22 March 2021

فیلم معرفی «قطران در عسل» در تورونتو ۲۰۱۵


پنج سال پس از جلسه‌ی معرفی کتاب «قطران در عسل» در کانون کتاب تورونتو، تازه خبر یافتم که فیلم آن جلسه در سپتامبر گذشته منتشر شده‌است! در این نشانی ببینید، با سپاس از کانون کتاب تورونتو!

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

20 March 2021

قصه‌ی بسیار زنان ِ اندرون

معرفی کتاب «جزیره‌ای‌ها»‏

مجموعه‌ی شش داستان از نازی عظیما

نشر مهری، لندن، ۱۳۹۹ – ۱۸۷ صفحه

نویسنده خود در معرفی کتابش می‌گوید که «مجموعه‌ی چیزها یا تکه‌هایی است سرهم شده، که ‏به ظاهر با عنوان داستان کوتاه شناخته می‌شوند. شاید... اما برای من چیزهایی هستند که در ‏لحظه‌هایی بیان‌ناپذیر به صورت کلمات بیرون زده‌اند، وقتی که دیگر نتوانسته‌ام جلوشان را بگیرم [...] ‏واقعیت‌هایی در بدل‌جامه‌ی تخیل. تکه‌هایی که از من کنده شده و با شمایل‌هایی دیگر بر کاغذ ‏نشسته‌اند.»[مقدمه].‏

مقدمه خود حکایتی زیبا و خواندنی‌ست و من روا نمی‌دانم که با آوردن تکه‌هایی بیشتر، به آن ‏آسیب بزنم.‏

نازی عظیما، مترجمی چیره‌دست و مقاله‌نویسی خبره، در این کتاب سطح تازه‌ای از توانایی‌های ‏خود را بروز می‌دهد. قلمش با آن کارها آن‌قدر صیقل خورده است که نثر او به زلالی آب گوارای ‏چشمه‌هاست. این نثر خواننده را بهت‌زده از تصویرهای نیرومندی که او ترسیم می‌کند، با خود ‏می‌کشد و می‌برد: «مادربزرگ مادری‌ام با چادر سفید دارد آن گوشه نماز می‌خواند. هیکلش توی ‏چادرنماز کوچک و لاغر است. صدای سین‌هایش را در میان پچ‌پچه‌ی دعاهایش می‌شنوم.»[زایمان] ‏این تصویر آن‌چنان جان‌دار است که من نیز با خواندنش آن «صدای سین‌ها» را می‌شنوم.‏

یا یک نمونه‌ی دیگر: «آیا می‌شود کسی چیزی را که هرگز نداشته گم کند؟ چیزی مثل عطری ‏پریده، مثل خوابی دیده و پیش از بیداری از یاد رفته، مثل عکسی در آب افتاده و آب گذشته، مثل ‏آوازی در باد خوانده و باد وزیده. مثل خاطره‌ی چیزی که شاید یک بار آن را داشته. یک بار در ‏گذشته‌های دور [...]»[مسافر].‏

او با مهارتی خیره‌کننده زمان حال را به روزگار افسانه‌ها و قصه‌های دل‌انگیز می‌برد، و افسانه‌ها را به ‏امروز می‌آورد، و بر می‌گردد. او در قالب دختربچه‌ای شیطان و بازی‌گوش و هم‌بازی پسرهای کوچه ‏می‌رود، تا قصه را در روی‌دادی واقعی، در گوشه‌ای از تاریخ وارد کند[توفان در جزیره مورچه‌ها].‏


اگر شهرزاد هزار و یک شب با قصه‌هایش، حلقه از پس حلقه، زنجیر می‌بافد، نازی عظیما خود زنجیر ‏را هم حلقه در حلقه در خود زنجیر می‌بافد: قصه، قصه، قصه‌ی عشق، افسانه؛ حلقه، حلقه در ‏حلقه، حتی گاه در یک صفحه، حتی در یک پاراگراف، چند حلقه‌ی داستان باز یا بسته ‏می‌شوند.[مسافر] بی‌جا نیست که «هرمز» به این شهرزاد می‌گوید: «مثل شهرزاد سرم را گرم ‏کن و نگذار زمان بگذرد. یک شب را هزار شب کن. اختیار زمان را به دست بگیر [...] هر قصه‌ای که ‏دلت می‌خواهد بگو. قصه‌ی شاه پریان را، قصه‌ی دختر شاه فرنگ را. فقط بگو. برایم قصه ‏بگو.»[مسافر]‏

و «شهرزاد» می‌گوید و می‌گوید، و تعدادی از آن «بسیار زنانی را که در اندرون» اویند، به خواننده ‏نشان می‌دهد. در این میان از ادا و اطوارهای تقلیدی پسا – پسامدرنیستی در قصه‌نویسی هیچ ‏نشانی نیست. سراسر قصه است، داستان است، افسانه است، و من خواننده به پایان کتاب که ‏می‌رسم، تازه احساس می‌کنم که در چند دهه‌ی اخیر چه‌قدر جای چنین کتاب‌ها و داستان‌هایی ‏خالی بوده‌است، و چه‌قدر من هم دلم می‌خواهد بگویم: خانم نازی عظیما، لطفاً بنویسید! بازهم ‏بنویسید از این داستان‌ها!‏

نشانی خرید کتاب.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

11 March 2021

Tjära i honung - 26

ترجمه‌ی سوئدی بخش بیست‌وششم «قطران در عسل»:

Vind... vind... vind... Den blåser bort med sig minuter, timmar, dagar, och minnen. Det finns ‎stunder då du vill hjärtligt att vinden ska blåsa bort allt detta snarast, och det finns stunder då ‎du vill skydda allt från vindens plundring.‎

Någon timme tidigare hade vi samlats med några vänner i någon kompanis filtförråd, och hade ‎supit oss fulla. En "gammal" soldat hade hjälpt oss med lokalen och en värnpliktig sergeant ‎hade köpt och smugglat in sprit för oss. Vi brukade blanda spriten i ölen. Blandningen gjorde ‎lättare för oss att glömma varför och var vi befinner oss. Ahmad-Hassan brukade bli full som ‎en kamel redan efter det första glaset, flaxade runt med sina långa armar, skummade i ‎munnen, sjöng slagord; en behaglig fyllo! Vi hade druckit snabbt och röjt undan alla spår. Alla ‎hade gått och det var bara Bahram och jag kvar för att sköta om Ahmad-Hassan.‎

Och nu låg den långa Ahmad-Hassan, längre än oss alla, på den torra och steniga flodbädden. ‎I det läget verkade han ännu längre. Jag satt vid hans huvud, och Bahram satt lite avsides, vid ‎vattnet, och muttrade något. Vinden blandade ihop hans röst med flodens väsen, och jag ‎kunde inte begripa någonting. Men hans rörelser visade att han hade sjunkit i drömmar om ‎Chaplins filmer igen. Ahmad-Hassan mumlade saker ur sin alkoholhallucinationer. Ibland ‎kunde jag urskilja hans sons namn Said ur hans mummel. Det var mindre än en månad kvar av ‎hans tjänstgöring och kanske genom alkoholens ångor som hade gjort hans sinne dimmig, ‎drömde han sig i hemstaden Iranshahr med sin fru och barn.‎

Och jag betraktade denna Allan Poe-iska omgivning: Den kalla vinden av höstkvällen i ‎Chehel-dokhtar höll på att tillta. Min näsa rann värre än Ahmad, vår vän från Bam, och jag ‎fick torka näsan jämt. Mittemot låg garnisonens östra kullar från vänster till höger, och det ‎verkade för mig att även de fågelskrämmor som satt i vakttornen hade krupit ihop i kyliga ‎blåsten. Neråt, i kullarnas sluttning, flöt en gång en bäck som man hade förgrenat från floden ‎någonstans uppför, nära Mash Hassans kafé, för att vattna Klate Khidjs trädgårdar längre ner ‎söder om garnisonen. Längs denna bäck hade man odlat persimonträd. Men det var länge sen ‎man släppte vatten i denna bäck; stora persimonträden hade uttorkat för länge sen. ‎Stammarnas och grenarnas skinn hade vittrat bort, och nu, längs denna torra bäck, i hela ‎garnisonens östra sida, syntes i stället stora vita klor som stack ut ur torra jorden, och som om i ‎längtan efter en droppe fukt ville hugga i himlen.‎

Floden längs garnisonen Chehel Dokhtar måste ha haft mycket vatten en gång. Detta gick att ‎gissa av flodens steniga bredd. Den skyddsvall som man hade byggt längs med floden hade ‎nu mer än tjugo meter avstånd till den å som flöt i flodbädden. Denna vall var byggt av sten ‎och cement, hade cirka en halv meter bredd, eller kanske lite mer, som började nära ‎mötesrummet i norr och fortsatte söderut utanför taggtrådarna söder om garnisonen. Jag vet ‎inte hur och varför just övre kanten av denna skyddsvall hade blivit min favoritplats för mina ‎kvällspromenader. Lite efter soldatsmiddag, som delades ut före solnedgången, brukade jag ‎gå ut. Vid denna tid blåste det hårt alltid i Chehel Dokhtar. Mörka moln rann från bergpasset ‎Shah Passand mot garnisonen. Den varma ökenluften steg upp och den kallare luften i ‎sluttningen av bergskedjan i norr fick fylla dess plats. En kall vind blåste från bergsluttningen ‎mot garnisonen och fortsatte mot öknen. Denna vind var ofta så stark så jag fick brottas hårt ‎med den för att gå norrut. Varje kväll gick jag på denna vall, mot vinden, från sovsalen till ‎vallens början nära tamariskbuskarna som var vår gömställe, och kom tillbaka: grubblade, och ‎försökte få ordning i mina spridda tankar. Vinden och de mörka molnen påminde mig om ‎målningen av den ukrainska målaren Mikhail Bozhiy av stora poeten Taras Shevchenko: "Å, ‎mina tankar..." (Думи мої, думи мої).‎

Jag torkade nästan som rann i kalla vinden. Höll på och tänkte att Ahmad-Hassan som låg här ‎nu och hallucinerade, kommer att gå hem snart. Två månader därefter går Bahram. Men jag ‎måste fortsätta att höra denna vindens förebådande ylande och åskåda dessa förfärliga vita ‎klor över ett år till, plus straffdagar för mina rymningar, plus avräkning för arrestdagar i ‎garnisonen.‎

Tre veckor tidigare hade jag rymt från garnisonen igen och hade tagit mig till Teheran. ‎Torsdagen den 7 september 1978 hölls en gigantisk demonstration i Teheran. En enorm ström ‎av människor vars början och slut inte syntes gick längs Eisenhower Avenyn mot ‎Shahyadtorget. Jag gick med två av mina vänner tillsammans med strömmen, utan att sjunga ‎med dem deras slagord. Jag hade aldrig sett en så stor ström av människor. För första gången i ‎alla demonstrationer och oroligheter som hade rått i många städer i månader, hördes slagord ‎som "Död åt shahen!" och "Självständighet, Frihet, Islamisk republik!". Alla hade kommit ut ‎på gatorna i protest mot demonstrationsförbud som regeringen hade utfärdat. Att vara med en ‎sådan massiv och livlig ström av människor väckte tvetydiga känslor i mig: Från den tid som ‎jag för första gången trodde att jag förstår mig på politiken, tills i dag, under de gångna tio ‎åren, hade jag hjärtligt längtat efter och drömt om att se liknande scener i verkligheten. Nu, i ‎och med deltagandet i en sådan scen och vidrörandet i den, fick jag gåshud: vilken prakt, ‎vilken storslagenhet, vilken majestät – se där massornas frälsning! Se där revolution! Se där ‎kampen för frihet! Denna flodvåg kommer att bryta alla frihetsberövande kedjor, kommer att ‎krossa alla fördämningar! Jag kunde se frihetens facklor i händerna av vissa demonstranter, ‎men det blåste vindar från motsatta sidan mot dessa facklor: jag ville ha självständighet; jag ‎ville ha frihet; men jag hade problem med "islamisk republik". Jag hade problem med islam. ‎Islamens namn i mitt medvetande var lika med gammalmodighet och efterblivenhet – alla ‎slags efterblivenhet: tankemässigt, medvetenhetsmässigt, tekniskt, vetenskapligt: ekonomiskt ‎efterblivenhet, fattigdom, okunskap och analfabetism. Jag hade försökt många gånger att göra ‎mig av med denna antiislamiska dogmatism och avsky mot islam som hade rotat sig i mitt ‎tycke från gymnasieåren. Jag hade flera goda vänner mellan de trogna som bad fem gånger om ‎dagen, men ändå fick jag inte bort den bild av islam som jag hade i mitt tycke med något ‎medel som helst. Och vem var dessa människor som höll på att smutsa ner uppsynen av den ‎revolution som jag önskade, och ville ha "islamisk republik"? Och vad för slags uppfinning ‎kunde en islamisk republik vara? Tusen och åter tusen gånger ja! – jag ville bort den ‎genomruttna rojalistiska regimen och ville ha en republik, men förmådde jag inte mig för att ‎ropa "död åt" någon.‎

Vi hade passerat de minnesfulla grindarna vid min universitet, Arya Mehr Tekniska ‎Universitet, och hade nått korsningen med Jahan-e Mehr-gränden men trycket från den tätt ‎packade folkmassan lämnade ingen väg för att kunna fortsätta framåt. Det var dags att ‎återvända. På väg tillbaka syntes personer som bar på plakat med texten "Ses i morgon i Jale-‎torget", och några andra plakat som varnade "Nationella fronten har ingen demonstration i ‎morgon".‎

Värdfamiljen hos vilka jag brukade bo när jag var på flykt i Teheran var bortresta och på ‎natten var jag ensam hemma hos dem. Radio och TV läste upp uttalanden från regeringen som ‎utlyste "militärstyre" i Teheran och elva andra städer från och med i morgon, vilket skulle ‎innebära utegångsförbud och demonstrationsförbud. Fredagen den 8 september 1978 satt jag ‎ensam där hemma och enligt mina inlärda rutiner vid flykter från garnisonen till Shahroud, höll ‎på med hygien och reparationen av kläder. Jag behövde denna lugn och ensamhet efter dagar ‎och nätter ständigt vistelse med 150 soldater. Det hördes skottlåssningar från någonstans långt ‎borta. Nära klockan fyra på eftermiddagen hade jag gått ut för att ta mig till bussterminalen i ‎Khavaran-gatan för att ta en buss till Shahroud och komma till garnisonen. Det var tomt på ‎gatorna. I Simetri-gatan hade jag lyckats med att ta en taxi och när föraren hade hört namnet ‎Khorasan-torget och Khavaran-gatan, hade han stirrat förvånad på mig och sagt: "Men jag tror ‎inte att vägen är öppet att köra dit". Jag som inte hade någon aning om vidden av dagens ‎demonstrationer och skottlåssningar, hade förmått honom att köra mig så nära terminalen som ‎möjligt, och han hade kört.‎

Han hade berättat för mig längs vägen att armén hade öppnat eld mot folk som hade samlats ‎för demonstration i Jaleh-torget och mördat många. Han hade tagit omvägar och genvägar för ‎att slippa militära vägspärrar och kommit till söder om Khorasan-torget. Det var dödstyst i de ‎trakterna. Det syntes inte någon rörelse. En lätt rök hängde i luften. Några stridsvagnar och ‎infanterilastbilar stod parkerade här och var. Det var som att det var krig, men vägen var ‎öppen. Taxichauffören hade tagit omvägar söder om torget och bortom några alléer hade han ‎kommit till Khavaran-gatan. Här flöt några små bäckar av liv. Bussen stod och väntade på sina ‎passagerare. Taxisten hade andats ut och sagt: "Men vi hade ju tur, herren! Ni har ingen aning ‎vad som pågick här!"‎

Och han hade rätt. Hur skulle jag veta? Jag hade kommit till Shahrood mitt i natten, i mörkret ‎hade jag tyst krupit in i Ali och Houshangs lägenhet, sovit med en filt på golvet, tidigt på ‎lördagsmorgonen hade jag krupit under taggtrådar in i garnisonen i Chehel-dokhtar, hade fått ‎arrestordern från kompaniets sekreterare Gharavi i kompaniets kontor, och hade inställt mig i ‎arresten för frånvaro.‎

‎***‎
Vind... vind... vind... Vad gör man med denna vind i Chehel-dokhtar? Det var bra ändå att ‎alltid någon timme efter solnedgången avtog vinden, och då var det dags för nyheterna från ‎BBC, och då väntade Bahram på mig vid sovsalens fönster för att ta min radio och gå med ‎honom för att lyssna på nyheterna. Vi brukade gå till någonstans mitt i exercisfältet, som inte ‎belystes med någon strålkastare, satte oss och lyssnade på senaste nytt. Abolfazl och Mohsen ‎och Hojjat och Abdollah kom också ibland. Himlen var ofta klar och dränkt i stjärnor här i ‎gränsen till öken. BBC berättade om demonstrationer och oroligheter i Irans städer och om ‎flygblad och uttalanden och protester och döda och sårade och eldsvådor. Den gamla världen ‎höll på att rasa samman. Till och med den värdelösa persiska radion från Moskva som brukade ‎sända bara urgamla nyheter, hade vaknat till och berättade om oroligheter i Iran. Men de hade ‎inga konkreta nyheter om själva demonstrationer, och varnade istället gång på gång om den ‎ena och andra amerikanska hangarfartyg som närmade sig Persiska Viken.‎

‎***‎
Och vilken lugn och vindstilla ställe var Khaje Nafas! Min vän Kak hade tagit några vänner ‎och däribland mig från garnisonen till sin brors bröllop i Khaje Nafas; och där, från den ‎stunden då jag hade satt foten från minibuss på marken, var jag inte mig själv längre; var helt ‎utom mig: folk stod vid varenda gatuhörn och längs alla tomtstaket och med snälla blickar ‎välkomnade stora festens gäster. Men jag såg bara mina vackra turkmeniska kusiner med deras ‎mandelögon, med söta och älskvärda lilla bulnaden i ögonlocket, och med varje steg som jag ‎tog, blev jag kär i en annan ny skönhet! Så mycket skönhet...? Så... mycket... skönhet...? När ‎vi kom äntligen hem till Kak, hade jag ingen hjärta kvar: hade förlorat allt vad jag hade – jag ‎gick på knäna. Kak som om kände till min svaghet mot skönhet, höll mig under armen och ‎tröstade mig: Det är sant at turkmener inte gifter bort kvinnor till främlingar, men ‎azerbajdzjanska kusiner räknas ju inte som främlingar! Å vad skönt kändes det att omfamnas ‎av ett "vi"!‎

Främling eller inhemsk, bar jag den tunga korset av kärlek till skönhet uppför Golgata. Dessa ‎tomtstaketen var inte brända, men ändå när jag åskådade mina vackra kusiner stående vid ‎staketen, vet inte varför gick Shamloos "Mörka sången" i mitt huvud:‎

På den blygråa bakgrunden av gryningen
står
‎ riddaren stilla
och hans hästs långa man
‎ fladdrar i vinden.‎
‎*‎
Men gud,‎
riddarna borde inte stå stilla

det varnas för händelsen.‎
‎*‎
Vid den brända staketet
står
‎ flickan stilla
och hennes tunna kjol
‎ fladdrar i vinden.‎

Men gud,‎
flickorna borde inte stå stilla
då männen
föråldras
‎ förtvivlad och trött.‎

‎***‎
Nej! Fantasin höll på att driva mig till vilovägar. Det höll på att bli mörk. Den kyliga vinden ‎blåste fortfarande. Jag torkade rinnande näsan. Bahram satt tyst vid ån. Helt stum. Han ‎imiterade inte Chaplin längre. Ahmad-Hassan hallucinerade inte längre, och det var inte ett bra ‎tecken: Det skulle bli svårt att väcka honom, om han somnade, och dra honom till hans sovsal ‎med den kroppslängd som han hade. Jag ropade på Bahram, vi väckte halvsovande Ahmad-‎Hassan, gick under hans armar på var sin sida, och följde honom till hans kompani.‎

‎***‎
Fredagen den 8 september 1978 kallas för "Svarta Fredagen" i iranska revolutionens historia. Oppositionen har hela tiden pratat om tusentals döda i demonstrationen. Men långt senare har det visat sig att den officiella siffran med 87 döda har varit rätt.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏