårt sällskap. I färjan fanns ett kafé och kiosk med diverse förtäringar att köpa.

På vägen kollade vi kartan och bestämde oss för att i Vadheim svänga av väg E39 och köra in i väg 55 i stället, och detta var kanske det bästa vi gjorde under hela resan. I väg 55 finns en fantastisk kombination av naturupplevelser. Den går bredvid och längs hela Sognefjorden och här kan man hitta bl.a. Norges näst högsta vattenfall i Luster.

Apropå karta, årets upplaga av ”Motormännens Europa vägatlas” som är giltig tom. år 2011 finns nu att köpa för sänkt pris. Den duger gott och väl och gör navigatorn onödig, vill jag påstå. Här har man markerat alla platser där man kan hyra hytter längs norska vägar också.

Någonstans mellan Balestrand och Dragsvik, i djupet av en lång u-kurva längs vägen hittade vi en liten ledig hytt med 4 bäddplatser för 200 NOK. Duschen här fungerade med norska femmor för 2 minuter rinnande varmtvatten. Efter kvällsmaten gav vi oss ut i bergen och klättrade upp ett par hundra meter bland sovande och betande får för att nå snön som låg kvar och smälte i sommarvärmen. Härligt!

På morgonen var det dags igen att ta bilfärjan från Dragsvik till Hella. Det kostade 131 NOK för vårt sällskap. 1 kronan igen! Den krokiga smala vägen längs fjorden, vattnet, grönskan, vattenfallen, utsikter, tunnlar och tunnlar igen, solen – allt var fantastiskt. Och här tänkte vi att det var klokt av oss att inte hade kört i E16 där det finns en tunnel på 26 kilometer följt av en annan på 15 km! Man kör genom tillräckligt med tunnlar vilken väg än man väljer i Norge. Normännen måste vara duktiga tunnelbyggare och vi undrade varför man inte hade låtit dem bygga tunneln i Hallandsåsen!

I djupet av Lustrafjorden där vår väg skulle vända bort från fjordvärlden, i den lilla staden Skjolden, några hundra meter från smältvatten som rann ner från ett par vattenfall kastade vi oss i det iskalla fjordvattnet och badade. Någon kilometer därefter i en kampingplats mittemot en hög vattenfall åt vi lunch i restaurangen vid vägkanten. En liten vanlig pizza med halvfabricerat bröd kostade 100 NOK!

Väg 55 visade sig ha fler överraskningar för oss: den drog oss upp och upp i höjden. Naturen och vegetationer förändrades till kalfjäll med vackra öppna utsikter över berg och dalgångar, små sjöar och dammar, snö och glaciärer, och i Turtagro såg vi plötsligt 3 höga bergstoppar framför oss: Det är Store Skagastølstind med sin 2405 meters höjd (Norges tredje högsta berg) omgiven av flera andra toppar.

I Turtagro finns en stor anläggning för bergklättrare och här möts flera vandringsled. Folk hade tältat lite här och var i bergsluttningar eller kampat i husvagnar och husbilar. En fantastiskt vacker utsikt. Högre upp på vägen finns en konstruktion av glasskivor för att sikta mot topparna och läsa toppens namn och höjd på ett bord.

Väl framme i Lom svängde vi österut i väg 15 och lite senare svängde vi söderut i väg 51. Denna väg gick också genom höjder men klimatet och vegetationen verkade vara helt annorlunda än i den nästan parallella väg 55. Här visade det sig vara fullt med skidspår skidanläggningar och verkade vara normännens skidparadis. Kampingplatserna var snobbigare och priserna var högre än vad vi hade sett hittills. Jag tyckte inte om denna väg! Här fanns nästan ingen öppen utsikt. Många får låg mycket farligt på den smala vägen och njöt av asfaltens värme.

Från Beito började vi leta efter någonstans att övernatta men alla hytter var upptagna överallt. Det kanske berodde på att det var fredag kväll?

Det hade hunnit bli kl. 10 på natten och vi hade kört ända till E16 utan att hitta någon hytt. Vi började överväga att tälta men innan dess vände vi i E16 mot vår riktning och efter några försök hitta vi en ledig hytt för 250 NOK nära Einang.

På lördagsmorgonen var det dags att skynda hem. Navigatorn Bella föreslog att i E16 skulle vi svänga in i väg 33 från Bjørgo vilket vi gjorde. Men vid Gjøvik blev Bella lite förvirrad för att vägen var nyare är hennes information och vi hamnade i väg 4 och det gick inte att vända. Här fick vi betala 15 NOK i vägtull. Bella gjorde ett nytt försök och tog oss in i väg 22 runt Oslo och till Mysen vid E18. Vi fick tanka 10 liter mot kontanter för att kunna ta oss till Årjäng på den billigare svenska sidan av gränsen.

På en restaurang vid korsningen av väg 22 och E18 gav vi nästan alla norska kronor som vi hade, och den smörstekta laxen som jag fick för 149 NOK var den godaste stekta fisken som jag har ätit på många många år!

Kl. 22:30 var jag hemma. Resan var en av de bästa som jag har gjort för att se naturen.