ترجمهی سوئدی بخش بیستوچهارم «قطران در عسل»:
Vi drog oss ut ur en lavin av oväsen, äckel, och smuts i "karantänen". Representanten för den tillfälliga anstalten för politiska fångar berättade för oss att fängelsets administration föredrar att behålla fångarna i karantän så länge det går men de politiska fångarna brukar regelbundet höra sig för och om det finns några med politiska anklagelser i karantänen, då sätter de i gång och kräver att de ska flyttas in till anstalten omedelbart. En sådan solidaritet värmde i hjärtat.
Vi passerade en port och en korridor, och en port till där vi fick lyfta benen i höjd med knät för att kunna komma igenom, och kom in i en rund gård. Det fanns en liten rund pool med blå kakel och cirka trettio centimeter djupt vatten i. Denna var den vackraste synen som jag hade sett under gångna veckorna. Mittemot öppnades en dörr till en frisersalong. Till höger fanns en liten livsmedelsbutik, och en dörr öppnades till ett vaktrum. De andra portar sades öppnas till de kriminellas anstalter. Altanen vid de andra och tredje våningarna var täckta med heltäckande metallgaller. Den andra våningen verkade vara tom men genom gallren på tredje våningen tittade folk på oss. Vi gick diagonalt i lilla gården och gick upp i trappor.
I den tredje våningen kom medfångarna fram och mötte oss, kramades och pussades. Jag var fortfarande förvirrad och häpen för varför de inte släppte oss, och var bekymrad över vad som väntade mig. Men detta vänliga mottagande lugnade ner mig, och minuter senare träffade jag många bekanta. Det var flera av de som hade anhållits före Muhammad och mig och på kvällen då kravallpolisen och SAVAK gjorde en razzia mot vår studenthem den sjunde juni 1972: Badri var där, kusinerna Ghaffari var där, jag blev bekant med Iradj T. och Massud T. där. Det lyste i hjärtat med glimtar av hopp: därmed var jag inte ensam; jag hade bekanta där – och jag var ledsen: varför där? Varför i fångenskapets bojor?
De visste att vi var hungriga. De tog oss med till ett rum, vi satt oss på det kelim-täckta golvet, och de bjöd oss på frukter. Det var tid kvar till kvällsmaten. Jag hade inte ätit frukter på ett bra tag även ute före fängelset. Som en student från långt fjärran som bodde på studenthem och hade stramt budget, hade jag inte råd med att ens tänka på frukt: Tio rialer för frukost som bestod av bröd och ost och te, tjugo rialer till lunchkupong att lösa i högskolans matsal, och tjugo rialer för middag på studenthemmets matsal. Mer hade jag inte. Å vad väldoftande och smakrika var dessa frukter! Många av medfångarna promenerade på den runda altanen, gick förbi dörren vid detta rum, och ibland stannade en kort stund och stirrade på oss för att se om de hade några bekanta bland oss eller inte.
Kusinerna Ghaffari som var våra grannar på rummet bredvid i studenthemmet frågade om vad som hade hänt efteråt i studenthemmet den där midnatten när SAVAK gjorde razzia. Någon timme senare var plastdukar lagda på golvet i det andra och större rummet, och maten serverad. Alla fångar satte sig runt duken på golvet och vi åt tillsammans. Några hade ansvaret för att duka och duka av. Och lite senare efter maten var det dags för ett bekantskapsmöte. Alla samlades i den största av tre rummen som fanns tillgängligt. Vi fyra nya fångar fick sitta vid ena väggen. De andra satte sig i rader på golvet så hela golvet täcktes. I denna anstalt som hade plats för trettio eller fyrtio fångar fanns nu över ett hundra personer. Närmaste raden satt bara en meter från oss. Längst bort var flera medfångar stående för att kunna se oss.
Vi blev tillsagda att det räcker med att säga bara namn, yrke, åtal eller om man är dömd, och att man rekommenderas att inte säga någonting om detaljerna i ens anklagelser. Jag visste ingenting om rutinerna angående hur man presenterar sig här, och efter förnamn och efternamn berättade jag att jag gick första året i Arya Mehr Tekniska Skolan, maskintekniska institutet, och att jag var anklagad för att ha deltagit i en studentdemonstration.
Någon som stod längst bak fnissade högt så att det lät för mig som hån. Vad var det som var hånfullt för honom: var det Arya Mehr (shahens epitet), var det för att jag ville bli en ingenjör, var det för "första året", var det för min ringa "brott", eller var det för min högtidliga ton?
Det var Massuds tur efter mig. Han sa helt enkelt sitt namn, och att han var student, och att han var anklagad för "propaganda". Jag visste inte att det officiella rubriken för vad vi var anklagad för var "propaganda". Efter honom var Ahmad Riazis tur som sa hur mycket han var dömd att sitta inne, och sedan Mohammad Amir Shahkarami som var anklagad för "handling" (mot rikets säkerhet). De andra medfångar berättade bara om sina namn, organisationstillhörighet, och vad de var anklagad eller dömd för. Bland de fanns en som drog min uppmärksamhet: Han sa lugn och samlad, ödmjukt och mer och mindre ursäktande: Abdullah G., Röda Stjärnan, livstid! Han var en sympatisk ung man från Guilan. Jag kunde inte föreställa mig att han skulle sitta i fångenskap livet ut. Vad kunde han ha gjort? Livstid... Livstid...
Här var en sorts sluss; en tillfällig anstalt. Fångarna här väntade på att föras genom olika juridiska delmoment, få tidsbestämd dom, och sedan bli flyttad till stora fängelset Ghasr eller andra fängelser. Men denna väntan hade dragit på tiden med flera månader för en del. Det fans några som hade fått sina dom men inte blivit flyttade, och även sådana som hade tagits hit från andra fängelser för nya förhör och för att därefter flyttas tillbaka till sina tidigare platser, men hade fått vänta här.
Det fanns representanter från flera aktiva politiska organisationer här: Från Frihetsrörelsen fanns Mohammad Bastenegar, Mostafa Mofidi och några andra; från gerillagruppen Fadaian-e Khalgh fanns Yousef Ghane, Ali Boostani, och några till; från Mujahedin-e Khalgh Kamran Nakhaii, Mahmoud Malek-Mohammadi och många till; några från Setare-ye Sorkh (Röda Stjärnan), och en del från basaren (som hade egen organisation). Det fanns en grupp från Teherans Universitet som också hade gripits för att hade kastat sten mot president Nixons kortege; en grupp av studenter från Tabriz, några utan organisation, och några som hade läst förbjudna böcker och lånat vidare till andra.
Efter presentationen gick de flesta sina väg. Nu var det dags för att några skulle berätta för oss om reglerna där och hur vi skulle uppföra oss. Under tiden i väntan på de ansvariga frågade en man som satt bredvid mig, lågmäld och på azerbajdzjanska:
- Ursäkta, är du inte från Ardebil?
Hur visste han det? tänkte jag. Jag hade ju ingen turkisk brytning. Tittade på honom: det var en kortvuxen man som tryckte knäna i famnen, hade lagt huvudet på ena knät och tittade i mina ögon. Jag kunde inte känna igen honom och svarade: Jo!
Han frågade: - Kände du inte igen mig?
Jag tittade mer koncentrerad, men hittade ingenting bekant i hans ansikte. Han sa:
- Jag är ju Vadood, samma som...
Ah... nu kom jag ihåg. Märkligt! Det var många år sedan jag träffade honom. Vad gjorde han här? Han var en avlägsen släkting till min far. Jag hade träffat honom i familjens stora bjudningar under ramadan när jag var runt tio år. Han var en ung man på den tiden och jag var bara barnet. Han brydde sig inte om mig ens. Sen hade han flyttat till Teheran och jag hade glömt bort honom helt och hållet. Då var jag ju inte helt rotlöst i detta fängelse. Jag hade ju till och med en släkting här!
Nu hade de ansvariga samlats runt oss. Vadood viskade "vi pratar senare", reste sig och gick. Glad av att ha till och med en släkting där, lyssnade jag på fängelsets regler, och ung och omogen som jag var, som inte hade fyllt 20 ens, visste jag inte vad förhållandena och förtrycket i fängelset gör av människor.
Alla i denna anstalt var medlemmar i ett kollektivt gemenskap som kallades för "kommun". Vardagliga ärenden delades mellan alla och utfördes varje dag i tur och ordning av olika grupper. Gruppledaren kallades för "borgmästare". Gruppen fick gå upp före alla andra på morgonen, tog emot ransonen för alla bestående av bröd, ost, och te. De värmde bröden, som annars var hårda som sten, på en fotogenspis så de mjuknade, och dukade fram och av vid varje målotid. De diskade, städade rummen och tvättade golvet utanför rummen. De tog emot lunch och middag, bearbetade dem, kombinerade dem med allt vad som man hade fått från besökande och försökte göra fängelsets matranson godare och ätbar. Då var det dags för att duka fram och sedan av för maten. Allt vad var och en av oss hade som var mer än vad själva behövde, som kläder, pengar, cigaretter, papper osv. eller frukt och mat och annat som besökare kom med, fick lämnas över till kommunen så allt delades lika till alla. Det fanns bestämda tider under dagen för att läsa, för gemensam underhållning, för tystnad och siesta, gruppgymnastik, och till och med "kritik och självkritik". Te och frukt delades ut vid bestämda tider.
Jag gillade mer och mer detta gemenskap och dess regler. Kamran Nakhaii var ansvarig för mediciner och de sjuka och de som hade magsår. Han studerade medicin i femte år. Någon var ansvarig för vår fattiga bibliotek. Vissa böcker var eftertraktade och han fick hålla turordningen. Någon hade utsätts för att vara kontaktperson med fängelsets administration. Någon var kassör, någon var ansvarig för att samla och dela ut kläder. Vi fick rena kläder från kommunens garderob för att bytte om.
Det var dags för släckning och sömn. Det fanns inte plats för alla på rummen. De fångar som hade varit där längst fick sova på rummen och de nyinkomna fick sova på den smala verandan. Vi var många och på verandan fick man också ligga i rader. Jag fick en filt och en lakan till min del. Det var sommar och det var varmt. Jag vek filten och använde den som madrass, med lakanet som täcke, och somnade.
På förmiddagen nästa dag var det dags att driva med oss nya intagna. Vi fick stå ut med diverse skämtspratt. En av fångarna påstod att han kunde hypnotisera oss. Jag, som inte trodde på hypnotism, ställde upp för att han skulle göra ett försök. Han satte mig på golvet mitt i rummet där många satt längs väggarna och tittade, han gick runt mig, utförde "mystiska" aktiviteter, glodde djupt i mina ögon, sa vissa ord, och till slut täckte mitt ansikte med en kortärmad skjorta och instruerade mig att titta upp genom skjortärmen för att slutgiltigt sövas. Det var då han hällde ett glas vatten genom ärmen i mitt ansikte! Jag hade blivit lurad! Alla skrattade högt. Jag skrattade med.
Ahmad var bortstött. Det var inte många som pratade med honom. Det gick rykten om att han hade viss roll i att några aktiva hade blivit röjda och gripna. Massud hade hittat en bekant från högskolan som hette Bahram, och gick runt och pratade med honom och med Mohammad Amir Shahkarami. Vadood tog mig åt sidan och började förhöra mig: vad jag gör, när jag har kommit till Teheran, varför jag har gripits, vilka aktiviteter jag har haft, vilka böcker jag har läst, vilka bekanta jag har, vilka aktiviteter Mohammad har haft som har gripits med mig, vilka bekanta han har och vilka böcker han läser. Han hävdade att om jag var intresserad av politiska aktiviteter så borde jag ha kontaktat honom från början så att han kunde koppla mig till underjordiska politiska grupper för att han hade varit en aktivist i basaren och hade haft många aktiviteter tills han hade gripits, osv.
Från dag till dag fördes nya fångar in hos oss. Vadood hade ordnat ett bokläsningscirkel för mig och två andra nya fångar. Vi brukade sitta i ett rum, han högläste ett intervju som var översatt av Amir Parviz Pooyan, en ledare av gerillagruppen Fadaian, fast med pseudonym, och som var publicerad i tidskriften "Gröna tidevarvet" ["Tillbaka till utopin", en diskussion mellan Simon Lamarté och Emanuel Artri, vilket jag fick veta långt senare att dialogen och namnen var påhittade, för att lura statliga censuren, och var skriven av själva Pooyan]. Jag förstod inte ett dugg, inte ett ord av vad Vadood läste. Jag är inte så bra på att kunna följa invecklade artiklar genom öron. Jag måste läsa själv. Jag hörde bara namnet Artri av Vadoods högläsning. Hänsynstagande för släktskap förhindrade mig från att lämna denna bokläsning. Tänkte att kanske lite framåt skulle finnas någonting mer begripligt i denna "intervju". Vadood övade även Fadaians hymn och gerillasånger med oss för att kunna sjunga utantill.
En dag fördes Fateh Sheykh in hos oss. Han var en snäll och vänlig man från Marivan, en av de trevligaste människorna som jag har träffat någonsin. Han berättade att han var lärare; han reste med buss då säkerhetspolisen kom in i bussen, öppnade hans reseväska, och där hittade de boken "Djävulens plogfråga" av Zaharia Stancu översatt av Ahmad Shamloo till persiska, och det räckte för att de skulle gripa honom och föra hit. Jag hade inte bekantat mig med den stora poeten Shamloo än men Massud var mycket förtjust i honom och just detta var en god anledning för att Fateh och Massud skulle bli vänner. Fateh spelade bra schack och var mästare i backgammon. Han, Massud, och Abdollah G., som alla var några år äldre än mig, var på sitt sätt, höll mig under armarna och hjälpte mig genom den där tiden.
Dag nummer två gick jag med i gympagruppen. De brukade springa runt altanen en trappa ner och gjorde gymnastik därefter. Vi var runt femton personer. Vi sprang hundra varv. Jag var sist i kön som sprang. Ledaren vände sig ofta och tittade på mig förvånad. Jag förstod inte meningen i hans blick. Jag sprang. Jag sprang hela hundra varven. Jag sprang det snabba varvet också, och även gick hukgången, hukhoppet, och gjorde gymnastiken – och det var med det! Jag hade muskelvärk i hela kroppen över en vecka och kunde inte ens röra mig utan stora smärtor. Det var först då jag begrep varför gympaledaren vände jämt och tittade på mig. Efter leken under barndomen och ungdomen, cyklandet och övandet med tyngder i nionde klassen, hade jag inte gjort någonting kroppsligt på fyra år därefter. Under senaste tre åren i gymnasiet hade jag suttit hemma och pluggat och pluggat. Pappa lät ju inte mig att vara ute heller. Den senaste gymnasievåren hade jag suttit hemma och pluggat för studenten och för högskoleprovet för att komma in i högskolan, och efter att ha kommit in i högskolan hade jag inte haft tid nog för att träna kroppen på något sätt.
En dag förde de in en fånge som hette Khodaii som var en värnpliktig lärare från Qashqai-folket. Han var förtjust i teater och regisserade en pjäs. Själv spelade han rollen som en despotisk men rolig kalif, och mig valde han för att spela en tillfångatagen vältränad hjälte från Azerbajdzjan. Det verkade att han inte hade kunnat hitta en bättre vältränad skådespelare bland azerbajdzjanier för sin teater! Det var tänkt att ett par vakter skulle dra och föra mig i bojor och med bar överkropp till kalifens hov, och där skulle kalifen försöka "köpa" mitt samarbete, och då skulle jag hjältemodigt ropa högt att "jag dör snarare än att vända folket ryggen!". Alla fångar satt tätt i stora rummet, kalifen och alla hans hov och tjänstefolk satt i en hörna, han hade berättat lustiga saker, druckit "vin", och då var det dags för att fången skulle föras in. "Fångvakterna" drog mig, och jag i "bojor" och "kedjor" gjorde "motstånd", nästan på riktigt, så att de drog mig nästan på riktigt. När kalifens tal och förslag var slut så var jag såpass insjunken i min roll, visade en så motstånd och vred mig för att befria mig från vakternas grepp, och uttryckte min replik med en sådan glöd så att alla blev liksom chockerade! Det blev helt tyst: häpnade åskådarna stirrade på mig med öppna munnar, och kalifen och de andra skådespelare glömde sina roller och repliker i en lång stund! Jag gillar inte Charlton Heston sedan han blev vapenhandlarnas språkrör annars skulle jag säga att hade blivit som honom; eller som Kirk Douglas som jag gillade för Spartacus men han började med att med sin oändliga förmögenhet köpa palestiniernas mark för att överlämna till Israel, och jag gillar inte honom längre. Då återstår bara Russel Crowe i Gladiator!
Det var tyska ingenjörer som hade byggt detta fängelse under shahens far Reza i 1920 och 30 talen. Det sades att S-formiga dekorationer i heltäckande staketet runt altanen var ett minne från nazismen och tyska SS. Men jag vet inte om SS hade någon betydelse när fängelset byggdes. Jag hade inte hört namnet Dr. Erani eller om gruppen "53 personer" när jag kom in hit. Nu fick jag höra mycket mer både om dem, som var bland de första fångarna här, som kallades i fångarnas mun för "Falake" (rundellen), och även historien om andra frihetskämpar som hade passerat härigenom.
***
En dag nära 20 år därefter, på IKEA i Stockholm, såg jag ett bekant ansikte som var på väg mot mig. Jag kände igen honom med en enda kort blick: Efter de där månaderna i fängelset hade jag sett hans namn bara en gång i tidningen. Det var ett år efter revolutionen i Iran som störtade shahen 1979. Folket i Marivan hade valt honom som ledamot till parlamentet i Teheran men hans mandat ogiltigförklarades i Teheran. Jag hade inte hört mer om honom. Visste inte ens om han levde efter alla de där stormiga åren. Hade ingen aning om att han bodde i Sverige och Stockholm. Han kände igen mig också genast: Det var Fateh Sheikh. Vi hälsade och kramades, växlade telefonnummer, men ringde aldrig varandra. Han är nu ledare till en gren av Iranska Arbetarkommunistiska Partiet.
Mohammad Bastenegar, den där snälla och goda människan, som jag inte fick tid nog för att bekanta mig mer med, slogs och kämpade mycket även efter revolutionen, satt i fängelse i tid och otid, tills han gick bort sommaren 1997.
Mostafa Mofidi brukade titta nogsam och intensiv på en genom sina glasögon. Han brukade diskutera lugn, alvarsam, och logisk, och dissekerade frågorna som en erfaren kirurg. Han var bra i schack, översatte nyttiga böcker, och fortsätter med det.
Vi passerade en port och en korridor, och en port till där vi fick lyfta benen i höjd med knät för att kunna komma igenom, och kom in i en rund gård. Det fanns en liten rund pool med blå kakel och cirka trettio centimeter djupt vatten i. Denna var den vackraste synen som jag hade sett under gångna veckorna. Mittemot öppnades en dörr till en frisersalong. Till höger fanns en liten livsmedelsbutik, och en dörr öppnades till ett vaktrum. De andra portar sades öppnas till de kriminellas anstalter. Altanen vid de andra och tredje våningarna var täckta med heltäckande metallgaller. Den andra våningen verkade vara tom men genom gallren på tredje våningen tittade folk på oss. Vi gick diagonalt i lilla gården och gick upp i trappor.
I den tredje våningen kom medfångarna fram och mötte oss, kramades och pussades. Jag var fortfarande förvirrad och häpen för varför de inte släppte oss, och var bekymrad över vad som väntade mig. Men detta vänliga mottagande lugnade ner mig, och minuter senare träffade jag många bekanta. Det var flera av de som hade anhållits före Muhammad och mig och på kvällen då kravallpolisen och SAVAK gjorde en razzia mot vår studenthem den sjunde juni 1972: Badri var där, kusinerna Ghaffari var där, jag blev bekant med Iradj T. och Massud T. där. Det lyste i hjärtat med glimtar av hopp: därmed var jag inte ensam; jag hade bekanta där – och jag var ledsen: varför där? Varför i fångenskapets bojor?
De visste att vi var hungriga. De tog oss med till ett rum, vi satt oss på det kelim-täckta golvet, och de bjöd oss på frukter. Det var tid kvar till kvällsmaten. Jag hade inte ätit frukter på ett bra tag även ute före fängelset. Som en student från långt fjärran som bodde på studenthem och hade stramt budget, hade jag inte råd med att ens tänka på frukt: Tio rialer för frukost som bestod av bröd och ost och te, tjugo rialer till lunchkupong att lösa i högskolans matsal, och tjugo rialer för middag på studenthemmets matsal. Mer hade jag inte. Å vad väldoftande och smakrika var dessa frukter! Många av medfångarna promenerade på den runda altanen, gick förbi dörren vid detta rum, och ibland stannade en kort stund och stirrade på oss för att se om de hade några bekanta bland oss eller inte.
Kusinerna Ghaffari som var våra grannar på rummet bredvid i studenthemmet frågade om vad som hade hänt efteråt i studenthemmet den där midnatten när SAVAK gjorde razzia. Någon timme senare var plastdukar lagda på golvet i det andra och större rummet, och maten serverad. Alla fångar satte sig runt duken på golvet och vi åt tillsammans. Några hade ansvaret för att duka och duka av. Och lite senare efter maten var det dags för ett bekantskapsmöte. Alla samlades i den största av tre rummen som fanns tillgängligt. Vi fyra nya fångar fick sitta vid ena väggen. De andra satte sig i rader på golvet så hela golvet täcktes. I denna anstalt som hade plats för trettio eller fyrtio fångar fanns nu över ett hundra personer. Närmaste raden satt bara en meter från oss. Längst bort var flera medfångar stående för att kunna se oss.
Vi blev tillsagda att det räcker med att säga bara namn, yrke, åtal eller om man är dömd, och att man rekommenderas att inte säga någonting om detaljerna i ens anklagelser. Jag visste ingenting om rutinerna angående hur man presenterar sig här, och efter förnamn och efternamn berättade jag att jag gick första året i Arya Mehr Tekniska Skolan, maskintekniska institutet, och att jag var anklagad för att ha deltagit i en studentdemonstration.
Någon som stod längst bak fnissade högt så att det lät för mig som hån. Vad var det som var hånfullt för honom: var det Arya Mehr (shahens epitet), var det för att jag ville bli en ingenjör, var det för "första året", var det för min ringa "brott", eller var det för min högtidliga ton?
Det var Massuds tur efter mig. Han sa helt enkelt sitt namn, och att han var student, och att han var anklagad för "propaganda". Jag visste inte att det officiella rubriken för vad vi var anklagad för var "propaganda". Efter honom var Ahmad Riazis tur som sa hur mycket han var dömd att sitta inne, och sedan Mohammad Amir Shahkarami som var anklagad för "handling" (mot rikets säkerhet). De andra medfångar berättade bara om sina namn, organisationstillhörighet, och vad de var anklagad eller dömd för. Bland de fanns en som drog min uppmärksamhet: Han sa lugn och samlad, ödmjukt och mer och mindre ursäktande: Abdullah G., Röda Stjärnan, livstid! Han var en sympatisk ung man från Guilan. Jag kunde inte föreställa mig att han skulle sitta i fångenskap livet ut. Vad kunde han ha gjort? Livstid... Livstid...
Här var en sorts sluss; en tillfällig anstalt. Fångarna här väntade på att föras genom olika juridiska delmoment, få tidsbestämd dom, och sedan bli flyttad till stora fängelset Ghasr eller andra fängelser. Men denna väntan hade dragit på tiden med flera månader för en del. Det fans några som hade fått sina dom men inte blivit flyttade, och även sådana som hade tagits hit från andra fängelser för nya förhör och för att därefter flyttas tillbaka till sina tidigare platser, men hade fått vänta här.
Det fanns representanter från flera aktiva politiska organisationer här: Från Frihetsrörelsen fanns Mohammad Bastenegar, Mostafa Mofidi och några andra; från gerillagruppen Fadaian-e Khalgh fanns Yousef Ghane, Ali Boostani, och några till; från Mujahedin-e Khalgh Kamran Nakhaii, Mahmoud Malek-Mohammadi och många till; några från Setare-ye Sorkh (Röda Stjärnan), och en del från basaren (som hade egen organisation). Det fanns en grupp från Teherans Universitet som också hade gripits för att hade kastat sten mot president Nixons kortege; en grupp av studenter från Tabriz, några utan organisation, och några som hade läst förbjudna böcker och lånat vidare till andra.
Efter presentationen gick de flesta sina väg. Nu var det dags för att några skulle berätta för oss om reglerna där och hur vi skulle uppföra oss. Under tiden i väntan på de ansvariga frågade en man som satt bredvid mig, lågmäld och på azerbajdzjanska:
- Ursäkta, är du inte från Ardebil?
Hur visste han det? tänkte jag. Jag hade ju ingen turkisk brytning. Tittade på honom: det var en kortvuxen man som tryckte knäna i famnen, hade lagt huvudet på ena knät och tittade i mina ögon. Jag kunde inte känna igen honom och svarade: Jo!
Han frågade: - Kände du inte igen mig?
Jag tittade mer koncentrerad, men hittade ingenting bekant i hans ansikte. Han sa:
- Jag är ju Vadood, samma som...
Ah... nu kom jag ihåg. Märkligt! Det var många år sedan jag träffade honom. Vad gjorde han här? Han var en avlägsen släkting till min far. Jag hade träffat honom i familjens stora bjudningar under ramadan när jag var runt tio år. Han var en ung man på den tiden och jag var bara barnet. Han brydde sig inte om mig ens. Sen hade han flyttat till Teheran och jag hade glömt bort honom helt och hållet. Då var jag ju inte helt rotlöst i detta fängelse. Jag hade ju till och med en släkting här!
Nu hade de ansvariga samlats runt oss. Vadood viskade "vi pratar senare", reste sig och gick. Glad av att ha till och med en släkting där, lyssnade jag på fängelsets regler, och ung och omogen som jag var, som inte hade fyllt 20 ens, visste jag inte vad förhållandena och förtrycket i fängelset gör av människor.
Alla i denna anstalt var medlemmar i ett kollektivt gemenskap som kallades för "kommun". Vardagliga ärenden delades mellan alla och utfördes varje dag i tur och ordning av olika grupper. Gruppledaren kallades för "borgmästare". Gruppen fick gå upp före alla andra på morgonen, tog emot ransonen för alla bestående av bröd, ost, och te. De värmde bröden, som annars var hårda som sten, på en fotogenspis så de mjuknade, och dukade fram och av vid varje målotid. De diskade, städade rummen och tvättade golvet utanför rummen. De tog emot lunch och middag, bearbetade dem, kombinerade dem med allt vad som man hade fått från besökande och försökte göra fängelsets matranson godare och ätbar. Då var det dags för att duka fram och sedan av för maten. Allt vad var och en av oss hade som var mer än vad själva behövde, som kläder, pengar, cigaretter, papper osv. eller frukt och mat och annat som besökare kom med, fick lämnas över till kommunen så allt delades lika till alla. Det fanns bestämda tider under dagen för att läsa, för gemensam underhållning, för tystnad och siesta, gruppgymnastik, och till och med "kritik och självkritik". Te och frukt delades ut vid bestämda tider.
Jag gillade mer och mer detta gemenskap och dess regler. Kamran Nakhaii var ansvarig för mediciner och de sjuka och de som hade magsår. Han studerade medicin i femte år. Någon var ansvarig för vår fattiga bibliotek. Vissa böcker var eftertraktade och han fick hålla turordningen. Någon hade utsätts för att vara kontaktperson med fängelsets administration. Någon var kassör, någon var ansvarig för att samla och dela ut kläder. Vi fick rena kläder från kommunens garderob för att bytte om.
Det var dags för släckning och sömn. Det fanns inte plats för alla på rummen. De fångar som hade varit där längst fick sova på rummen och de nyinkomna fick sova på den smala verandan. Vi var många och på verandan fick man också ligga i rader. Jag fick en filt och en lakan till min del. Det var sommar och det var varmt. Jag vek filten och använde den som madrass, med lakanet som täcke, och somnade.
På förmiddagen nästa dag var det dags att driva med oss nya intagna. Vi fick stå ut med diverse skämtspratt. En av fångarna påstod att han kunde hypnotisera oss. Jag, som inte trodde på hypnotism, ställde upp för att han skulle göra ett försök. Han satte mig på golvet mitt i rummet där många satt längs väggarna och tittade, han gick runt mig, utförde "mystiska" aktiviteter, glodde djupt i mina ögon, sa vissa ord, och till slut täckte mitt ansikte med en kortärmad skjorta och instruerade mig att titta upp genom skjortärmen för att slutgiltigt sövas. Det var då han hällde ett glas vatten genom ärmen i mitt ansikte! Jag hade blivit lurad! Alla skrattade högt. Jag skrattade med.
Ahmad var bortstött. Det var inte många som pratade med honom. Det gick rykten om att han hade viss roll i att några aktiva hade blivit röjda och gripna. Massud hade hittat en bekant från högskolan som hette Bahram, och gick runt och pratade med honom och med Mohammad Amir Shahkarami. Vadood tog mig åt sidan och började förhöra mig: vad jag gör, när jag har kommit till Teheran, varför jag har gripits, vilka aktiviteter jag har haft, vilka böcker jag har läst, vilka bekanta jag har, vilka aktiviteter Mohammad har haft som har gripits med mig, vilka bekanta han har och vilka böcker han läser. Han hävdade att om jag var intresserad av politiska aktiviteter så borde jag ha kontaktat honom från början så att han kunde koppla mig till underjordiska politiska grupper för att han hade varit en aktivist i basaren och hade haft många aktiviteter tills han hade gripits, osv.
Från dag till dag fördes nya fångar in hos oss. Vadood hade ordnat ett bokläsningscirkel för mig och två andra nya fångar. Vi brukade sitta i ett rum, han högläste ett intervju som var översatt av Amir Parviz Pooyan, en ledare av gerillagruppen Fadaian, fast med pseudonym, och som var publicerad i tidskriften "Gröna tidevarvet" ["Tillbaka till utopin", en diskussion mellan Simon Lamarté och Emanuel Artri, vilket jag fick veta långt senare att dialogen och namnen var påhittade, för att lura statliga censuren, och var skriven av själva Pooyan]. Jag förstod inte ett dugg, inte ett ord av vad Vadood läste. Jag är inte så bra på att kunna följa invecklade artiklar genom öron. Jag måste läsa själv. Jag hörde bara namnet Artri av Vadoods högläsning. Hänsynstagande för släktskap förhindrade mig från att lämna denna bokläsning. Tänkte att kanske lite framåt skulle finnas någonting mer begripligt i denna "intervju". Vadood övade även Fadaians hymn och gerillasånger med oss för att kunna sjunga utantill.
En dag fördes Fateh Sheykh in hos oss. Han var en snäll och vänlig man från Marivan, en av de trevligaste människorna som jag har träffat någonsin. Han berättade att han var lärare; han reste med buss då säkerhetspolisen kom in i bussen, öppnade hans reseväska, och där hittade de boken "Djävulens plogfråga" av Zaharia Stancu översatt av Ahmad Shamloo till persiska, och det räckte för att de skulle gripa honom och föra hit. Jag hade inte bekantat mig med den stora poeten Shamloo än men Massud var mycket förtjust i honom och just detta var en god anledning för att Fateh och Massud skulle bli vänner. Fateh spelade bra schack och var mästare i backgammon. Han, Massud, och Abdollah G., som alla var några år äldre än mig, var på sitt sätt, höll mig under armarna och hjälpte mig genom den där tiden.
Dag nummer två gick jag med i gympagruppen. De brukade springa runt altanen en trappa ner och gjorde gymnastik därefter. Vi var runt femton personer. Vi sprang hundra varv. Jag var sist i kön som sprang. Ledaren vände sig ofta och tittade på mig förvånad. Jag förstod inte meningen i hans blick. Jag sprang. Jag sprang hela hundra varven. Jag sprang det snabba varvet också, och även gick hukgången, hukhoppet, och gjorde gymnastiken – och det var med det! Jag hade muskelvärk i hela kroppen över en vecka och kunde inte ens röra mig utan stora smärtor. Det var först då jag begrep varför gympaledaren vände jämt och tittade på mig. Efter leken under barndomen och ungdomen, cyklandet och övandet med tyngder i nionde klassen, hade jag inte gjort någonting kroppsligt på fyra år därefter. Under senaste tre åren i gymnasiet hade jag suttit hemma och pluggat och pluggat. Pappa lät ju inte mig att vara ute heller. Den senaste gymnasievåren hade jag suttit hemma och pluggat för studenten och för högskoleprovet för att komma in i högskolan, och efter att ha kommit in i högskolan hade jag inte haft tid nog för att träna kroppen på något sätt.
En dag förde de in en fånge som hette Khodaii som var en värnpliktig lärare från Qashqai-folket. Han var förtjust i teater och regisserade en pjäs. Själv spelade han rollen som en despotisk men rolig kalif, och mig valde han för att spela en tillfångatagen vältränad hjälte från Azerbajdzjan. Det verkade att han inte hade kunnat hitta en bättre vältränad skådespelare bland azerbajdzjanier för sin teater! Det var tänkt att ett par vakter skulle dra och föra mig i bojor och med bar överkropp till kalifens hov, och där skulle kalifen försöka "köpa" mitt samarbete, och då skulle jag hjältemodigt ropa högt att "jag dör snarare än att vända folket ryggen!". Alla fångar satt tätt i stora rummet, kalifen och alla hans hov och tjänstefolk satt i en hörna, han hade berättat lustiga saker, druckit "vin", och då var det dags för att fången skulle föras in. "Fångvakterna" drog mig, och jag i "bojor" och "kedjor" gjorde "motstånd", nästan på riktigt, så att de drog mig nästan på riktigt. När kalifens tal och förslag var slut så var jag såpass insjunken i min roll, visade en så motstånd och vred mig för att befria mig från vakternas grepp, och uttryckte min replik med en sådan glöd så att alla blev liksom chockerade! Det blev helt tyst: häpnade åskådarna stirrade på mig med öppna munnar, och kalifen och de andra skådespelare glömde sina roller och repliker i en lång stund! Jag gillar inte Charlton Heston sedan han blev vapenhandlarnas språkrör annars skulle jag säga att hade blivit som honom; eller som Kirk Douglas som jag gillade för Spartacus men han började med att med sin oändliga förmögenhet köpa palestiniernas mark för att överlämna till Israel, och jag gillar inte honom längre. Då återstår bara Russel Crowe i Gladiator!
Det var tyska ingenjörer som hade byggt detta fängelse under shahens far Reza i 1920 och 30 talen. Det sades att S-formiga dekorationer i heltäckande staketet runt altanen var ett minne från nazismen och tyska SS. Men jag vet inte om SS hade någon betydelse när fängelset byggdes. Jag hade inte hört namnet Dr. Erani eller om gruppen "53 personer" när jag kom in hit. Nu fick jag höra mycket mer både om dem, som var bland de första fångarna här, som kallades i fångarnas mun för "Falake" (rundellen), och även historien om andra frihetskämpar som hade passerat härigenom.
***
En dag nära 20 år därefter, på IKEA i Stockholm, såg jag ett bekant ansikte som var på väg mot mig. Jag kände igen honom med en enda kort blick: Efter de där månaderna i fängelset hade jag sett hans namn bara en gång i tidningen. Det var ett år efter revolutionen i Iran som störtade shahen 1979. Folket i Marivan hade valt honom som ledamot till parlamentet i Teheran men hans mandat ogiltigförklarades i Teheran. Jag hade inte hört mer om honom. Visste inte ens om han levde efter alla de där stormiga åren. Hade ingen aning om att han bodde i Sverige och Stockholm. Han kände igen mig också genast: Det var Fateh Sheikh. Vi hälsade och kramades, växlade telefonnummer, men ringde aldrig varandra. Han är nu ledare till en gren av Iranska Arbetarkommunistiska Partiet.
Mohammad Bastenegar, den där snälla och goda människan, som jag inte fick tid nog för att bekanta mig mer med, slogs och kämpade mycket även efter revolutionen, satt i fängelse i tid och otid, tills han gick bort sommaren 1997.
Mostafa Mofidi brukade titta nogsam och intensiv på en genom sina glasögon. Han brukade diskutera lugn, alvarsam, och logisk, och dissekerade frågorna som en erfaren kirurg. Han var bra i schack, översatte nyttiga böcker, och fortsätter med det.
