13 January 2021

Tjära i honung - 24

ترجمه‌ی سوئدی بخش بیست‌وچهارم «قطران در عسل»:

Vi drog oss ut ur en lavin av oväsen, äckel, och smuts i "karantänen". Representanten för den ‎tillfälliga anstalten för politiska fångar berättade för oss att fängelsets administration föredrar ‎att behålla fångarna i karantän så länge det går men de politiska fångarna brukar regelbundet ‎höra sig för och om det finns några med politiska anklagelser i karantänen, då sätter de i gång ‎och kräver att de ska flyttas in till anstalten omedelbart. En sådan solidaritet värmde i hjärtat. ‎

Vi passerade en port och en korridor, och en port till där vi fick lyfta benen i höjd med knät ‎för att kunna komma igenom, och kom in i en rund gård. Det fanns en liten rund pool med blå ‎kakel och cirka trettio centimeter djupt vatten i. Denna var den vackraste synen som jag hade ‎sett under gångna veckorna. Mittemot öppnades en dörr till en frisersalong. Till höger fanns en ‎liten livsmedelsbutik, och en dörr öppnades till ett vaktrum. De andra portar sades öppnas till ‎de kriminellas anstalter. Altanen vid de andra och tredje våningarna var täckta med ‎heltäckande metallgaller. Den andra våningen verkade vara tom men genom gallren på tredje ‎våningen tittade folk på oss. Vi gick diagonalt i lilla gården och gick upp i trappor.

I den tredje våningen kom medfångarna fram och mötte oss, kramades och pussades. Jag var ‎fortfarande förvirrad och häpen för varför de inte släppte oss, och var bekymrad över vad som ‎väntade mig. Men detta vänliga mottagande lugnade ner mig, och minuter senare träffade jag ‎många bekanta. Det var flera av de som hade anhållits före Muhammad och mig och på ‎kvällen då kravallpolisen och SAVAK gjorde en razzia mot vår studenthem den sjunde juni ‎‎1972: Badri var där, kusinerna Ghaffari var där, jag blev bekant med Iradj T. och Massud T. ‎där. Det lyste i hjärtat med glimtar av hopp: därmed var jag inte ensam; jag hade bekanta där – ‎och jag var ledsen: varför där? Varför i fångenskapets bojor? ‎

De visste att vi var hungriga. De tog oss med till ett rum, vi satt oss på det kelim-täckta golvet, ‎och de bjöd oss på frukter. Det var tid kvar till kvällsmaten. Jag hade inte ätit frukter på ett ‎bra tag även ute före fängelset. Som en student från långt fjärran som bodde på studenthem ‎och hade stramt budget, hade jag inte råd med att ens tänka på frukt: Tio rialer för frukost ‎som bestod av bröd och ost och te, tjugo rialer till lunchkupong att lösa i högskolans matsal, ‎och tjugo rialer för middag på studenthemmets matsal. Mer hade jag inte. Å vad väldoftande ‎och smakrika var dessa frukter! Många av medfångarna promenerade på den runda altanen, ‎gick förbi dörren vid detta rum, och ibland stannade en kort stund och stirrade på oss för att ‎se om de hade några bekanta bland oss eller inte. ‎

Kusinerna Ghaffari som var våra grannar på rummet bredvid i studenthemmet frågade om vad ‎som hade hänt efteråt i studenthemmet den där midnatten när SAVAK gjorde razzia. Någon ‎timme senare var plastdukar lagda på golvet i det andra och större rummet, och maten ‎serverad. Alla fångar satte sig runt duken på golvet och vi åt tillsammans. Några hade ansvaret ‎för att duka och duka av. Och lite senare efter maten var det dags för ett bekantskapsmöte. ‎Alla samlades i den största av tre rummen som fanns tillgängligt. Vi fyra nya fångar fick sitta ‎vid ena väggen. De andra satte sig i rader på golvet så hela golvet täcktes. I denna anstalt som ‎hade plats för trettio eller fyrtio fångar fanns nu över ett hundra personer. Närmaste raden satt ‎bara en meter från oss. Längst bort var flera medfångar stående för att kunna se oss. ‎

Vi blev tillsagda att det räcker med att säga bara namn, yrke, åtal eller om man är dömd, och ‎att man rekommenderas att inte säga någonting om detaljerna i ens anklagelser. Jag visste ‎ingenting om rutinerna angående hur man presenterar sig här, och efter förnamn och efternamn ‎berättade jag att  jag gick första året i Arya Mehr Tekniska Skolan, maskintekniska institutet, ‎och att jag var anklagad för att ha deltagit i en studentdemonstration. ‎

Någon som stod längst bak fnissade högt så att det lät för mig som hån. Vad var det som var ‎hånfullt för honom: var det Arya Mehr (shahens epitet), var det för att jag ville bli en ingenjör, ‎var det för "första året", var det för min ringa "brott", eller var det för min högtidliga ton? ‎

Det var Massuds tur efter mig. Han sa helt enkelt sitt namn, och att han var student, och att ‎han var anklagad för "propaganda". Jag visste inte att det officiella rubriken för vad vi var ‎anklagad för var "propaganda". Efter honom var Ahmad Riazis tur som sa hur mycket han var ‎dömd att sitta inne, och sedan Mohammad Amir Shahkarami som var anklagad för "handling" ‎‎(mot rikets säkerhet). De andra medfångar berättade bara om sina namn, ‎organisationstillhörighet, och vad de var anklagad eller dömd för. Bland de fanns en som drog ‎min uppmärksamhet: Han sa lugn och samlad, ödmjukt och mer och mindre ursäktande: ‎Abdullah G., Röda Stjärnan, livstid! Han var en sympatisk ung man från Guilan. Jag kunde ‎inte föreställa mig att han skulle sitta i fångenskap livet ut. Vad kunde han ha gjort? Livstid... ‎Livstid...‎

Här var en sorts sluss; en tillfällig anstalt. Fångarna här väntade på att föras genom olika ‎juridiska delmoment, få tidsbestämd dom, och sedan bli flyttad till stora fängelset Ghasr eller ‎andra fängelser. Men denna väntan hade dragit på tiden med flera månader för en del. Det ‎fans några som hade fått sina dom men inte blivit flyttade, och även sådana som hade tagits ‎hit från andra fängelser för nya förhör och för att därefter flyttas tillbaka till sina tidigare ‎platser, men hade fått vänta här. ‎

Det fanns representanter från flera aktiva politiska organisationer här: Från Frihetsrörelsen ‎fanns Mohammad Bastenegar, Mostafa Mofidi och några andra; från gerillagruppen Fadaian-e ‎Khalgh fanns Yousef Ghane, Ali Boostani, och några till; från Mujahedin-e Khalgh Kamran ‎Nakhaii, Mahmoud Malek-Mohammadi och många till; några från Setare-ye Sorkh (Röda ‎Stjärnan), och en del från basaren (som hade egen organisation). Det fanns en grupp från ‎Teherans Universitet som också hade gripits för att hade kastat sten mot president Nixons ‎kortege; en grupp av studenter från Tabriz, några utan organisation, och några som hade läst ‎förbjudna böcker och lånat vidare till andra. ‎

Efter presentationen gick de flesta sina väg. Nu var det dags för att några skulle berätta för ‎oss om reglerna där och hur vi skulle uppföra oss. Under tiden i väntan på de ansvariga ‎frågade en man som satt bredvid mig, lågmäld och på azerbajdzjanska: ‎

‎- Ursäkta, är du inte från Ardebil?‎
Hur visste han det? tänkte jag. Jag hade ju ingen turkisk brytning. Tittade på honom: det var ‎en kortvuxen man som tryckte knäna i famnen, hade lagt huvudet på ena knät och tittade i ‎mina ögon. Jag kunde inte känna igen honom och svarade: Jo! ‎

Han frågade: - Kände du inte igen mig?‎
Jag tittade mer koncentrerad, men hittade ingenting bekant i hans ansikte. Han sa:‎
‎- Jag är ju Vadood, samma som... ‎

Ah... nu kom jag ihåg. Märkligt! Det var många år sedan jag träffade honom. Vad gjorde han ‎här? Han var en avlägsen släkting till min far. Jag hade träffat honom i familjens stora ‎bjudningar under ramadan när jag var runt tio år. Han var en ung man på den tiden och jag var ‎bara barnet. Han brydde sig inte om mig ens. Sen hade han flyttat till Teheran och jag hade ‎glömt bort honom helt och hållet. Då var jag ju inte helt rotlöst i detta fängelse. Jag hade ju till ‎och med en släkting här! ‎

Nu hade de ansvariga samlats runt oss. Vadood viskade "vi pratar senare", reste sig och gick. ‎Glad av att ha till och med en släkting där, lyssnade jag på fängelsets regler, och ung och ‎omogen som jag var, som inte hade fyllt 20 ens, visste jag inte vad förhållandena och ‎förtrycket i fängelset gör av människor. ‎

Alla i denna anstalt var medlemmar i ett kollektivt gemenskap som kallades för "kommun". ‎Vardagliga ärenden delades mellan alla och utfördes varje dag i tur och ordning av olika ‎grupper. Gruppledaren kallades för "borgmästare". Gruppen fick gå upp före alla andra på ‎morgonen, tog emot ransonen för alla bestående av bröd, ost, och te. De värmde bröden, som ‎annars var hårda som sten, på en fotogenspis så de mjuknade, och dukade fram och av vid ‎varje målotid. De diskade, städade rummen och tvättade golvet utanför rummen. De tog emot ‎lunch och middag, bearbetade dem, kombinerade dem med allt vad som man hade fått från ‎besökande och försökte göra fängelsets matranson godare och ätbar. Då var det dags för att ‎duka fram och sedan av för maten. Allt vad var och en av oss hade som var mer än vad själva ‎behövde, som kläder, pengar, cigaretter, papper osv. eller frukt och mat och annat som ‎besökare kom med, fick lämnas över till kommunen så allt delades lika till alla. Det fanns ‎bestämda tider under dagen för att läsa, för gemensam underhållning, för tystnad och siesta, ‎gruppgymnastik, och till och med "kritik och självkritik". Te och frukt delades ut vid bestämda ‎tider. ‎

Jag gillade mer och mer detta gemenskap och dess regler. Kamran Nakhaii var ansvarig för ‎mediciner och de sjuka och de som hade magsår. Han studerade medicin i femte år. Någon var ‎ansvarig för vår fattiga bibliotek. Vissa böcker var eftertraktade och han fick hålla ‎turordningen. Någon hade utsätts för att vara kontaktperson med fängelsets administration. ‎Någon var kassör, någon var ansvarig för att samla och dela ut kläder. Vi fick rena kläder från ‎kommunens garderob för att bytte om. ‎

Det var dags för släckning och sömn. Det fanns inte plats för alla på rummen. De fångar som ‎hade varit där längst fick sova på rummen och de nyinkomna fick sova på den smala ‎verandan. Vi var många och på verandan fick man också ligga i rader. Jag fick en filt och en ‎lakan till min del. Det var sommar och det var varmt. Jag vek filten och använde den som ‎madrass, med lakanet som täcke, och somnade. ‎

På förmiddagen nästa dag var det dags att driva med oss nya intagna. Vi fick stå ut med ‎diverse skämtspratt. En av fångarna påstod att han kunde hypnotisera oss. Jag, som inte ‎trodde på hypnotism, ställde upp för att han skulle göra ett försök. Han satte mig på golvet ‎mitt i rummet där många satt längs väggarna och tittade, han gick runt mig, utförde "mystiska" ‎aktiviteter, glodde djupt i mina ögon, sa vissa ord, och till slut täckte mitt ansikte med en ‎kortärmad skjorta och instruerade mig att titta upp genom skjortärmen för att slutgiltigt sövas. ‎Det var då han hällde ett glas vatten genom ärmen i mitt ansikte! Jag hade blivit lurad! Alla ‎skrattade högt. Jag skrattade med. ‎

Ahmad var bortstött. Det var inte många som pratade med honom. Det gick rykten om att han ‎hade viss roll i att några aktiva hade blivit röjda och gripna. Massud hade hittat en bekant från ‎högskolan som hette Bahram, och gick runt och pratade med honom och med Mohammad ‎Amir Shahkarami. Vadood tog mig åt sidan och började förhöra mig: vad jag gör, när jag har ‎kommit till Teheran, varför jag har gripits, vilka aktiviteter jag har haft, vilka böcker jag har ‎läst, vilka bekanta jag har, vilka aktiviteter Mohammad har haft som har gripits med mig, vilka ‎bekanta han har och vilka böcker han läser. Han hävdade att om jag var intresserad av ‎politiska aktiviteter så borde jag ha kontaktat honom från början så att han kunde koppla mig ‎till underjordiska politiska grupper för att han hade varit en aktivist i basaren och hade haft ‎många aktiviteter tills han hade gripits, osv. ‎

Från dag till dag fördes nya fångar in hos oss. Vadood hade ordnat ett bokläsningscirkel för ‎mig och två andra nya fångar. Vi brukade sitta i ett rum, han högläste ett intervju som var ‎översatt av Amir Parviz Pooyan, en ledare av gerillagruppen Fadaian, fast med pseudonym, ‎och som var publicerad i tidskriften "Gröna tidevarvet" ["Tillbaka till utopin", en diskussion ‎mellan Simon Lamarté och Emanuel Artri, vilket jag fick veta långt senare att dialogen och ‎namnen var påhittade, för att lura statliga censuren, och var skriven av själva Pooyan]. Jag ‎förstod inte ett dugg, inte ett ord av vad Vadood läste. Jag är inte så bra på att kunna följa ‎invecklade artiklar genom öron. Jag måste läsa själv. Jag hörde bara namnet Artri av Vadoods ‎högläsning. Hänsynstagande för släktskap förhindrade mig från att lämna denna bokläsning. ‎Tänkte att kanske lite framåt skulle finnas någonting mer begripligt i denna "intervju". Vadood ‎övade även Fadaians hymn och gerillasånger med oss för att kunna sjunga utantill. ‎

En dag fördes Fateh Sheykh in hos oss. Han var en snäll och vänlig man från Marivan, en av ‎de trevligaste människorna som jag har träffat någonsin. Han berättade att han var lärare; han ‎reste med buss då säkerhetspolisen kom in i bussen, öppnade hans reseväska, och där hittade ‎de boken "Djävulens plogfråga" av Zaharia Stancu översatt av Ahmad Shamloo till persiska, ‎och det räckte för att de skulle gripa honom och föra hit. Jag hade inte bekantat mig med den ‎stora poeten Shamloo än men Massud var mycket förtjust i honom och just detta var en god ‎anledning för att Fateh och Massud skulle bli vänner. Fateh spelade bra schack och var ‎mästare i backgammon. Han, Massud, och Abdollah G., som alla var några år äldre än mig, var ‎på sitt sätt, höll mig under armarna och hjälpte mig genom den där tiden. ‎

Dag nummer två gick jag med i gympagruppen. De brukade springa runt altanen en trappa ner ‎och gjorde gymnastik därefter. Vi var runt femton personer. Vi sprang hundra varv. Jag var ‎sist i kön som sprang. Ledaren vände sig ofta och tittade på mig förvånad. Jag förstod inte ‎meningen i hans blick. Jag sprang. Jag sprang hela hundra varven. Jag sprang det snabba ‎varvet också, och även gick hukgången, hukhoppet, och gjorde gymnastiken – och det var ‎med det! Jag hade muskelvärk i hela kroppen över en vecka och kunde inte ens röra mig utan ‎stora smärtor. Det var först då jag begrep varför gympaledaren vände jämt och tittade på mig. ‎Efter leken under barndomen och ungdomen, cyklandet och övandet med tyngder i nionde ‎klassen, hade jag inte gjort någonting kroppsligt på fyra år därefter. Under senaste tre åren i ‎gymnasiet hade jag suttit hemma och pluggat och pluggat. Pappa lät ju inte mig att vara ute ‎heller. Den senaste gymnasievåren hade jag suttit hemma och pluggat för studenten och för ‎högskoleprovet för att komma in i högskolan, och efter att ha kommit in i högskolan hade jag ‎inte haft tid nog för att träna kroppen på något sätt. ‎

En dag förde de in en fånge som hette Khodaii som var en värnpliktig lärare från Qashqai-‎folket. Han var förtjust i teater och regisserade en pjäs. Själv spelade han rollen som en ‎despotisk men rolig kalif, och mig valde han för att spela en tillfångatagen vältränad hjälte ‎från Azerbajdzjan. Det verkade att han inte hade kunnat hitta en bättre vältränad skådespelare ‎bland azerbajdzjanier för sin teater! Det var tänkt att ett par vakter skulle dra och föra mig i ‎bojor och med bar överkropp till kalifens hov, och där skulle kalifen försöka "köpa" mitt ‎samarbete, och då skulle jag hjältemodigt ropa högt att "jag dör snarare än att vända folket ‎ryggen!". Alla fångar satt tätt i stora rummet, kalifen och alla hans hov och tjänstefolk satt i en ‎hörna, han hade berättat lustiga saker, druckit "vin", och då var det dags för att fången skulle ‎föras in. "Fångvakterna" drog mig, och jag i "bojor" och "kedjor" gjorde "motstånd", nästan på ‎riktigt, så att de drog mig nästan på riktigt. När kalifens tal och förslag var slut så var jag ‎såpass insjunken i min roll, visade en så motstånd och vred mig för att befria mig från ‎vakternas grepp, och uttryckte min replik med en sådan glöd så att alla blev liksom ‎chockerade! Det blev helt tyst: häpnade åskådarna stirrade på mig med öppna munnar, och ‎kalifen och de andra skådespelare glömde sina roller och repliker i en lång stund! Jag gillar inte ‎Charlton Heston sedan han blev vapenhandlarnas språkrör annars skulle jag säga att hade ‎blivit som honom; eller som Kirk Douglas som jag gillade för Spartacus men han började med ‎att med sin oändliga förmögenhet köpa palestiniernas mark för att överlämna till Israel, och jag ‎gillar inte honom längre. Då återstår bara Russel Crowe i Gladiator! ‎

Det var tyska ingenjörer som hade byggt detta fängelse under shahens far Reza i 1920 och 30 ‎talen. Det sades att S-formiga dekorationer i heltäckande staketet runt altanen var ett minne ‎från nazismen och tyska SS. Men jag vet inte om SS hade någon betydelse när fängelset ‎byggdes. Jag hade inte hört namnet Dr. Erani eller om gruppen "53 personer" när jag kom in ‎hit. Nu fick jag höra mycket mer både om dem, som var bland de första fångarna här, som ‎kallades i fångarnas mun för "Falake" (rundellen), och även historien om andra frihetskämpar ‎som hade passerat härigenom. ‎

‎***‎
En dag nära 20 år därefter, på IKEA i Stockholm, såg jag ett bekant ansikte som var på väg ‎mot mig. Jag kände igen honom med en enda kort blick: Efter de där månaderna i fängelset ‎hade jag sett hans namn bara en gång i tidningen. Det var ett år efter revolutionen i Iran som ‎störtade shahen 1979. Folket i Marivan hade valt honom som ledamot till parlamentet i ‎Teheran men hans mandat ogiltigförklarades i Teheran. Jag hade inte hört mer om honom. ‎Visste inte ens om han levde efter alla de där stormiga åren. Hade ingen aning om att han ‎bodde i Sverige och Stockholm. Han kände igen mig också genast: Det var Fateh Sheikh. Vi ‎hälsade och kramades, växlade telefonnummer, men ringde aldrig varandra. Han är nu ledare ‎till en gren av Iranska Arbetarkommunistiska Partiet. ‎

Mohammad Bastenegar, den där snälla och goda människan, som jag inte fick tid nog för att ‎bekanta mig mer med, slogs och kämpade mycket även efter revolutionen, satt i fängelse i tid ‎och otid, tills han gick bort sommaren 1997. ‎

Mostafa Mofidi brukade titta nogsam och intensiv på en genom sina glasögon. Han brukade ‎diskutera lugn, alvarsam, och logisk, och dissekerade frågorna som en erfaren kirurg. Han var ‎bra i schack, översatte nyttiga böcker, och fortsätter med det.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏