18 September 2020

هشدار

آیا تیموتی باگز Timothy Boggs را می‌شناسید؟

شاید برخی از خوانندگان این سطور به یاد دارند که در میانه‌ی تابستان سیروس عسکری، استاد دانشگاه صنعتی شریف، که نزدیک سه سال در اسارت اداره‌ی مهاجرت فدرال امریکا به سر می‌برد، سرانجام آزاد شد و توانست به ایران برگردد. اکنون خانم لورا سکور Laura Secor گزارش تکان‌دهنده‌ای در مجله‌ی معتبر «نیویورکر» درباره‌ی سرگذشت سیروس عسکری در آن سه سال در امریکا منتشر کرده‌است. مجله‌ی کاغذی ۲۱ سپتامبر منتشر می‌شود، اما هم اکنون می‌توان آن را در وبگاه مجله خواند. خبر آن در مقاله‌ای بسیار کوتاه در بی‌بی‌سی فارسی هم آمده‌است.

سیروس عسکری برای لورا سکور فاش کرده‌است که تیموتی باگز رئیس بخش ایران در اف‌بی‌آی FBI بوده، و او بوده که برای عسکری پاپوش دوخته تا او را به همکاری با اف‌بی‌آی جلب کند. همه‌ی سرگذشت غم‌انگیز عسکری در طول آن سه سال از آن‌جا سرچشمه گرفته که او نخواسته زیر بار جاسوسی برای اف‌بی‌آی برود. خود بخوانید گزارش تکان‌دهنده‌ی لورا سکور را. آن گزارش آن قدر پر از جزئیات است که هیچ جایی برای شک و شبهه در داستان عسکری باقی نمی‌گذارد.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

16 September 2020

Tjära i honung - 23

ترجمه‌ی سوئدی بخش بیست‌وسوم «قطران در عسل»

Och nu, floden Qizil-Uzen som slingrande flöt där nere. Och där, ett hav av vita moln ‎varigenom snötäckta toppar av bergen Baghro i bergskedjan Talesh stack ut, som bitar av ‎isberg söm flöt i ett hav av mjölk. Lite senare, genom vita molnen, syntes den frusna sjön Neur ‎inringat mellan snötäckta berg och kullar. Instinktivt frös jag i hela kroppen. Jag har varit vid ‎denna sjö och har två gånger vandrat därifrån, över berg och genom skog, till staden Talesh ‎nära kusten till Kaspiska havet. I min barndom hade farbror Ghadir berättat för mig att han ‎och äldre farbrodern tillsammans med farfar brukade rida mulor genom denna väg till Asalem ‎för att handla ris från risodlare och ta den till basaren i Ardebil, och jag hade tappat mig bort i ‎drömmen av sådana resor. Vid ungdomen hade jag förverkligat en del av de där drömmarna, ‎hade "uppfunnit" den där gamla vandringsleden och handelsrutten på nytt, och hade vandrat ‎där med studentkamrater.‎

Det blåste kallt vid Neur-sjön jämt. Fram till revolutionen 1979 sades sjön tillhöra shahens ‎syster Shams Pahlavi, och att där hade man odlat sällsynta fiskar och byggt speciella ‎anordningar för att skapa konstgjorda strömmar i sjön. Det fanns ingen för att sköta allt det ‎där under första vintern efter revolutionen, sjön frös, och fiskarna dog. Nuförtiden odlar de ‎andra typer av fiskar där, sägs det.‎

Den där är Balighli Chai (Fiskån) som flyter från väster till öster på södra sidan av berget ‎Sabalan och rinner genom Ardebil. Och den där är Quru Chai som har sina källor i Baghro, ‎och flyter mot nordost. Trots sitt namn som betyder torra ån, rann vatten i den just nu. Dessa ‎två åar rinner samman någonstans mellan Ardebil och Namin, och byter namn till Qarasu ‎‎(Svartån), som efter en lång väg lugnar ner sig i famnen av Kaspiska havet.‎

En timme senare landade flygplanet i Ardebils flygplats. Det var ingen som applåderade! Här ‎måste man gå hela vägen från flygplanet till flygplatsbyggnaden. Jag tittade österut och den ‎välbekanta utsikten av ett "molnfall", liknande ett vattenfall, som de flesta dagar rinner från ‎Heyranpassagen till Ardebils slätt, tog mig till ungdomsåren. Detta moln brukar ta sig ända ‎till själva Ardebil och dränker hela staden i en doftande och behaglig dimma. Nu blåste det ‎och tog med sig doften hitåt. Men jetmotorns luftström som kom från samma håll, störde hela ‎känslan.‎

De gula taxibilarna av märket Samand (Irantillverkade Peugeot 405) stod och väntade utanför ‎flygplatsen. I en kiosk fick man köpa biljetter för taxin. En högljudd folksamling stod vid ‎kiosken utan någon kö. Taxiförarna stod också bredvid. Mannen i kiosken frågade resmålet ‎och antalet passagerare, sa priset, tog emot pengar, lämnade biljetten, och sedan ropade en ‎förare för att ta emot passagerarna och köra dem till resmålet. Här fick jag igen den makalösa ‎känslan av lättheten av att använda mitt eget "fadersmål", mitt moderlösa fadersmål. Det ‎behövdes inte alls att, som i utlandet, tänka i förväg för att hitta ord, ställa dem i en viss följd, ‎bygga en mening, säga, och ändå vara tveksam om jag hade sagt rätt eller fel. Ord och ‎meningar flöt bara och ljöd ur munnen. Det behövdes inte ens att blanda dialekterna i flera ‎azerbajdzjanska städer tillsammans med riks-azerbajdzjanskan i Baku för att göra optimala ‎ord, meningar, och grammatik för att om den jag pratade med var från en annan stad med en ‎annan dialekt skulle kunna förstå mig rätt. Nej! Jag pratade bara med den äkta dialekten av ‎Ardebil utan några som helst förhinder. Åh, vad bekvämt det var!‎

Taxin kom i väg och efter en kort sträcka kom vi in i huvudvägen mellan Namin och Ardebil, ‎som är en motorväg nuförtiden. Det var inte vår än och det fanns ingen grönska. Och nu den ‎alltid så betryckta utsikten av stadens infart: miljoner plastpåsar som har flugit med vindar och ‎till slut har fångats av buskar och tistlar; och längre bort, raden av dammiga och snöda affärer ‎och kaféer och bilverkstäder med låga tak i stadens utkant.‎

Gatorna var gropiga och leran från vintern låg kvar på asfalten. Taxin körde genom en ringväg ‎runt stan som var helt obekant för mig och släppte de andra passagerarna vid en bussterminal ‎med gamla rostiga bussar till Pars-abad. Sedan körde den i gator som jag inte kunde känna ‎igen. Jag hade tappat riktningen. Det var molnigt och berget Sabalan syntes inte till för att ‎hjälpa mig att orientera mig. Det var mycket liv på gatorna. Bilarna fick kämpa för att kunna ‎köra bland folk som gick längs bilvägar helt nonchalant. Lite senare passerade vi en rundel ‎som jag gissade måste vara där det fanns shahens staty före revolutionen, och sedan kunde jag ‎se den historiska sjuvalviga tegelbron. De har byggt en parallell bro för att bevara den gamla. ‎Jag bad föraren att släppa mig nära bron.‎

Jag gick in i vår gamla bekanta gränd. Gränden hade en gång i tiden en jämn asfalt. Men nu ‎var det bara stora och små gropar och torkade lera längs den. Färgen på vår plåtport hade ‎tappat glansen. Min gamla sjuka far föll ner i sin ensamhet från en dialyssäng på ett sjukhus ‎här i Ardebil, det fanns ingen sjuksköterska i närheten för att hjälpa honom, och han dog där ‎på kalla golvet. Då fanns ingen annan som skulle bry sig om att måla om porten.‎

Jag tryckte på ringknappen. Efter en stund hörde jag mammas röst från porttelefonen. Hon ‎frågade på turkiska: "Vem är det?"‎

Jag svarade på persiska: - Det är jag, Shiva!‎
‎- Å, vad jag har saknat din röst! Är du här äntligen?!‎

Porten öppnades. Jag gick in i gården. De unga träden som fanns på gården för tjugotvå år sen ‎när jag lämnade landet och flydde för livet, var nu stora träd. Mamma, gammal, böjd, och ‎lutad på en käpp i handen, stod på verandan, tittade på mig och mumlade någon bön och ‎tackade gud: "Jag överlevde för att se din återkomst...".‎

Jag hade gråt i halsen. Pappa som stod där för tjugotvå år sen, fanns inte längre. Han ‎saknades. Och hur mycket hade jag förbannat mig, hur mycket hade jag gråtit inombords för ‎att jag, som var hans äldsta son, fanns inte tillgänglig här för att hjälpa honom, köra honom till ‎läkare och sjukhus, och han helt ensam, utan någon vid sin sida, föll från sjuksängen till ‎golvet, och avled. Varför föll han? Vad ville han ha? Vart skulle han? Var det något med ‎hjärtat? Hade han ont någonstans? Var i helvete var jag? Var i helvete var jag?‎

Lämnade resväskan och handväskan vid verandans trappor, sprang upp, kramade hårt ‎mamman, och kysste hennes kinder. Hon kysste mig, doftade mig, och grät. En ung kvinna ‎stod bredvid henne som mycket förvånad sa: "kusin Shiva?!"‎

Mamma frågade: - Känner du igen henne?‎

Av att hon kallade mig kusin (morbrorsson) hade jag förstått att hon var fasters dotter. Men ‎vilken? Jag hittade inga bekanta drag av den äldre fastersdotter i hennes anlete. Hon var den ‎yngre fastersdotter som var en liten flicka senast jag hade träffat henne. Nu var hon en gift ‎kvinna som hade egen frisersalong och var här för att klippa mammas hår. Trodde inte mina ‎ögon. Hälsade med henne och alla gick in.‎

Mamma och kusinen återvände till badrummet för att fortsätta klippningen, och jag gick runt i ‎hemmet och rummen och mindes gamla minnen. Detta är samma hem varifrån jag kastades ut ‎när jag degraderas till menig soldat. Men när det blev revolution, var allt förlåten. Eller jag ‎från min sida förlät det. Men glömde jag det?‎

Ett väggskåp i ett av rummen tillhörde mig vari jag hade mina saker från studentåren. Jag ‎öppnade det: Minnesvärda och bekanta böcker, kurslitteratur, och anteckningar... Hade glömt ‎vissa av dem. Där fanns även för mig obekanta böcker: Pappa bedömde en hel del av mina ‎böcker "farliga" efter min flykt, stoppade dem i en säck, och med hjälp av mamma tog den i ‎nattens mörker upp på "sjuvalviga bron" och kastade den i Fiskån, och blev förvånad av att ‎varför en sådan tung säck inte sjönk i vattnet, utan flöt, och följde med strömmen. Och sedan ‎fyllde han tomma platserna i skåpet med religiösa böcker. Å, vad besvärliga vi har varit för ‎våra föräldrar!‎

Mamma blev otålig och bad kusinen att lämna resten av friseringen till en annan gång, och ‎kom till mig. Vi satt oss och pratade om allt mellan himmel och jord. Kusinen hämtade te åt ‎oss och sedan tog farväl. Mamma frågade:‎

‎- Varför sa du i telefonen att ingen fick veta att du kommer? Du har väl inte kommit i ‎hemlighet, gudbevars?‎

Jag skrattade. Mamma läser mycket kiosklitteratur.‎

‎- Nej min kära mamma! – svarade jag; kan man komma in i detta land i hemlighet, tror du?‎
‎- Tänkte, väl, som gamla tider...! – sa hon.‎

Jag lugnade henne och sa: - Jag sa så för att befarade att om de fick veta så skulle alla ha ‎samlats här, skulle ha besvärat dig, och vi skulle inte ha haft möjlighet att sitta i lugn och ro ‎och växla några ord med varandra. Nu när jag är väl här, så det spelar ingen roll om alla vet.‎

Mamma berättade att hon för en tid sen blev bjuden till ett stort möte för att hedra Ardebils ‎utbildningsmedarbetare, och där blev hon kallad upp på scenen för att få ett minnesmärke för ‎att hedra hennes livstids tjänst i Ardebils skolor, en lång tid som lärare, som flickskolornas ‎lågstadielektor, senare högstadielektor, och för att hon har uppfostrad stadens tusentals ‎flickor; och medan hon med sin käpp och darriga ben gick hela vägen från salen till scenen, ‎hur hade alla rest sig och applåderade i långa minuter.‎

Jag kysste hennes hand. Jag är stolt över henne. Detta kallas för en värdefull arbete. Men vad ‎gjorde jag? Jag hade bråttom för att förändra samhället. Ville göra om allt på en natt. Gick ‎med i demonstrationer, hamnade i fängelse, degraderades, förvisades till öknen, denna min ‎kära mamma kastade mig ut hemifrån, och fick fly för mitt liv från landet. Men hon: hon ‎jobbade lugn och tålmodigt, långsiktigt. Hon yrkesarbetade, uppfostrade oss, sina fyra barn, ‎sydde kläder åt oss, stickade varma kläder åt oss, lagade mat åt oss, och dessutom, parallellt ‎med allt detta var hon chef för statliga kvinnoorganisationen i Ardebil före revolutionen. Hon ‎deltog och van priser i svåraste korsord för högutbildade, publicerade poesier och korta ‎noveller i kvinnotidskrifter, och undervisade, och undervisade, lärde flickor att läsa och skriva, ‎spred kunskapsfrön, uppfostrade otaliga elever, och det spelade ingen roll om det blev någon ‎revolution eller inte: miljoner elever måste ha skolor och lärare ändå. Oavsett om det blev ‎revolution eller inte, hedrar denna stads barn och ungdomar henne för att hon lärde dem ‎kunskap, för att hon öppnade deras ögon.‎

Mamma tog mig till andra våningen för att visa mig mitt rum och bädd. Hon gick uppför ‎trapporna med mycket svårighet, och när hon kom till andra våningen, hade fått ont i ryggen ‎och satte sig ner andfådd. Hon har blivit gammal och orkeslös; har sockersjuka, ögonen ser ‎inte så bra. Men ändå vill kategoriskt inte att vi tar hemtjänst åt henne. En ung man, student, ‎från släkten, bodde ett tag hos henne, och hans flickvän som fick komma och gå obehindrat ‎har stulit en hel del stora och små, värdefulla och värdelösa saker härifrån. En annan gång har ‎en kvinna från släkten gjort samma sak, och mamma litar inte på någon därefter, utom min ‎fasters barn. Det smärtade fortfarande i mammas hjärta av tiden med den där studenten. Hon ‎berättade hur han slog henne, försökte strypa henne, och kastade den mat mamma hade lagat ‎åt honom i väggen, och med dessa berättelser fick jag också ont i hjärtat. Mamma skrev ett ‎brev till studentens mamma också men fick inget svar. Och vad kan jag göra? Hur ska jag ‎kunna hämnas på den där mannen för mammas skull? Kan jag sjunka till den grad så jag kan ‎slå en medmänniska? Vet inte. Slår djur varandra eller är det bara människor som slår ‎varandra?‎

Jag tog resväskan in i rummet, öppnade den, överlämnade mammas presenter, och frågade om ‎lov att duscha. Med mammas orkeslöshet och dåliga ögon var badrummet i dåligt skick. Jag ‎satt igång och skrapade och tvättade badrummets väggar och golv i över två timmar. När jag ‎kom ut hade mamma lagat yoghurtsoppa á la Ardebil. Mammas yoghurtsoppa är makalös.‎

Faster ringde, hälsade mig välkommen, och grät en hel del av glädje. Hon är samma faster som ‎räddade mig en gång från pappas fängelse. Sedan småpratade vi med mamma, och det var ‎sovdags.‎

Jag hade slarvat med att tända gasvärmen på mitt sovrum och trotts tjockt ulltäcke vaknade ‎jag flera gången av kylan. Det går inte att skoja med Ardebils kyla. Efter dålig sömn längs ‎natten, hade lyckats somna i gryningen då en duvas höga hoande berövade mig även denna ‎blund. Duvan hade lyckats ta sig in i den lilla inglasade bakgården vid mitt sovrum. Jag fick ‎gå upp, och efter frukosten började jag leta efter hur duvan hade lyckats ta sig in. Det var en ‎ruta som hade gått sönder och för att kunna täcka hålet i rutan med en kartongbit fick jag ‎klättra upp på taket. Det var soligt och klart väder. Och där, i nordväst, stod den vackra och ‎praktfulla berget Sabalan som en högmodig örn med öppna vingar, vitklädd, starkt och ‎orubbligt, majestätiskt. Var hälsad du höjden och prakten: Sabalan! Å vad jag hade saknat ‎denna utsikt... Ska jag knäböja framför dess majestät? Jag har vallfärdat tre gånger till dess ‎‎4900 meters höjd. Inte för att besöka profeten Zarathustras grav som sägs vara där uppe enligt ‎myt, utan för att hedra naturen. I barndomen hade jag sett att en del kvinnor i byarna i ‎bergsluttningen täckte ansiktet med schalen mot bergstoppen och tittade inte till den. De sa att ‎det var för att berget var "en främmande man". Jag hade skrattat och hånat dem men många år ‎senare läste jag att berg var arketyp och symbol för manlighet i turkisk mytologi.‎

Jag täppte till fönsterrutan i taket, kom ner, och fortsatte att städa.‎
‎***‎
En dag gjorde vi en utflykt till staden Astara vid Kaspiska havet som ligger runt 70 kilometer ‎bort. Denna väg var en grusväg när jag lämnade Iran. Men nu är den en motorväg fram till ‎Namin, och därefter har de förändrat vägen en hel del förutom asfaltering. De har öppnat en ‎‎800 meters lång tunnel som eliminerar de höga och snötäckta och krokiga delarna av vägen. ‎Lite innan tunneln möttes vi av en massa moln som kröp upp från Kaspiska havet för att sen ‎rinna som en kaskad i Ardebils slätt bakom oss. Vad synd! Om den gamla vägen var kvar, ‎skulle vi köra upp på bergen ovanför dessa moln och därifrån skulle vi se ett hav av moln ‎nedanför oss vari stack ut små toppar som öar lite här och där. Jag har skådat den utsikten här ‎många gånger och har aldrig sett någonting så vackert.‎

Vi körde genom molnmassan och sedan tunneln. Andra sidan tunneln var också dränkt i tjockt ‎dimma. Det var många bilar på vägen och vi fick köra en bra bit på den krokiga vägen för att ‎komma tillräckligt ner för att komma ut ur dimman under molnen. Vägen har blivit kanske ‎fyra gånger bredare jämfört med tidigare. En lätt och vacker frost satt på buskarna. I lite lägre ‎höjder hade renklor blommat. Det var Nowruz 1384 (vårdagjämningen 2005). Många familjer ‎satt utspridda bredvid sina bilar för picknick, deras stereo spelade persisk musik från Los ‎Angeles med vilket enstaka unga pojkar dansade. Det fanns gott om skyltar längs vägen med ‎texten "Gränsområde! Promenad, picknick, och fotografering undanbedes!" och dessa familjer ‎satt oftast direkt under dessa skyltar. Var det någon sorts civil olydnad? De gamla snöda och ‎dammiga kaféer hade ersatts med glansiga restauranger, "kebabhus", och affärer. Allt detta har ‎gjort att den där obesudlade skönheten av berg och skog och bäck och väg har försvunnit, och ‎även här var många saker helt nytt för mig.‎

Någon timme senare kom vi till Baharestan. Även här såg jag många obekanta syn. Och lite ‎längre ner, där, det var platsen jag för 22 år sedan gick ner in i dalen, passerade ån, gick ‎uppför andra sidan dalen och fortsatte in i sovjetiska territorium. Härmed, när jag passerade ‎denna punkt i vägen, hade jag kompletterat hela cirkeln i min resa runt världen och kommit till ‎utgångspunkten. Med tvetydiga, eller kanske mångtydiga känslor tittade jag genom nakna och ‎bladlösa trädkvistar på den stig som jag hade gått i för att komma till sovjet: Någonstans i ‎branta sluttningen av andra sidan hade jag övernattat på bar mark. Mellan sömn och ‎vaksamhet hade jag hört lastbilarnas och nattbussarnas don som körde i uppförsbacken på ‎denna sida mot Ardebil och hade sett deras lyktor, och efter bara några timmar som hade gått, ‎hade jag längtat mycket starkt efter fosterlandet. Det var kanske inte för sent och kanske ‎kunde jag gå tillbaka? Men där väntade mig stora faror, och i de där kritiska månader och år, ‎om jag hade stannat eller gått tillbaka, så med stor sannolikhet var jag också en av dem som ‎låg nu begravda i omarkerade massgravar i Khavaran. Under dessa år som jag var borta hade ‎jag tänkt många gånger om just det inte var desto bättre? Var det inte bättre att jag hade ‎stannat och nu hade blivit bara en handfull jord? Jag hade inte flytt för att jag var rädd för ‎fängelse eller tortyr eller döden, utan hade inbillat mig att efter att ha utbildats utomlands ‎skulle jag kanske kunna ersätta en liten del av någon av de kunniga partiledare som vi hade ‎som hade arresterats och arkebuserats. Men det var en inbillning. Och det var så som mitt liv i ‎dessa år i exil inte hade alls varit lättare än livet av de kamrater som stannade, stod ut med sin ‎del av fängelse och tortyr, frigavs, och byggde sina liv på nytt; eller de som blev arkebuserade ‎eller dödades under tortyr. Jag tänkte på en roman av den Belarusiska författaren Vasil Bykov ‎som heter: "De döda lider inte".‎

Och någon timme senare stod jag vid Kaspiska havet. För tjugotvå år sedan stod jag på en ‎annan punkt av denna kust och hade mumlat för mig och till havet och lovat: "Jag kommer ‎tillbaka! Jag kommer tillbaka!". Och nu hade jag förverkligat mitt löfte: Hade gått med ‎bläcksvarta hår och kommit tillbaka med helt gråa, fastän för en kort och skräckinjagande resa, ‎bara för mammas skull.‎

‎***‎
Ett och ett halvt år senare på ett sjukhus i Teheran gick den 84 åriga mamman bort till dem ‎som inte lider längre.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

07 September 2020

صبر بی‌بر

درباره‌ی کتاب «صبر تلخ، گفت‌وگو با محمدعلی عمویی درباره‌ی حزب توده ایران، ۱۳۶۲-۱۳۵۷»‏، ‏۱۱۳۱ صفحه، نشر واله، برلین، ۱۳۹۹‏

هفده سال پیش گروهی از جوانان کنجکاو و جویای حقیقت که در میانه‌های دهه‌ی سوم ‏زندگی‌شان بوده‌اند، تصمیم می‌گیرند که «زمان، درآمد و توجه خود را برای روشن شدن زوایای ‏انقلاب ایران از نگاه چپ»[۱] صرف کنند، و «انجمن تاریخ شفاهی چپ ایران» را ایجاد می‌کنند. آنان ‏از جمله به سراغ مبارز و توده‌ای کهنسال محمدعلی عمویی می‌روند تا با نگاه او پرتوی بر گوشه‌های ‏تاریک نادانسته‌هایشان بیافکنند.‏

کار گفت‌وگوهای هفتگی یک سال و نیم، و سامان دادن این انجمن به گفتارهای آقای عمویی سه ‏سال طول می‌کشد، و جوانان هنوز این کارشان را به پای انتشار نرسانده‌اند که انجمن‌شان منحل ‏می‌شود، حاصل کارشان را به خود عمویی می‌سپارند و مجموعه‌ی آن گفت‌وگوها اینک در کتابی ‏سه‌جلدی با عنوان پیش‌گفته، به‌تازگی منتشر شده‌است.‏

‏«چند تن از اعضای انجمن تاریخ شفاهی چپ ایران» همزمان با انتشار این کتاب در اطلاعیه‌ای هم ‏می‌گویند که آنان گفت‌وگوها و کارهای فنی اولیه‌ی این کتاب را انجام داده‌اند، و هم در واقع برای ‏نقص‌های کتاب از خود سلب مسئولیت می‌کنند و تکمیل کار را به ناشر و «مصاحبه‌شونده» واگذار ‏می‌کنند[۱].‏

آن جوانان، و البته خود آقای عمویی کار بزرگ و سنگینی انجام داده‌اند. کتاب حاوی سخنانی‌ست در ‏حد و سطح آن جوانان و همتایانشان، که چندان دانشی از تاریخ حزب توده ایران نداشته‌اند و ندارند. ‏بیان و انتشار این سخنان از زبان مبارزی که نزدیک هشتاد سال رهرو پستی و بلندی‌های راه حزب ‏بوده، لازم، و برای آنان، و بسیاری دیگر، البته بی‌گمان بسیار آموزنده است. اما چند و چون ‏پرسش‌ها اغلب بی‌خبری پرسشگران را از موضوع نشان می‌دهد. پرسشگران در بسیاری موارد ‏برای آماده کردن خود پژوهش چندان ژرفی انجام نداده‌اند. از همین رو عمویی ناگزیر بوده که نکات ‏بسیار ابتدایی را برای آنان بازگو کند، و همین باعث شده که برخی از مطالب چند بار، و گاه به شکل ‏توضیح واضحات تکرار شود. با یک ویرایش و پیرایش مجرب، به گمان من می‌شد کتابی مختصرتر و ‏مفیدتر پدید آورد.‏

عمویی در گفت‌وگویی دیگر در توضیح عنوان این کتاب گفته‌است: «تفاوت زندان جمهوری اسلامی با ‏قبل این بود که تا لحظه آزادی هم با تو کار دارند. حتی وقتی مرا از کمیته مشترک به اوین بردند، ‏شکنجه ندادند. ولی شب‌ها مرا می‌بردند آن طبقه پایین که شکنجه‌گاه بود و صدای شلاق‌هایشان ‏را که می‌زدند، می‌شنیدم. این به‌مراتب از خود شکنجه آزاردهنده‌تر بود. دیگر نه سئوالی بود، نه ‏من پاسخی می‌دادم، یعنی همیشه با خوف و رجاء. واقعاً شیوه عملکرد دستگاه اطلاعاتی و ‏قضایی جمهوری اسلامی طوری است که طرف را ذله می‌کند، بی‌خودی نیست که اسم خاطرات ‏این دوران را گذاشتم «صبر تلخ». واقعاً صبر می‌خواهد، صبر ایوب، و تلخ بود، چقدر تلخ بود. ما ‏تحمل کردیم. رفقا، واقعاً روزهای این ۱۲ سال زندان جمهوری اسلامی اصلاً‌ قابل مقایسه با آن ۲۵ ‏سال [زندان شاهنشاهی] نیست.»[۲]‏

حکایت عمویی از شکنجه‌های جلادان جمهوری اسلامی، که پیش از فرود آوردن شلاق دست به ‏آسمان می‌برند و خدایشان را به شهادت می‌گیرند که فقط برای رضای اوست که این کار را ‏می‌کنند، به راستی تلخ و بسیار دردآور است، آن‌چنان که خواننده گاه دل ندارد که بیشتر بخواند.‏

صبری که بر شیرین نداشت

‏«صبر تلخ» مرا به یاد آن کلام موزونی می‌اندازد که از ترکیب دو مصرع سعدی ساخته شده: «صبر ‏تلخ است، و لیکن بر شیرین دارد.» و از قضای روزگار حبیب‌الله فروغیان یکی دیگر از رهبران حزب توده ‏ایران، هنگامی که تازه به عضویت هیئت سیاسی حزب گماشته شده‌بود، در سفری همراه با علی ‏خاوری، رهبر وقت حزب، به شهر مینسک (پایتخت بلاروس) در جلسه‌ای برای ما تبعیدیان آن را بر ‏زبان آورد. در آن جلسه نخست خاوری برای آرام کردن اعتراض‌ها و های و هوی حاضران، گفت: ‏‏«رفقا! آرام باشید! ما داریم دهلی می‌زنیم که صدایش بعداً در می‌آید»، و نوبت به فروغیان که ‏رسید، از ما خواست که کمی صبر داشته‌باشیم، چه: «صبر تلخ است، و لیکن بر شیرین دارد»!‏

آنان کسانی را از میان داوطلبان دستچین کردند و برای «به صدا در آوردن آن دهل» (رادیوی صدای ‏زحمتکشان) و نیز برای «کمک به ساختمان سوسیالیسم در افغانستان» به افغانستان بردند. اما ‏نابسامانی‌های فعالیت حزب در افغانستان، کشمکش‌های درونی، همکاری با قاچاقچیان در مرز ‏افغانستان و ایران به نام فعالیت حزبی و...، با همه‌ی جانفشانی‌ها و فداکاری‌های اعضای حزب در ‏آن‌جا، چندان «بر شیرین»ی به بار نیاورد، و فرجام تلخ و غمبار جنبش ملی آذربایجان در دهه‌ی ‏‏۱۳۲۰، با خروج نیروهای شوروی، این بار در افغانستان تکرار شد. نیروهای مشابه پاسداران جهل و ‏تاریکی و شکنجه‌گران جمهوری اسلامی در افغانستان، حتی از گورگاه نویسنده، مترجم، و روزنامه‌نگار پیش‌کسوت ما ‏رحیم نامور هم نگذشتند و آن را ویران کردند. تصویر پیکر مثله‌شده و آویخته‌ی دلاوران دکتر نجیب و ‏برادرش از ذهنم پاک نمی‌شود.‏

فروغیان هم که به «بر شیرین»اش نرسیده‌بود، آبش با خاوری در یک جوی نرفت، و چندی بعد ‏استعفانامه‌ای منتشر کرد و هیئت سیاسی کمیته‌ی مرکزی حزب را ترک کرد.‏

چه کسی دکتر شایورد را لو داد؟

یک نکته‌ی تازه در «صبر تلخ» یافتم که نمی‌دانستم. در سال ۱۳۶۸ هنگام نوشتن «با گام‌های ‏فاجعه» به خیال خود کوشیدم که هویت یک شخص را پوشیده نگه دارم، غافل از آن که او را هفت ‏سال پیش از آن، در همان شب دستگیری کیانوری در بهمن ۱۳۶۱ با کاغذی که در کیف او یافتند، ‏شناسایی کردند و زندگانی‌اش بر باد رفت.‏

آن‌جا نوشتم: [آذر ۱۳۶۱] «مشاور یکی از عالی‌ترین مقامات دولتی خواستار ملاقات با طبری شد. ‏طبری را [به راهنمایی مهرداد فرجاد، که همراهمان بود] به خانه‌ای بردم تا با او دیدار کند. پس از ‏دیدار، در راه بازگشت، طبری گفت:‏

‏- این یکی از مسلمانان علاقمند به سوسیالیسم و حزب ماست. طفلک نگران شده و می‌گوید «تو ‏را به خدا کاری کنید که افتضاح بعد از کودتای ۲۸ مرداد پیش نیاید. همه جا دارند نقشه‌ی قلع و قمع ‏شما را می‌کشند. دست‌کم بخشی از رهبری‌تان را از زیر ضربه خارج کنید، شاخه‌های مهم ‏تشکیلاتتان را کور کنید، ‌منظم و حساب‌شده عقب‌نشینی کنید؛ امکاناتی برای فعالیت‌های بعدی ‏باقی بگذارید. نگذارید همه چیز را یک‌جا نابود کنند. نگذارید همه گیر بیافتند و اعدام شوند، یا در ‏زندان بپوسند و نسلی تباه شود».‏

اما رفیق کیای ما مرتب اطمینان می‌دهد که هیچ خبری نیست و این‌ها همه سروصداست و آن بالا ‏کسانی هستند که مانع حمله به ما هستند.»[۳، ۵۴]‏

عمویی در «صبر تلخ» می‌گوید که آن شخص پیام‌های دیگری هم به طبری داد که در هیئت دبیران ‏حزب مطرح شد، و سپس نامه‌ای در کیف دستی کیانوری وجود داشت که بیش از دو ماه با خود ‏می‌گرداند و در آن به این شخص، یعنی [زنده‌یاد] دکتر محمدباقر شایورد، مشاور رئیس جمهوری سید ‏علی خامنه‌ای، و معاون مصطفی میرسلیم (رئیس دفتر رئیس جمهوری)، و دیدارش با طبری اشاره ‏می‌شد، و در همان نخستین روزهای پس از دستگیری رهبران حزب در ۱۷ بهمن ۱۳۶۱، زیر شکنجه بر پایه‌ی آن نامه، ‏دکتر شایورد لو می‌رود[۴، ۹۰۶ تا ۹۱۵].‏ باید به یاد داشت که طبری را ماه‌ها دیرتر در ۷ اردیبهشت ۱۳۶۲ گرفتند.

اصالت «از دیدار خویشتن» طبری

در «صبر تلخ» چند بار نامی از من به شکل «ف. شیوا» آمده، اغلب همراه با نقل جمله‌ای سر و دم ‏بریده و از روی حافظه، منتسب به من، که در مواردی شبهه ایجاد کرده‌است. در یک مورد ‏پرسشگران بدون نام بردن، مضمونی را از کتابی نقل کرده‌اند (از حافظه‌ی خود)، به این شکل: ‏پرسش: «[...] یک سری مسائل داخلی حزب بود که خیلی رونمای خوشی نداشت! مثلاً رقابت ‏اسکندری و کیانوری. کتاب جدیدی از طبری چاپ شده که تاریخ نوشتنش بهار سال ۱۳۶۰ است و ‏در آن اسکندری را بسیار مورد حمله قرار داده و حتی تهمت‌های اخلاقی به او زده‌است! این در ‏حالی است که مارکسیست‌ها که نباید تهمت‌های مذهبی به همدیگر بزنند و به نظر می‌رسد که ‏این عدم رعایت اخلاق، به خاطر دشمنی بوده که این دو طیف با هم داشتند[...]»‏

پاسخ: «در اصالت کتابی که به طبری منسوب شده است، تردید هست!»[۴، ۲۸۰]‏

تاریخ این پرسش و پاسخ ۱۹ اسفند ۱۳۸۲ است. تنها کتاب «جدیدی» که از طبری در آن سال در ‏ایران منتشر شد و او آن را در سال ۱۳۶۰ نوشته، «از دیدار خویشتن» است که آقای محمدعلی ‏شهرستانی آن را بر پایه‌ی نسخه‌ای نوشته‌ی طبری که من به آقای ناصر ملکی پسرخاله‌ی طبری ‏سپرده‌بودم منتشر کرد[۵]. این کتاب طبری را من شش سال پیش از آن (۱۳۷۶) در سوئد منتشر ‏کرده‌بودم (چاپ دوم ۱۳۷۹، هر دو نشر باران). داستان این کتاب را بارها بازگفته‌ام: نخست در ‏پیشگفتار خود کتاب[۶]، سپس در توضیح نسخه‌ی آقای شهرستانی در نشریه‌ی «بخارا»[۷]، و چند ‏جای دیگر. تازه‌ترین توضیح را در نوشته‌های یازده‌گانه‌ی «دیدارهای احسان طبری» بخوانید[۸، بخش ‏‏۹].‏

طبری در کتابش البته حمله‌های شدید و بی‌رحمانه‌ای به اسکندری می‌کند، ‌اما در هیچ جای کتاب ‏‏«تهمت‌های اخلاقی» یا «مذهبی» به او نزده‌است. خوشبختانه هر دو چاپ کتاب او در خارج، و نیز ‏نسخه‌ی شهرستانی، بر خلاف «صبر تلخ»، نمایه دارند، می‌توان در آن ‌ها نام اسکندری را به ‏سادگی دنبال کرد و ملاحظه کرد که طبری درباره‌ی او چه گفته و چه نگفته.‏

امیدوارم که این توضیحات، به‌ویژه انتشار نسخه‌ی آقایان ملکی و شهرستانی به کلی مستقل از ‏نسخه‌ی من، دیگر تردیدی در اصالت کتاب طبری برای آقای عمویی باقی نگذاشته‌باشد. اگر ‏نسخه‌ی دستنویس اصلی طبری را هم بخواهند، در آرشیوی که از امیرعلی لاهرودی در باکو باقی ‏مانده (امیدوارم؟!) باید موجود باشد، چه، در جاهای نامبرده توضیح داده‌ام که آن نسخه به زور ‏ک.گ.ب. از من ربوده شد و رسید به دست لاهرودی. لاهرودی تکه‌ای از آن را، به کلی مستقل از ‏من و از محمدعلی شهرستانی، در کتاب خاطراتش نقل کرده‌است[۹، ۶۳۹ تا ۶۴۲].‏

ف. شیوا دروغ نمی‌گوید!‏

باز در جایی دیگر، پرسش: «کسی از یک جلسه‌ی هیئت سیاسی خاطره‌ای تعریف می‌کرد که: ‏یکی از اعضا (سرهنگ سابق حاتمی) سؤالی را مطرح می‌کند که «رفیق کیا! توضیح بده که چرا ‏این قدر تشکیلات ما به هم ریخته‌است؟» آقای کیانوری هم می‌گوید «من با بچه‌های «کار» یک ‏مصاحبه‌ای دارم، پس از مصاحبه در خدمت شما خواهم بود.» بعد از مصاحبه دکتر کیانوری رو ‏می‌کند به ایشان و می‌گوید «شما جوابتان را گرفتید؟ که حاتمی هم جواب می‌دهد بله! [... بخش ‏دوم پرسش درباره‌ی ایرج اسکندری‌ست]»‏

پاسخ: «بخش نخست پرسش شما را تکذیب می‌کنم. بخش اول گفته‌هایتان استناد به روایتی ‏به‌کلی دروغ است! چه کسی از هیئت سیاسی خاطره می‌گوید؟ [حاتمی] در جلسه هیئت ‏سیاسی چه می‌کرده‌است؟!»[۴، ۳۲۱]‏

این‌جا البته گناه به گردن پرسشگر است که روایتی نا دقیق نقل می‌کند. عمویی درست می‌گوید ‏که حاتمی عضو هیئت سیاسی نبود، و کسی از جلسه‌ی هیئت سیاسی خاطره تعریف نمی‌کند. ‏اما خود داستان، «روایتی به‌کلی دروغ» نیست. مشاهده‌ی خود من است که در کتابچه‌ی «با ‏گام‌های فاجعه» نوشته‌ام:‏

‏[شهریور ۱۳۶۱]: «با کیانوری و سیامک (حسین قلم‌بُر) وارد جلسه شدیم [که جلسه‌ی هیئت ‏سیاسی نبود، و به گمانم جلسه‌ی یک حوزه‌ی حزبی بود]. هدایت‌الله حاتمی، مهدی کیهان، بهرام ‏دانش، عبدالحسین آگاهی، و ژیلا سیاسی حضور داشتند. هنوز کیانوری درست ننشسته‌بود که ‏حاتمی گفت:‏

‏- می‌خواستیم توضیح بدهید چرا وضع تشکیلات این‌قدر به‌هم‌ریخته است؟ چرا کسی به حرف‌ها و ‏کارهای ما رسیدگی نمی‌کند و سازمان درست و حسابی نداریم؟

کیانوری گفت: - بسیار خوب! حتماً صحبت می‌کنیم. – و با اشاره به من ادامه داد: - فقط اول اجازه ‏بدهید کارمان را با این رفیق انجام بدهیم؛ یک مصاحبه‌ای هست که رفقای فدایی و روزنامه‌ی «کار» ‏خواسته‌اند با من انجام دهند. فکر می‌کنم به خیلی از سؤال‌های شما هم ضمن این مصاحبه پاسخ ‏داده می‌شود. بعد البته باز هم در خدمت رفقا هستم. [...]‏

آنگاه کیانوری به پرسش‌هایی پاسخ داد و چندی بعد فداییان اکثریت آن را با عنوان «حکم تاریخ به ‏پیش می‌رود» چاپ و پخش کردند. پس از پایان «مصاحبه» کیانوری از حاتمی پرسید:‏

‏- درست گفتم؟ برای بخشی از پرسش‌هایتان پاسخ گرفتید؟
حاتمی گفت: - بله!‏
اما من (نگارنده) هیچ پاسخی به مشکل تشکیلاتی در این «مصاحبه» نشنیدم.
»[۳، ۴۹]‏

دریغا که همه‌ی آن رفقای ارزنده را جلادان از ما گرفتند، و چه خوب که ژیلا سیاسی هنوز زنده و ‏سالم است، و عمرش دراز باد! امیدوارم که دست‌کم او این روایت مرا، اگر یادش هست، به شکلی ‏برای عمویی مسجل کند. از صاحب‌خانه‌ای که برای من آشنا نبود، هیچ خبری ندارم. پس از پایان ‏‏«مصاحبه»ی کیانوری، جلسه هنوز ادامه داشت که ‌بساطم را جمع کردم که بروم و به کار ویرایش ‏صوتی نوار بپردازم و به شکل دو کاست یک‌ساعته درشان بیاورم. اما صاحب‌خانه مانع شد و گفت: ‏‏«ببخشید رفیق! به ما گفته‌اند که هیچ‌کس حق ندارد پیش از رفیق کیانوری از محل جلسه خارج شود»، کیانوری مهلت نداد و گفت: «نه! این رفیق کاملاً آزاد است که هر طور می‌خواهد بیاید و برود!» او ‏پس از ده‌ها و ده‌ها نوار «پرسش و پاسخ» که در طول بیش از سه سال با او ضبط کرده‌بودم، ‏می‌دانست که پس از ترک جلسه تازه کار سنگین من شروع می‌شود تا آن دو ساعت نوار را تا ‏حوالی یکی دو ساعت پس از نیمه‌شب آماده کنم. سری به سپاس برای کیانوری فرود آوردم، و ‏رفتم.‏

بی‌دقتی‌های کتاب

بی‌دقتی‌های پرسشگران و ویراستاران کتاب بسیار است. نسبت دادن جمله‌ای معوج به «ف. ‏شیوا» از زبان احسان طبری[۴، ۸۷۱]، و برخی جاهای دیگر، پیشکش‌شان. ایشان حتی شعری را ‏به برتولت برشت نسبت داده‌اند[۴، ۵۷۲] که ربطی به او ندارد و کشیش مارتین نی‌مؤلر آن را ‏سروده‌است. ایشان گاه برخی اصطلاحات خارجی را به شکلی غلط به‌کار می‌برند: ‏‏«سانتامانتالیسم» [۴، دو]. منظور «سنتی‌منتالیسم» است ‏sentimentalism‏ یا با تلفظ فرانسوی ‏رایج در ایران «سانتی‌مانتالیسم»؛ یا «رهبر کاریزما»[۴، ۱۰۲۶]، که منظور «رهبر کاریسماتیک» باید ‏باشد.‏

چنین خطاهایی را می‌توان به جوانی پرسشگران بخشید، و بگذریم از نازیبایی‌های ظاهری کتاب، ‏مانند صفحه‌بندی نامیزان، و هزاران باری که بعد از کلمه فاصله داده‌اند و بعد ویرگول یا نقطه ‏گذاشته‌اند، یا کلمه‌ی آغاز جمله را به نقطه‌ی پیش از خودش چسبانده‌اند. نیز بگذریم از علامت ‏تعجب‌های بسیار بی‌جا که بی‌دریغ مصرف کرده‌اند، که از عادت‌های نویسنگان تازه‌کار است.‏

موارد دیگری هم هست که آنان اگر در آن هنگام یا در آستانه‌ی انتشار کتاب به گوگل دسترسی ‏نداشتند (که بی‌گمان داشتند)، کافی بود به یکی دو کتاب موجود سرک بکشند تا درست بنویسند، ‏مانند این‌هایی که در سراسر کتاب به شکل غلط تایپ شده‌اند: گاگانوویچ [کاگانوویچ]، ژیوگانوف ‏‏[زوگانوف]، سی‌میننکو [سیموننکو]، کوسیچکین [کوزیچکین]...‏

اما ایراد جدی‌تر آن‌جاست که در توالی رویدادهای اسفند ۱۳۶۱ تا اردیبهشت ۱۳۶۲، یعنی در ‏بحرانی‌ترین مقطع شکنجه‌ها و اتهام توطئه‌ی کودتا به حزب، دقت نکرده‌اند. عمویی در آن مقطع، ‏گسسته از همه‌ی جهان و زیر وحشیانه‌ترین شکنجه‌ها بود، و حق دارد که درک درستی از توالی ‏رویدادها نداشته‌باشد. به عهده‌ی پرسشگران بود که دست‌کم با مراجعه به کتاب روزنوشت‌های ‏اکبر هاشمی رفسنجانی، به حافظه‌ی عمویی کمک کنند. تنها برای نمونه:‏

‏«در یکی از شب‌های شکنجه، یک ورقه جلو من گذاشتند و در آن‌جا نوشته‌بودند «کلیه اطلاعات ‏خود را درباره‌ی ناخدا افضلی بیان کنید!» این دقیقاً مربوط به قبل از نوروز است.» «[...] این قضیه ‏گذشت، دیگر احتمالاً نزدیکی‌های نوروز بود» که یک زندانی را در حیاط زندان به او نشان ‏می‌دهند و می‌خواهند که شناسایی‌اش کند، و او نمی‌شناسد. بازجو می‌گوید: «تو افضلی را ‏نشناختی؟ گفتم: یعنی شما افضلی را گرفتید و آوردید زندان؟ گفت: معلوم است، همه‌ی توده‌ای‌ها ‏را می‌گیریم و می‌آوریم زندان!»[۴، ۹۹۲ و ۹۹۳].‏

بنا بر آن‌چه امروز می‌دانیم، ناخدا افضلی در فروردین ۱۳۶۲ هنوز دستگیر نشده‌بود و در رأس هیئتی ‏در سفر لیبی و ایتالیا بود[۱۰]. نیز رفسنجانی می‌نویسد:‏

پنج‌شنبه ۸ اردیبهشت: «[...] عصر مسئولان بازجویی حزب توده آمدند و جزئیات بازداشت بقیه ‏سران حزب را گفتند و فیلم‌هایی از مصاحبه سران آوردند. تا ساعت هشت شب مشاهده کردیم. ‏تخلفات و جرائم را اعتراف کرده و گذشته حرکت نیروهای چپ در ایران را محکوم و مفتضح ‏ساخته‌اند. فیلم [نورالدین] کیانوری، [محمود] به‌آذین و [محمدعلی] عمویی را دیدیم. چون اعتراف ‏کرده‌اند که سرهنگ [ناخدا بهرام] افضلی [فرمانده نیروی دریایی] با آن‌ها بوده، در مورد چگونگی ‏بازداشت او و تعیین فرمانده جدید هم بحث شد.»‏

جمعه ۹ اردیبهشت: «[...] رئیس جمهور تلفنی اطلاع دادند که فرمانده مورد نظر [ناخدا بهرام ‏افضلی] احضار شده و توقیف است. گفتم قبلاً همان‌جا تحقیق شود، اگر صادقانه برخورد کرد و در ‏حد سمپات است، زندان نرود. ایشان پذیرفتند. [... عصر] اعلامیه بازداشت بقیه سران حزب توده و ‏کشف اسلحه و... [از رادیو و تلویزیون – شیوا] خوانده‌شد. احمدآقا عصر تلفن کرد و گفت [بهرام] ‏افضلی اعتراف نکرده و گویا برای مقابله به زندان برده‌اند و امام گفته‌اند اعترافات [نورالدین] کیانوری ‏‏[دبیر کل (دبیر اول – شیوا) حزب توده] را شب "روز کارگر" در تلویزیون پخش کنند. [...] آخر شب ‏احمدآقا تلفن کرد که آقای خامنه‌ای دستور آزادی سرهنگ [ناخدا بهرام] افضلی [فرمانده نیروی ‏دریایی] را بعد از تخلیه اطلاعات داده‌اند.»[۱۱]‏

یعنی ناخدا افضلی پس از ۸ اردیبهشت ۱۳۶۲ بازداشت شد. رسانه‌ها در ۱۰ اردیبهشت اعلام ‏کردند که اسفندیار حاج‌حسینی فرمانده نیروی دریایی شده، بی هیچ توضیحی درباره‌ی ناخدا ‏افضلی.‏

اما گفتن ندارد که حقایق را، شاید، تنها هنگامی خواهیم دانست که همه‌ی پرونده‌های ‏دستگیری‌های پراکنده‌ی اعضای حزب از فردای انقلاب، شکنجه‌ها و بازجویی‌های بهمن ۱۳۶۱ تا ‏پایان ۱۳۶۲ و اعدام نظامیان توده‌ای، و پس از آن نیز، روزی آشکار شود.‏

به امید آن روز!‏
استکهلم، ۶ سپتامبر ۲۰۲۰‏

در سراسر این نوشته تأکیدها و نوشته‌های درون [ ]، به‌جز برخی در کتاب رفسنجانی، از من است.‏
ـــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ
منابع:‏

‏[۱]‏https://akhbar-rooz.com/?p=42537‎‏
‏[۲] ‏http://10mehr.com/maghaleh/01041399/3549‎‏
‏[۳] با گام‌های فاجعه، ویراست دوم: ‏https://drive.google.com/file/d/1jQ6VvltineYYieAhfMs2TBE0utSfIn0a/view?usp=sharing
‏[۴] صبر تلخ، گفت‌وگو با محمدعلی عمویی، واله، برلین، ۱۳۹۹‏
‏[۵] احسان طبری، از دیدار خویشتن، به کوشش و ویرایش محمدعلی شهرستانی، تهران، نشر ‏بازتاب نگار، چاپ اول ۱۳۸۲‏
‏[۶] کتاب «از دیدار خویشتن» طبری، نسخه‌ی دیجیتال چاپ دوم (سوئد): ‏https://drive.google.com/file/d/1CVc8WNYTt4jm5LjBy9BaMvw4S8yLoGLI/view?usp=sharing
‏[۷] توضیح من در مجله‌ی «بخارا»: ‏http://shiva.ownit.nu/pdf/Ent-AzDid.pdf
‏[۸] دیدار با ناصر ملکی، پسرخاله‌ی طبری: ‏https://shivaf.blogspot.com/2020/07/didar-haye-‎tabari-9.html‎
‏[۹] امیرعلی لاهرودی، یادمانده‌ها و ملاحظه‌ها، نشر فرقه دموکرات آذربایجان، باکو، چاپ اول، پاییز ‏‏۱۳۸۶. همچنین بنگرید به ‏https://shivaf.blogspot.com/2011/09/blog-post_18.html‏
‏[۱۰] بیژن پوربهنام، پاسخ به ادعاهای هادی غفاری درباره ناخدا افضلی: ‏http://www.iran-‎emrooz.net/index.php/politic/more/68199‎‏
‏[۱۱] خاطرات هاشمی رفسنجانی، سال ۱۳۶۲، آرامش و چالش، دفتر نشر معارف انقلاب، تهران ‏‏۱۳۸۱‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏