15 May 2020

Tjära i honung - 14

ترجمه‌ی سوئدی بخش چهاردهم «قطران در عسل»

Det torra ljudet av skjutlåset bakom cellens dörr väckte mig. Det var en soldat som lämnade ‎en aluminiumskål och en plastmugg på golvet i cellen, stängde dörren, och gick. Jag satte mig. ‎Det var mycket varmt och kvavt i cellen. Jag hade haft solen i huvudet när jag sov och nu var ‎jag svettig i hela kroppen. Oturligt nog hade jag tagit på mig en nylonskjorta på bara ‎överkroppen och ett par mycket trånga byxor i morse när jag var på väg till tentamen på ‎högskolan – helt enligt vad som var ”inne” i 1970 talets början. Det var svårt och plågsamt att ‎sitta på golvet i dessa byxor. Jag tog av skjortan för att få bort värmekänslan lite, kanske. Vad ‎var klockan? Jag visste inte. Jag kröp på golvet mot skålen och tittade i den. Den innehöll lite ‎ris blandad med dill och en liten köttbit med talg låg på riset. Det påminde mig om att jag ‎måste vara hungrig. Jag drog fram skålen och spontant tittade runt efter en sked. Det fanns ‎ingen sked där. Jag grävde klumpigt med fingrarna i riset och stoppade lite ris i munnen. Det ‎var torrt och smakade ingenting. Det var svårt att tugga och svälja men det fanns inget annat ‎alternativ och jag försökte svälja lite av det hur svårt än det var.‎

Mitt i maten kom jag på att tänka på min far. Jag hade glömt honom helt och hållet. Han hade ‎kommit från Ardebil till Teheran för några dagar sedan och skulle återvända till Ardebil i ‎morgon bitti. Det var tänkt att i kväll skulle jag besöka honom hemma hos farbror. Han skulle ‎bli oerhörd orolig om jag inte gick på besök i kväll. Alla mina egna bekymmer hamnade i ‎skymundan plötsligt. Vad kommer pappa att gör? Hur kommer de att ha det hemma? Systern ‎höll på och förberedde sig för antagningsprover för att komma in i något universitet. Pappa…, ‎pappa… Kan det finnas något sätt att meddela honom om vad som har hänt. Är det möjligt ‎att de släpper mig under dagen? Riset fastnade i halsen och jag kunde inte äta mer. Jag ‎började tänka om att föräldrarnas oro för mig hade alltid varit som kedjor som höll mig i ‎järngrepp och tog min frihet från mig. Jag fick lugna ner dem hela tiden och övertyga dem ‎hela tiden om att de inte skulle oroa sig för mig och inte vara bekymrade.‎

Jag var djupt sjunken i dessa tankar när cellens dörr öppnades och en soldat sa: - Kom!… - ‎och när han såg mitt frågvisa min, frågade:‎

‎- Är du ny här?‎
Jag nickade. Han sa:‎
‎- Du ska följa och diska din skål!‎

Jag reste mig, tog skjortan på mig, och följde honom. Mina bara fötter satt inte fast i skorna ‎vars snören hade de tagit i beslag, och jag var tvungen att dra skorna på golvet. Min cell låg i ‎en förgrening av huvudkorridoren och där fanns även två andra celler. Jag fick passera ‎dörrarna till de andra två celler. Från det lilla runda fönstret som fanns på varje dörr tittade ett ‎öga nyfiket på mig. Dessa var invånarna i mina grannceller som ville se och bekanta sig med ‎den nya fången. Soldaten skällde ut dem och sa att de fick stänga hålet och inte titta. Han ‎beordrade mig också att titta ner. Jag följde honom lydig och i slutet av korridoren kom jag in ‎i ett rum utan dörr där på ena sidan fanns några toaletter och på väggen mittemot fanns ett ‎handfat. Den starka stanken, en blandning av lukten från ammoniak, avföring, kalk, och vad ‎vet jag vad, fyllde min näsa och fick mig att må illa. Soldaten stod kvar vid ingången och sa:‎

‎- Du får göra dina andra ärenden också, om du vill! Det blir inget toabesök tills natten. Och ‎var inte så trög, rör på dig! Fort, fort!‎

Jag tömde matresten i en hink som stod bredvid handfatet, tittade runt efter diskmedel, och ‎frågade soldaten:‎

‎- Vad ska jag diska den med?‎
‎- Ser du inte tvålen där?‎

En liten bit tvål av billigaste sorten, som brukade användas till att tvätta kläder, låg på ‎handfatskanten. Jag tog den och gned på skålen, men det blev inget skum. Tvålen lämnade ‎inget spår på skålen. Jag gned tvålen på mina händer och försökte tvätta den feta skålen med ‎händerna, men fettet gick inte bort med kalt vatten. Jag gned mer tvål. Soldaten skrek otåligt ‎och irriterat:‎

‎- Skynda dig nu då!‎

Jag tvättade skålen och händerna med kalla vattnet, och började gå bredvid soldaten. Han ‎beordrade mig lämna skålen på golvet utanför cellen, och stängde celldörren bakom mig.‎

Det var först då jag kom på att jag borde ha slängt lite vatten på ansiktet och nacken också, ‎men jag hade glömt det. Jag fick nöja mig med att fukta ansiktet och nacken med mina ‎fortfarande våta händer och kände lite svalka.‎

Jag gick mot fönstret, reste mig på tårna och tittade ut. Jag kunde inte hitta någonting annat ‎än samma neondekoration som jag hade sett för några timmar sedan som kunde hjälpa mig att ‎kunna veta var jag var. Men var hade jag sett denna bekanta dekorationen? Jag ansträngde ‎hjärnan lite men kom inte på något. Jag var sugen på te. Brukade dricka en stor kopp te efter ‎lunch på högskolans kafé. Men högskolans kafé var nu en fjärran dröm. Högskolan…, ‎högskolan… Livet pågick där just nu. De som hade tenta på eftermiddagen satt nu i olika salar ‎och kämpade med frågorna. Och de som inte hade tenta just denna dag satt i grupper på ‎gräsmattorna och pluggade, eller i bibliotekets tystnad satt de bakom speciella borden som ‎skiljde dem från varandra med hyllor och gavel. Vissa hade döpt dessa bord till ”krubba” ‎‎(foderhållare till nötkreatur, etc.).‎

Jag gillade mycket högskolans stämning under tentamen, därför att det brukade finnas mer ‎folk än vanligt på högskolan. Man kunde se alla. Välklädda tjejer gick runt där och spred fina ‎dofter efter sig, och Azadeh…, Azadeh satt någonstans i biblioteket tillsammans med sina ‎vänner och pluggade, och jag satt någonstans så att jag kunde titta på henne, och kunde inte ‎plugga. Jag kunde inte göra någonting annat än att titta på henne och sucka. Ingen hade lärt ‎mig hur jag skulle närma mig kvinnor och vad jag skulle säga. Azadeh…, Azadeh…, vilken ‎stor kontrast mellan var hon var och hur hon hade det just nu, och var jag var och hur jag hade ‎det…‎

Plötsligt kom jag på att jag hade sett den där neondekorationen på Sepah-bankens byggnad ‎vid Sepah-torget (Tupkhane) och i början av Sepah-avenyn. Ja, så var det! Då var jag ‎någonstans väster om torget och därmed i en cell i ”Gemensamma Kommittén mot Sabotage”. ‎Där borta, bortom de där plåttaken flöt livets bullriga flod: Bilarna satt fast i den tunga ‎trafiken i Sepah-avenyn, småhandlare hade lagt sina grejer på trottoaren, och folk gick åt var ‎sitt håll i trottoarernas vimmel; var och en med sina egna problem, bekymmer, glädje, och sorg. ‎Och ingen visste att jag satt fast där, några hundra meter bort, bakom murarna, i denna trånga ‎cell… De kanske inte visste ens att det finns ett fängelse här. Och vad gjorde jag här? Varför ‎skulle de ta mig ut ur livets gång och kasta mig bakom lås och bom? Bara för att jag plågades ‎av att föreställa mig hur amerikanska flygplan öste bomber över fattiga vietnamesiska män och ‎kvinnor och barn, och för att hade varit med i en demonstration mot USA:s president Richard ‎Nixons resa till Iran? Vad kommer de att göra med mig? Hade förhörsledaren rätt? Var det ‎inte bäst om jag var någon annanstans nu, var berusad, hade slängt bort alla bekymmer och alla ‎sociala och moraliska normer och till och med alla bekymren över läxor och tentamen och ‎högskolan, och hade ”raggat” tjejer och låg i säng med dem, roade mig och hade det kul? Vem ‎skulle fördöma mig då och vem skulle förneka mig min frihet? Skulle jag inte få stryk av ‎fadern?‎

En röst hördes genom lilla titthålet på celldörren:‎

‎- Har du cigarett, kan jag tända den åt dig.‎
‎- Jag har ingen, men jag vill ha en.‎
‎- Du borde ha frågat i morse.‎
‎- Jag var inte här i morse, jag kom vid middag.‎
‎- Då får du vänta tills i morgon – och hålet täcktes.‎

Jag lyfte mig igen på tårna och fäste mina ögon på neonlamporna. Det var som om dessa ‎lampor var en länk mellan mig och livet utanför, som dämpade fångenskapskänslan. I morgon ‎bitti skulle pappa ta en buss från ett av garagen just i denna Sepah-avenyn och åka till Ardebil. ‎Och just denna min pappa, som skulle må hemskt dåligt av att få veta att jag satt i fängelse, ‎var den som hade fått mig att smaka på fångenskap, och det var när jag var bara åtta år. ‎Synden som jag hade gjort var att jag hade skolkat från skolan i en hel vecka. Jag hade lämnat ‎hemmet varje morgon för att gå till skolan, men hade i stället sorgset och ensamt vankat runt i ‎tomma gränder och längs floden som gick genom staden! Varför gjorde jag det? För att pappa ‎och mamma hade skapat ett helvete hemma genom att ständig bråka med varandra. Mina två ‎yngre syskon brukade söka skydd hos mig vid bråken. De gömde sig bakom mig och darrade ‎tyst när bråken pågick. Det fans ingen "ute" för mig heller. Jag fick aldrig ens titta genom ‎dörrglipan ut till gränden där grannpojkarna lekte. Och skolan? Läget i skolan och i klassen var ‎inte bättre heller. Läraren i andra årskurs tvingade oss med spö och straff att sitta dödstysta, ‎inte röra på oss, inte prata med varandra. Och under rasterna brukade klasskamraterna mobba ‎och slå mig för både mitt konstiga förnamn, och för att jag inte kunde prata på ‎azerbajdzjanska så flytande, för att vi pratade på persiska hemma.‎

När det uppdagades att jag hade skolkat från skolan, insisterade mamma att man skulle köpa ‎ett litet bärarryggstöd för mig så att jag kunde gå ut och jobba som bärare i basaren, men ‎pappa ville ha en omedelbar bestraffning och kastade mig i ett övergivet kök på andra sidan ‎gården. I köket hade husägaren och tidigare hyresgäster lagat mat och bakat bröd i vedugnen ‎men de hade gått över till fotogenspisar med tiden och hade övergivit köket för många år ‎sedan. Röken från vedugnen hade gjort att väggar och tak och golv och allt hade blivit ‎kolsvart där. Det låg ett par centimeter damm överallt och det hängde stora spindelvävar här ‎och var. Jag hade aldrig vågat gå in där ensam tidigare. Pappa slängde en tom säck på golvets ‎damm, satte mig på den, stängde och låste dörren bakom sig, lämnade mig i mörkret och gick. ‎Jag grät tyst och vågade inte ens röra mig i någon timme. Hade dragit in armar och ben och ‎krupit i mig så mycket det gick och satt stilla på säcken. Det var som att jag ville förminska ‎mig så mycket som möjligt för att inte få kontakt med alla okända fenomenen som kunde ‎finnas i mörkret. Men ögonen vande sig till mörkret, tårarna tog slut, rädslan lättade lite, och ‎jag upptäckte skorstenshålet som gick ut genom väggen bakom mig. Jag gick runt ‎spindelvävar, drog mig upp krypande på dammen på en stenbänk och en hylla, hängde på ‎kanten av hålet och stirrade på världen utanför denna hemska svarta håla. Därifrån syntes bara ‎gröna löven av ett kvittenträd som sken under solen. Den gången var de där skinande gröna ‎löven som länkade mig med livet utanför fängelset. Jag kunde inte sluta att stirra på löven och ‎hängde kvar där tills min unga faster kom och fritog mig ur fängelset.‎

Pappa hade säkert rätt att aga och tillrättavisa mig, och utan det skulle jag kanske inte blivit ‎duktig i skolan och inte skulle hamnat i högskolan, och då skulle jag inte deltagit ju i någon ‎demonstration, SAVAK skulle inte gripit mig, och då skulle jag inte hamnat i detta fängelse ‎heller. Jag skulle kanske blivit samma bärare i basaren som mamma föreslog. Men vem kan ‎hävda med säkerhet att då skulle jag inte varit lyckligare? Står det inte i bibeln att ”Ty där ‎mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin ‎plåga.”? (Predikaren 1:18). Det finns ett ordspråk på persiska också som lyder: ”Lycklig är den ‎som kom som ett åsnebarn och gick som en gammal åsna”!‎

Därmed var pappas fängelse nödvändigt för att jag skulle hamna i detta fängelse. Felet var ‎bara att det inte fanns någon faster tillgänglig här som kunde rädda mig. Tårna tröttnade fort, ‎jag fick avbryta min länk till världen utanför ofta, och fick smaka på verkligheten av fängelset ‎och min situation. En fråga gick runt och runt i mitt huvud: Är det möjligt att de släpper mig ‎nu i dag? I så fall kunde jag ta mig hem till farbror och träffa fadern och då skulle det vara ‎som om ingenting hade hänt. Jag hade fortfarande en glimt av hopp djupt i hjärtat.‎

Det var mycket varmt i cellen och jag svettades. Toalettens avskyvärda stank satt kvar i näsan ‎och plågade mig. Jag gick runt i cellen och började läsa förra fångarnas ristningar på väggarna: ‎‎”Du lever för evigt om du bevarar folkets hemligheter”, ”Vänta här till lyckans gryning”, ”Jag ‎var här i 37 dagar”, några datum, flera sträckor för att räkna dagarna, och ingenting mer. Jag ‎ristade också min första sträcka med nageln. Jag gick runt lite till, tittade ut på den släckta ‎neon lite till, tänkte på pappa, familjen, rumskamraten i studenthemmet Mohammad, Azadeh, ‎tentamen som jag hade kvar, och min situation, och till slut sov jag igen.‎

Jag hade en mycket dålig sömn: vaknade ofta efter korta sträck, tänkte på mina problem, och ‎somnade igen. Titthålet på dörren öppnades två gånger, ett öga tittade på mig, och hålet ‎täcktes.‎

Jag vaknade nära skymningen och satte mig. Små skärvor och skräp från filten och golvets ‎kelim hade fastnat på min bara och svettiga överkropp. Jag försökte rensa bort dem med ‎handen, och gick för att titta på neonlampan igen. Skymningens röda solsken färgade nu ‎bankens marmorvägg och neonlampan.‎

Det hördes en sång från lilla korridoren utanför min cell. Det verkade komma från cellen ‎bredvid. Det var någon som sjöng en mycket sorgsen sång på Mazandrani och i den där ‎sorgsna skymningen la ännu mer sorg i mitt hjärta. Men vaktens skrik avslutade sången:‎

‎- Håll i truten! Varför ylar du som en hund?‎
‎- Det är tungt i hjärtat, vaktmästaren! Får man inte sjunga ens?‎
‎- Du får behålla din ylande tills du gästar din faster! Det är förbjudet här. – Och fången svor ‎tyst. Senare blev jag bekant med honom. Han var en enkel värnpliktig lärare som hade råkat ‎för en razzia mitt på en riksväg: säkerhetspolisen hade gått igenom alla busspassagerarnas ‎väskor och hittat en bok av Samad Behrangui i hans väska. Det räckte för att gripa honom.‎

Jag började gå runt i cellen igen. De sista solstrålarna försvann också och därmed försvann ‎även sista glimten av hopp i mitt hjärta för att bli släppt i dag. Cellen blev mörkare och ‎mörkare men lampan utanför gallret tändes inte. Himlen var mörkblå och jag gick runt och runt ‎i den halvmörka cellen. Titthålet öppnades igen och det var kanske ett öga som tittade på mig ‎igen men jag kunde inte se ögat i dunklet nu och fortsatte att gå runt. Längtan efter världen ‎utanför denna trånga cell, efter frihet, efter mina vänner och för pappa kändes mer och mer. ‎Plötsligt hördes ett högt skrik från någonstans långt bort i korridoren. Det var en ung man som ‎skrek:‎

‎- Jag håller på att dö här, jag dör, mitt hjärta håller på att brisera av ångest…, varför släpper ni ‎inte mig? Jag har ju inte gjort något. Låt mig återvända till mitt liv. Jag dör av isolering. Varför ‎tänder ni inte lampan? Öppna denna dörr! – och det ekade i korridoren av hans bankande på ‎plåtdörren.‎

Vaktmästaren verkade medvetet inte bry sig, och han fortsatte att skrika samma sak om och ‎om och banka på dörren. Jag fick märkliga och motstridiga känslor av alla dessa ljud: Dels ‎kände jag sympati för den där unga mannen, dels blev irriterad, och dels kändes det som om ‎jag själv stod på kanten av en ravin och var på väg att störta i den och börja även själv med att ‎skrika och banka på dörren. Till slut hördes vaktmästaren som ropade:‎

‎- Håller du truten, eller ska jag komma och kväva dig?‎

Men mannen fortsatte med sitt oväsen, och en stund senare hördes hur hans dörr öppnades ‎och han blev slagen och började grina. Jag förväntade att de andra fångarna skulle protestera, ‎men det hördes ingenting annat än ojande av min grannfånge. Jag led med den där mannen, ‎och själv blev mer deprimerad.‎

Lite senare tändes den där smutsiga och svaga lampan i lilla korridoren bakom gallret. Men ‎dess svaga ljus gjorde cellen ännu mer trist än att belysa den.‎

Jag blev trött på att gå runt och satte mig i en hörna. Jag hade lessnat på tystnaden, på den där ‎miljön, och på att tänka och tänka. Försökte tänka på goda och roliga saker, men varje gång ‎upptäckte jag efter en kort stund att jag hade omedvetet återvänt till pappas bekymmer och ‎vad som skulle hända hemma hos föräldrarna.‎

Nu hördes dörrar som öppnades och stängdes, och aluminiumskål som lades på mosaikgolvet. ‎En stund senare öppnades min celldörr och en soldat lämnade en skål och en brödbit på golvet ‎i cellen, stängde dörren, och gick. Jag var inte hungrig alls men ändå kröp mot skålen och ‎tittade i den. Det såg ut som köttgryta dränkt i för mycket vatten. Först tänkte jag att låta den ‎vara och äta några timmar senare när jag blir hungrig. Men sedan kom jag på att snart blir det ‎dags för att diska och det finns ingen "senare". Jag drog fram skålen och funderade ett tag på ‎hur jag skulle äta detta utan sked. Till slut doppade jag en bit av unkna brödet i skålen och tog ‎det i munnen. Skålens innehåll var en gulaktig kall vätska blandad med lite kikärtor och bruna ‎bönor, utan kött. Den smakade bittert mer än allt annat och det var okänd om bitterheten kom ‎från torkade limeskal eller vad. Vilken ickehungrig människa skulle kunna äta detta? Ändå ‎förmådde jag mig att svälja några doppade brödbitar för att inte bli plågad av hunger under ‎långa natten och jag sparade resten av brödet.‎

Efter några tunga och svåra timmar, då även diskningen hade slutförts, var sovdags. Men jag ‎hade sovit för mycket under dagen och nu var jag inte sömnig alls. Den där lampan som ‎kändes så svag hittills kändes nu som en stark strålkastare som kändes vilja tränga sig djupt in ‎i min hjärna och mina drömmar. Jag lade mig lite, satt lite, gick runt lite, och lade mig igen. Jag ‎försökte räkna siffror och tog mig till alla möjliga rekommendationer som jag kom på för att ‎kunna somna, men ingenting hjälpte. Och nu fanns även en orsak till som inte lät mig somna ‎in: Det hördes ett dovt och mörkt ljud någonstans ifrån övre våningar som att slå med en ‎slägga på tegelstenar, och efter varje slag hördes ett hjärtskärande människoskrik som gick ‎igenom alla korridorer och dörrar. De höll på och torterade någon. Det var tjock elkabel som ‎slogs på fotsulorna eller på ryggen av någon som gick genom tortyrsängen till golvet och ‎hördes på detta vis. Fångens djuriska skrik förvandlades än till grinande och än försvann helt. ‎Men slagen med kabeln fortsatte med konstant rytm och tog paus endast efter långa pass, och ‎fortsatte igen.‎

Torterade fångens skrik skakade hela min tillvaro. En blandning av stark rädsla och ångest ‎överskuggade alla mina sinnen. Visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte blockera ljuden ‎och tänka på helt andra saker, men slagen verkade landa på min skalle. Började gå runt igen ‎och gick runt och runt i cellen under hela tiden då tortyren pågick. Jag satte mig först när ‎tortyren var slut, sedan lade mig, och tillbringade långa natten med korta och oroliga ‎sömnbitar.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

11 May 2020

دیدارهای احسان طبری - ۱

من در سال ۱۳۵۹ یا ۶۰ دو بار احسان طبری و همسرش آذر بی‌نیاز را به دعوت نجف دریابندری و ‏همسرش فهیمه راستکار، به خانه‌ی آنان بردم.‏

دریابندری و همسرش اکنون عضو یا هوادار حزب توده ایران نبودند. اما آنان نیز در خیل بسیاری از ‏جوانان سابق اهل فرهنگ و سیاست دهه‌های ۱۳۲۰ و ۱۳۳۰، چه توده‌ای، چه غیر توده‌ای و چه ‏ضد توده‌ای، اکنون پس از انقلاب ۱۳۵۷ نیز هنوز از علاقمندان احسان طبری بودند.‏

طبری تا پیش از مهاجرت اجباری در سال ۱۳۲۸ در حوزه‌های حزبی گویندگی می‌کرد و بسیاری از ‏توده‌ای‌های سابق او را از آن جا می‌شناختند. بسیاری دیگر نیز با خواندن نوشته‌هایش با او آشنا ‏شده‌بودند. در طول ۳۰ سال دوری او از ایران بسیاری کسان برای او نامه می‌نوشتند، حتی از داخل ‏و با مسافرانی که به خارج سفر می‌کردند به نشانی رادیوی پیک ایران یا نشریه‌ی «دنیا» نامه را به ‏او می‌رساندند، و او به نشانی‌هایی که داده‌بودند، به همه پاسخ می‌داد.‏

چنین بود که پس از بازگشت طبری به ایران، تا هنگامی که دفتر حزب دایر بود، خیلی‌ها آن‌جا به ‏دیدنش می‌آمدند، و پس از اشغال دفتر به دست حزب‌الله، دیدارهای او به خانه‌ها و میهمانی‌ها ‏منتقل شد.‏

هنگامی که طبری و همسرش را به میهمانی‌هایی برای دیدار با دوستان و آشنایانشان می‌رساندم، ‏همواره می‌کوشیدم که پس از تحویل دادن آنان به میزبان، قراری بگذارم برای برداشتنشان، و در ‏ساعت معین برگردم و برشان دارم. اما گاه هم میزبان و هم طبری و همسرش سخت اصرار ‏می‌کردند که من هم در مهمانی باشم.‏

دو باری که به خانه‌ی نجف دریابندری رساندمشان، با وجود تعارف و اصرار برای ماندن، خود را از لذت‌بردن از دستپخت این زوج هنرمند که سیر تا پیازش بعدها در کتاب مستطاب منتشر شد، محروم کردم، و توانستم ‏بهانه‌هایی بیاورم و از چنگشان بگریزم! ترجیح می‌دادم که بدون حضور مزاحمی کم‌وبیش بیگانه برای ‏میزبان و دیگر مهمانان، همگی در حال و هوای خود باشند و از بازگویی خاطرات دیرین و بگو و بخند ‏لذت ببرند.‏

اما هنگام برداشتنشان، اغلب چاره‌ای نبود جز آن که داخل شوم، زیرا که گفت‌وگوهای شیرین اغلب ‏هنوز به پایان نرسیده‌بود. پس می‌نشستم، با چای و شیرینی و میوه از من پذیرایی می‌کردند و در ‏بخشی از گفت‌وگوها شرکتم می‌دادند.‏

بار دوم در خانه‌ی دریابندری‌ها، اعضای یکی از حوزه‌های حزبی پیش از مهاجرت طبری در مهمانی ‏حضور داشتند، که من هیچ‌کدام را نمی‌شناختم، جز خود نجف دریابندری، که با وجود آشنایی با ‏ترجمه‌ها و نوشته‌هایش، پس از مهمانی پیشین، بار دوم بود که می‌دیدمش. همسر او فهیمه ‏راستکار را هیچ نمی‌شناختم.‏
‏ ‏
مجلس مختلط بود و خوشبختانه بر خلاف عادت، زنانه و مردانه نشده‌بود، و خانم راستکار داشت ‏چیزی خنده‌دار تعریف می‌کرد و همه گوش می‌دادند. و من نیز که به‌دقت گوش می‌دادم... ناگهان ‏صدا را شناختم! این که... صدای سوفیا لورن است، صدای اینگرید برگمان، صدای بازیگر زن «ده ‏فرمان»، صدای همسر تناردیه در سریال تلویزیونی بینوایان، برادران کارامازوف... صدای تعداد ‏بی‌شماری هنرپیشگان زن فیلم‌های خارجی و ایرانی... عجب!‏

صبر کردم تا حرف او تمام شد، و سپس با کم‌رویی گفتم:‏
‏- ببخشید... صدای شما... شما کار دوبله می‌کنید؟... سوفیالورن...‏
او قاه‌قاه خندید و نجف دریابندری حرفم را برید و گفت:‏
‏- آفرین! خوب فهمیدی! معلومه که گوش حساسی داری که تونستی صدا را جدای از چهره‌ی ‏هنرپیشه‌ها بشناسی!‏

طبری و آذر هاج‌وواج سر از موضوع گفت‌وگوی ما در نمی‌آوردند. آنان البته می‌دانستند که فهیمه ‏راستکار بازیگر تئاتر است، اما در دوری سی‌ساله از میهن، با سینمای ایران و سینمای غرب، و هنر و ‏صنعت دوبله در ایران آشنایی چندانی نداشتند، و لازم شد که خود خانم راستکار و شوهرش قدری ‏توضیح بدهند.‏

اکنون از آن چهار تن جز یادهایی به‌جا نمانده‌است. یادشان همواره گرامی!‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

06 May 2020

از جهان خاکستری - ۱۲۲

برنج گرد و برنج دراز

یکی از غم و غصه‌های ما در آغاز زندگی در تبعیدگاه مینسک، پایتخت بلاروس، یافتن مواد غذایی ‏باب ذائقه‌ی خودمان بود، که هر چه می‌گشتیم، چیزی شبیه آن‌ها پیدا نمی‌کردیم. از سه ماه ‏پایانی سال ۱۹۸۳ دارم می‌گویم.‏

آن جا، در هر محله‌ای، یک، و فقط یک، بقالی بزرگ، مشابه همین «سوپرمارکت»های غربی، وجود ‏داشت، که البته در قفسه‌های طول و دراز آن‌ها اجناس معدودی را با مارک‌های مختلف چیده‌بودند؛ ‏اجناسی که اغلب مشتری چندانی هم نداشتند. برای نمونه، در طول یک قفسه‌ی یخچالی بیست ‏متری، که غرش یخچالش گوش را کر می‌کرد، گوشه‌ای از آن پر از برفک شده‌بود و از انتهای دیگرش ‏آب بر کف فروشگاه می‌چکید، چیزی در حدود ده نوع مارگارین یک شکل و یک اندازه، در پوشش ‏کاغذی از جنس مشابه، اما با مارک‌های گوناگون مربوط به تعاونی‌های تولیدی شهرهای گوناگون ‏چیده‌بودند. یا در قفسه‌ای دیگر به طول بیست متر فقط چیزی شبیه به راکت تنیس که برای ‏خاک‌گیری فرش و گلیم مصرف می‌شد آویخته‌بودند، ساخته از چوب، نی، پلاستیک، آلومینیوم، و ‏کس چه می‌داند از چه جنس دیگری، با نقشه‌های گوناگون در بخش توری «راکت». من همواره با ‏خود فکر می‌کردم مگر این مردم چه‌قدر فرش می‌تکانند؟!‏ یا در قفسه‌هایی در همان ابعاد صابون‌هایی بود که در خانه با یک بار تماس با آب به خمیری بی‌شکل تبدیل می‌شدند و نمی‌دانستی چگونه و در چه ظرفی حفظ‌شان کنی برای مصرف دفعه‌ی دوم و سوم.

از سوی دیگر یخچال‌های گوشت و مرغ و ماهی همواره خالی بود و این اجناس گیر نمی‌آمد، مگر آن ‏که به تصادف درست موقعی وارد فروشگاه می‌شدی که می‌دیدی صفی در برابر یخچال مرغ ‏تشکیل شده. می‌رفتی و آن جا می‌ایستادی، و می‌ایستادی، و می‌ایستادی... در صفی که ‏کم‌وبیش همه زن بودند، و سراپای توی غربتی را شگفت‌زده ورانداز می‌کردند و زیر لبی با هم ‏چیزهایی می‌گفتند که تو هیچ نمی‌فهمیدی، تا آن که دریچه‌ای باز می‌شد و از آن جا چند ده ‏لاشه‌ی مرغ می‌ریختند توی یخچال، و همه‌ی دست‌ها حمله می‌بردند برای سوا کردن و برداشتن ‏پروارترین و صاف و صوف‌ترین لاشه. گوشت همین‌طور، و ماهی همین‌طور.‏

سبزی و میوه در این فروشگاه نبود و فروشگاه جداگانه‌ای، اغلب در فاصله‌ای چندصدمتری داشت. ‏در آن فروشگاه‌ها تنها چیزهایی که همیشه وجود داشت، پیاز بود و کلم سفید در اندازه‌های عظیم، ‏سیب زمینی، و سیب درختی. خیارشورهای عظیم در ظرف‌های بزرگ شیشه‌ای (بانکا)، گاه ‏خیارهای بزرگ زرد رنگ و تخمی. اشتباه نشود! یعنی تخم‌های تویشان بزرگ شده‌بود و مانند تخم ‏خربزه پوستشان سفت شده‌بود، و فقط به درد این می‌خوردند که آن تخم‌ها را درآوری، خودت بکاری ‏و خیار بار بیاوری. اما کو جایی که بکاریش؟

در این «سبزی و میوه‌فروشی»ها هم گاه اگر شانس می‌آوردی و لحظه‌ای می‌رسیدی که صفی ‏بود، باید بی چون و چرا می‌ایستادی، زیرا که بی‌گمان چیزی کم‌یاب آورده‌بودند. می‌ایستادی، ‏می‌ایستادی، می‌ایستادی... و می‌دیدی که گوجه‌فرنگی‌های سبز رنگ و بشقابی‌ست برای ‏ترشی گذاشتن! البته گاه بخت یار بود و شادی بزرگی بود که پرتقال‌های سبز یشمی و سخت چون ‏چوب، یا موزهایی با وضعی مشابه، یعنی سبز و سخت گیرت می‌آمد.‏

یک بار با هزار بدبختی از همین موزهای سبزی که نمی‌شد خوردشان گیرم آمده‌بود، و برای این که ‏برسند و بشود خوردشان، در خانه که در طبقه‌ی دوم بود پشت پنجره‌ی آشپزخانه آویزانشان ‏کرده‌بودم تا نور بخورند و برسند و زرد بشوند، و همسایه‌های طبقه‌های بالاتر که پیوسته از برابر این ‏پنجره می‌گذشتند، هنوز، پس از این همه سال، در دیدارهایمان به خنده و شوخی می‌گویند که ‏فلانی (یعنی من) ثروتمند بود؛ موز خرید‌بود و برای پز دادن پشت شیشه آویزان کرده‌بود تا دل ما را ‏آب کند!‏

این فروشگاه‌ها، به همین شکل و با همین ترکیب و با همین اجناس، در همه‌ی محله‌های شهر ‏وجود داشتند، و هیچ فروشگاه دیگری با اجناس دیگری در هیچ جایی از این شهر میلیونی یافت ‏نمی‌شد. سوسیالیسمی از آن نوع و در آن قواره، گوناگونی را می‌کشت و یکنواختی و هم‌شکلی ‏دل‌آزاری به بار می‌آورد. و این ۶۰ سال پس از انقلاب اکتبر، و در آستانه‌ی «سوسیالیسم پیشرفته» ‏بود، که از دهان برژنف، و پس از مرگش از دهان جانشینانش نمی‌افتاد.‏

آن «سوپرمارکت»ها که در آغاز توصیفشان کردم، البته برنج و گندم و عدس و چاودار و ارزن و جو و ‏غلات دیگر هم داشتند، فقط برای کاشا (شله) درست کردن. روس‌ها و بلاروس‌ها عاشق شله‌ی همه‌ی انواع غلات بودند، اما من در دفعاتی که در ‏بیمارستان‌های آن‌جا بستری بودم مردم از بس شله‌ی ارزن (کاشا ماننایا) به خوردم دادند! ارزن، یعنی دانه‌های ‏ریزی که ما در ایران به پرندگان می‌دادیم! و برنج‌هایی که داشتند، چیزی بود که ما در ایران «برنج ‏آشی» می‌نامیدیم‌شان. این برنج‌ها گرد بودند، بسته‌های یک کیلویی در پاکت‌هایی از کاغذ ضخیم ‏قهوه‌ای رنگ که رویشان به روسی نوشته شده‌بود «برنج کوبیده»، یعنی برنج پوست‌کنده ‏шлифованный рис، و من همواره با خود فکر می‌کردم «مگر برنج نکوبیده را هم کسی ‏می‌خورد؟». من و همه‌ی اهل ساختمان ۱۲ طبقه، در آن آغاز، همین را به خیال برنج پلویی ‏خودمان می‌خریدیم، و در خانه کشف می‌کردیم که برنج آشی‌ست، و کته‌ای که انتظارش را ‏داشتیم، شفته‌ای بیش نبود!‏

هیچ کس نمی‌دانست چگونه می‌توان به کارکنان بداخلاق این فروشگاه‌ها فهماند که برنج داریم تا ‏برنج. در واقع کم‌تر کسی جرئت می‌کرد چیزی از آن کارکنان بداخلاق بپرسد: آنان، چه پاسخ ‏می‌دادند و چه نمی‌دادند، چه بداخلاق بودند و چه خوش‌اخلاق، چه مشتری جلب می‌کردند یا نه، ‏چه چیزی می‌فروختند یا نمی‌فروختند، سر ماه حقوق کار سوسیالیستی‌شان را دریافت می‌کردند، ‏بی هیچ تغییری، و خیالشان راحت بود. پس چرا به خود زحمت بدهند و به تو کمک کنند که چیزی را ‏که دنبالش هستی پیدا کنی؟ و بگذریم از ظاهر امثال من که هم به یهودیان می‌خورد،‌ هم به ‏کولی‌ها،‌ و هم به قفقازی‌ها،‌ که بلاروس‌ها از هر سه متنفر بودند! و بگذریم از انسان‌هایی همواره با ‏خصایل انسان‌دوستانه که در هر جامعه‌ای یافت می‌شوند، و کمکت می‌کنند.‏

درباره‌ی حسرت نان و ماست در آن دیار پیش‌تر نوشته‌ام، این‌جا. اکنون دویست نفر مانده‌بودیم در ‏حسرت کته و پلو با برنج غیر آشی. با کسانی که اکنون دارند فکر می‌کنند «پلو با قورمه‌سبزی یا ‏چلوکباب می‌خواستید، می‌ماندید توی خراب‌شده‌ی خودتان»، و با کسانی هم که می‌گویند «ما ‏نیامدیم این‌جا که پلو با قورمه‌سبزی و چلوکباب بخوریم» کاری ندارم. لابد کسانی هم هستند که ‏روانشناسی مهاجران و پناهندگان را می‌دانند، و می‌دانند که انسان دور از میهن بال و پر می‌زند تا ‏آن‌چه را در میهن جا گذاشته، بازسازی کند و به شکلی ‌یاد و خاطره‌ی میهن را زنده کند. برای اینان ‏است که می‌نویسم.‏

در آن ساختمان ۱۲ طبقه، در آن آغاز، دوستان و رفقا کشف‌هایشان را به هم خبر می‌دادند و خبرها ‏زود پخش می‌شد: فلان‌جا ماهی آورده‌اند؛ فروشگاه فلان محله‌ی دوردست پرتقال داشت؛ ‏سبزی‌فروشی فلان محله ترشی شوید(!) آورده؛ و... شگفتا! برنج پاکت‌های فروشگاه فلان محله ‏گرد نیست؛ دراز است!‏

خبر کشف «برنج دراز» به گوش هر کس که می‌رسید، به‌سوی آن فروشگاه به راه می‌افتاد: باید دو اتوبوس ‏عوض می‌کردی تا پس از ساعتی به آن‌جا برسی؛ و طولی نکشید که قفسه‌ی برنج آن فروشگاه را ‏خالی کردیم! حال چه کنیم؟

اکنون فهمیده‌بودیم که پس برنج دراز هم در میان آن پاکت‌های قهوه‌ای اسرارآمیز، با همان نوشته‌ی ‏روی پاکت، بی هیچ تغییری، گیر می‌آید. هرگاه برای خرید می‌رفتم، در قفسه‌ی برنج، پاکت‌های برنج ‏را یک‌یک می‌آزمودم: کاغذ ضخیم پاکت‌ها را میان شست و انگشت اشاره می‌گرفتم؛‌ می‌کوشیدم ‏که یک دانه برنج را در آن میان بگیرم و میان دو انگشت بلغزانم و بغلتانم. چشمانم را می‌بستم و ‏می‌کوشیدم شکل آن را مجسم کنم: گرد است یا دراز؟! نه! گرد است! پاکت بعدی و پاکت بعدی! ‏نه! پس باید دو اتوبوس عوض کرد و رفت به فروشگاه فلان محله؛ و شاید یکی دو پاکت، مصرف یکی ‏دو هفته، گیرم می‌آمد.‏

اکنون گاه پیش می‌آمد که می‌دیدی که در قفسه‌های فلان فروشگاه پاکت‌های برنج سوراخ ‏شده‌‌اند. معلوم بود: رفقای خودمان آن‌جا بوده‌بودند! بعضی از رفقا مانند من ملاحظه‌کار نبودند و ‏پاکت‌ها را سوراخ می‌کردند تا به چشم خود ببینند که برنج توی آن گرد است یا دراز؛ و اکنون پیش ‏می‌آمد که رفقا دیگر خبر نمی‌دادند که فلان فروشگاه برنج دراز دارد. این راز گران‌بها را برای خود نگه ‏می‌داشتند!‏

زندگی‌ست دیگر! همواره خاکستری!‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

05 May 2020

Tjära i honung - 13

ترجمه‌ی سوئدی بخش سیزدهم «قطران در عسل»:

Det hade gått knappt en månad sedan jag hamnade i denna garnison. Jag var på väg mot ‎garnisonens ”södra front” för att krypa under taggtrådarna och smita i väg för att i morgon ‎som var nyårsafton kunna enligt kutym vara hemma i Ardebil hos familjen. Kompaniets ‎befälhavare, kapten Taghavi, godkände inte mitt skriftliga önskemål om tre dagars ledighet ‎och då bestämde jag mig för att utebli tre dagar utan ledighet.‎

Vi kunde inte komma överens med varandra, befälhavaren och jag. Han kallade mig in redan ‎första dagen när jag kom hit. Jag uppförde mig enligt konstens alla regler som jag hade fått ‎lära mig på utbildningsgarnisonen Farah-abad: sprang fram med knytnävarna vid bröstet, slog ‎ner hårt med foten framför honom, lyfte handen till kepsen och stod i givakt. Jag vet inte ‎varför jag utförde allt detta så på allvar. Till och med han verkade förvånad. Han hade gått ‎fram och tillbaka framför mig vid övningsplanen och hållit en föreläsning om att om jag visar ‎mig vara en lydig värnpliktig och lyder alla hans order, kommer han att behandla mig som en ‎fänrik, annars ska jag inte ha några höga förväntningar. Men erfarenheten hos de uppemot tio ‎andra högutbildade meniga, som tjänstgjorde där sedan tidigare, hade visat att inte ens ‎befälhavarna själva visste vad de skulle göra med oss. Vi antogs vara farliga personer som inte ‎fick röra vapen, var inte lämpliga för att ha kontakt med de andra soldaterna som var här för ‎att utbildas, annars skulle de få ”revolutionära idéer” från oss, vi ville inte ställa upp och utföra ‎en fänriks arbete för en menigs lön som inte räckte ens för att köpa tre paket cigaretter på en ‎månad, och vi ville inte stå i givakt varenda morgon och kväll vid flaggning och be för ‎Shahens hälsa.‎

Redan den första kvällen vid ankomsten hit uppstod ett storbråk mellan mig och ‎översergeanten Rezaii. Han var ful i munnen och svor hela tiden. Hade en vid mun med tjocka ‎läppar som var mörka av opiumrök. Men hans tunga var ännu större än hans munhåla och ‎verkade inte få plats i munnen. Hans saliv kastades ut jämt när han skällde ut och svor mot ‎kompaniets soldater, och han verkade försöka samla tungan i munnen hela tiden. Denna kväll ‎ville han bestraffa soldaterna för något för mig okänt fel som de hade begått, och höll på att ‎kasta ut alla från logementen. Jag ville inte lyssna på honom och lämna logementet och detta ‎tog hårt på honom. Han försökte skrikande och svärande och hotande dra mig till jourhavande ‎bataljonsbefälhavare men en av kompaniets värnpliktiga fänrikar kom till min undsättning och ‎fick honom att lämna mig i fred. Men morgonen därpå hade översergeant Rezaii rapporterat ‎det hela till kapten Taghavi. Taghavi tyckte inte om min frånvaro i flaggningar heller och ‎därför fick jag inga ledighetsintyg i veckohelger så att jag skulle också kunna åka till staden ‎som kompaniets alla andra ”gamla” soldater.‎

Jag hade flera gånger frågat de andra högutbildade meniga om hur de brukade göra och hur ‎de åkte till staden. Några av dem ville inte avslöja hur deras relationer med egna befälhavare ‎var, och några hade egna sätt och egna flyktvägar som de inte ville riskera att förlora. Jag hade ‎fått berättat för mig om den sämsta flyktvägen: Jag skulle krypa under taggtrådarna i ‎garnisonens södra front, skulle gå en lång väg, skulle ta mig till byn Klate-khidj, och där skulle ‎jag ta bussen till Shahroud.‎

Jag gick bland garnisonens stenbyggnader och aktade mig för att inte råka mötas av någon ‎senior officer eller befälhavare. På min vänstra sida hade jag flodbädden och jag fick gå ‎parallellt med den tills jag kom fram till taggtrådarna. På andra sidan floden fanns garnisonens ‎östra kullar varpå stod några vakttorn. Jag trodde att i tornen satt riktiga soldater i vakt men ‎fick veta senare att de var instoppade dockor bara för att skrämma enkla soldater från ‎landsbygden och förhindra de från att rymma. Jag hade en liten tygväska under armen som ‎innehöll ett par byxor, en skjorta, och en träningströja. Kängorna hade jag bytt till gympaskor ‎redan i sovsalen.‎

Nu var jag vid taggtrådarna. Jag var spänd och flämtade. Hjärtat slog i mina öron. Det var inte ‎svårt att krypa under taggtrådarna. Några meter bort satte jag mig bakom en trädgårds ‎lertegelmur. Hastigt och med darrande händer, och medan jag höll utkik runt omkring mig, tog ‎jag av armékläderna och bytte till civila kläder. Jag rev den där höga och hårda och ‎dekorerade kadettkepsen som jag hade fortfarande kvar, trampade på den och gömde den ‎under bråte. Denna keps fick inte plats i min lilla tygväska. Nu hade jag en mjuk och enkel ‎soldatkeps med mig som gick att vika och stoppa i väskan och vilket jag kunde ha på mig när ‎jag kom tillbaka. Jag tittade runt igen, och med hjälp av instinkten och en ungefärlig ‎orientering började gå mot Klate-khidj. Det var fortfarande några timmar kvar till öknens kalla ‎vinterkväll, och det kändes inte kallt med de lätta kläderna som jag hade på mig. Det fanns ‎fruktträdgårdar längs hela vägen mellan garnisonen och byn Klate-khidj och jag gick i trånga ‎gränder full av lövlösa träd och buskar. Det sades att trädgårdsägarna brukade ange förrymda ‎soldaterna men nu i slutet av vinter fanns inte ett spår av trädgårdsägarna och deras hundar.‎

Det tog någon timme för att komma fram till Klate-khidj och hitta busstationen. I väntan på ‎bussen gick jag in i en liten livsmedelsaffär och gömde mig där. Bostadskvarteret för ‎garnisonens gruppbefäl låg inte så långt från bygden och många av gruppbefälen brukade ta ‎sig till Klate-khidj för olika ärenden. Det sades att även de angav förrymda soldaterna. Jag var ‎inte i säkerhet i bussen heller då dessa kunde finnas bland passagerarna också.‎

Jag klev av bussen i Shahrouds centrala torg. Nu var det dags att köpa bussbiljett till Teheran ‎och samtidigt borde jag gömma mig från militärpolisen som patrullerade på Shahrouds gator. ‎Nära bussterminalen träffade jag Hodjjat och Abdullah. De hade fått ledighetsintyg från var ‎sin befälhavare för att komma till staden men de ville också passa på och ta sig till var sin ‎hemstad, Langerood och Tabriz, för nyår. De vågade inte gå in i terminalen och köpa biljetter ‎och en värnpliktig fänrik som var bekant med Hodjjat skulle hjälpa dem och köpa biljetter. Jag ‎fick också hans hjälp. Han köpte biljetter för oss och någon timme senare var Abdullah och jag ‎på väg till Teheran, och Hodjjat åkte till Gorgan för att därifrån ta sig till Langerood.‎

Det var inte svårt att försvinna i Teherans vimmel och jag övernattade där hemma hos en god ‎vän. Men dagen därefter på väg från Teheran till Ardebil när bussen stannade för nya ‎passagerare i Rasht, såg jag två militärpoliser, som hade sett mitt snaggade huvud genom ‎bussfönstret, peka mig till varandra och komma mot bussen. Ajdå! Hittills i mitt liv hade jag ‎inte ens tänkt på sådana varelser som hette militärpolis och inte brydde mig alls om dem. Men ‎jag hade råkat se några gånger hur de hade hamnat i konflikt med busschaufförerna. De ville ‎ta ner någon passagerare som de misstänkte vara förrymd soldat, passageraren ville inte lämna ‎bussen, och chauffören som ville åka i väg bråkade med militärpolisen. Min busschaufför och ‎hans medhjälpare som verkade vara bekant med problemet och hade fått passagerarna upp på ‎bussen och inte hade någonting mer där att göra, stängde dörren när de såg militärpolisen ‎närma sig, och körde i väg. Puh! Det gick bra här också.‎

När jag berättade hemma för föräldrarna om att jag hade degraderats till menig soldat, föll en ‎tungt tystnad i hemmet. Nyårsfirandet 1357 (21 mars 1978) var inte roligt alls. Jag hade inte ‎uppfyllt föräldrarnas förväntningar och hade inte intjänat någon ära till familjen. De hade slitit ‎och offrat mycket och uppfostrat en ung man som fram till intagningen till högskolan hade ‎varit en duktig och exemplarisk elev med höga betyg, som förväntades bli en framgångsrik ‎ingenjör, men kort efter högskolans början hade han blivit "revolutionär", hamnat i fängelse, ‎och nu i militärtjänsten hade han blivit menig soldat i stället för fänrik. Jag hade vanhedrat ‎dem inför släkt och bekanta och grannar.‎

Jag hade ingenting att säga till mitt försvar. Jag hade inte bugat mig inför SAVAK, major Bai-‎Ahmandi, kapten Taghavi och de andra, och det var för sent för att ångra sig. Och var det inte ‎just på grund av föräldrarnas uppfostran som jag hade betett mig som jag hade gjort, eller på ‎grund av uppror mot deras uppfostran?‎

Nu var det dagen efter och jag var på väg till bussterminalen för att med en och en halv dags ‎resa återvända till garnisonen Chehel-dokhtar. Mamma stoppade en femhundring i min hand ‎när vi tog avsked, och viskade:‎

‎- Din pappa och jag har pratat. Kom inte hem igen. Du har inte varit någon ära för familjen.‎

Med ett kallt avsked skiljde jag mig från föräldrarna, och gick: utkastat hemifrån.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

27 April 2020

Tjära i honung - 12

ترجمه‌ی سوئدی بخش دوازدهم «قطران در عسل»:
‎- Hjäääälp…‎

Solen skiner. Bakus ständiga vind blåser, men i dag är vinden lite svagare och havets vågor är ‎inte så stora och så höga. Jag badar inte så långt från stranden tillsamman med en grupp av ‎invånarna i flyktingförläggningen Zughulba utanför Baku.‎

‎- Hjääälp…, hjääälp…‎

Det hörs ett rop från någonstans blandat med vågornas sorlande och porlande och vindens ‎vinande. Blickarna letar efter ropets riktning. Det är någon som inte har lyssnat på varningar ‎och längre bort, nära klippiga delen av stranden, där man har varnat för att det finns farliga ‎strömmar under utan, kämpar med vågorna och vinkar:‎

‎- Hjääälp…, hjääälp…‎

Vem är det? Någon säger att det är Djafar.‎
‎- Vilken Djafar?‎
‎- Den där unga mannen från Bandar-e-Anzali.‎

‎- Hjääälp…‎

Avståndet är längre än hundra meter, och jag står närmast i vattnet. En röst säger bakifrån:‎
‎- Shiva, gå du! – och jag börjar lyhört simma ditåt.‎

Vems röst var det som sa mitt namn? Var det Hussein som kallas för ”Yoghurt Hussein”? Jag ‎vet inte. Jag simmar bland vågorna och vet inte om det är vågornas riktning eller strömmen i ‎vattnet som drar mig hastigt mot Djafar. Han ser det men ändå, fast lite svagare skriker ‎‎”hjälp” igen och simmar mot mig. Jag ser en liten bit sandstrand mellan klipporna till höger om ‎honom som ligger närmare honom. Jag förstår inte varför han simmar inte ditåt.‎

Jag saktar ner när jag kommer närmare honom; mina ben sjunker från ytan till djupet, och ‎plötsligt känner jag hur vattnet strömmar starkt i djupet. Denna ström, och vågornas virvlande ‎mellan klipporna kastar mig in i Djafars famn. Djafar lägger ena armen runt min hals och drar ‎mig med sig under vattnet. Jag vrider mig under vattnet och befriar min nacke från hans ‎grepp, kommer upp till ytan, drar in ett djupt andetag, tar med armen under hans arm och drar ‎honom mot den där lilla sandstranden. Han gör inget motstånd men efter ett par meter välter ‎en våg på hans ansikte, han vrider och vänder sig, befriar sig från mig, och skriker igen:‎

‎- Hjälp…, hjälp…‎

Jag tar mig till hans ryggsida, håller med händerna i hans huvud vid hans öron så att hans ‎ansikte pekar uppåt, ryggsimmar bara med mina ben, och drar honom mot stranden. Men nu ‎välter vågorna på bådas ansikten och det är svårt att andas i detta läge. Vågorna virvlar och ‎vrider mellan klipporna och det är svårt att simma i ett sådant vatten. Det tär på krafterna. Och ‎varje gång benen sjunker lite djupare så drar strömmen oss med sig mot klipporna längre bort. ‎Trots allt detta lyckas jag dra honom några meter till mot stranden. Jag är trött nu. Har blivit ‎andfådd. Jag känner att krafterna håller på att ta slut. En våg välter på våra ansikten. Djafar ‎vrider och vänder och befriar sig från mitt grepp. Jag får vatten i halsen och hostar. Jag måste ‎svepa bort vatten ur ögonen för att kunna se honom, och då hinner han hamna utanför mitt ‎räckhåll. Han skriker stammande: - Hjälp… - Jag vill simma mot honom, men en våg drar ‎honom längre bort. Strömmen under ytan håller på att dra mig bort. En annan våg reser sig ‎mellan oss. Jag ser inte Djafar längre. Drar mig upp så mycket jag kan och tittar: Djafar syns ‎inte. Drar mig upp igen, tittar runt, vänder åt alla håll och ropar hans namn. En annan våg ‎kommer. Drar mig upp igen. Djafar finns inte. Vart försvann han? Vad hände? Vad ska jag ‎göra?‎

Djupt förtvivlan, oduglighet, ånger, rädsla, skam, ångest, och vad vet jag vilka andra ‎besvärliga känslor sveper hela min tillvaro i sig. Jag har ju ingen kunskap eller erfarenhet i ‎räddning. Varför kom jag då? Varför kom ingen annan? Vad ska jag göra nu? Krafterna har ‎tagit slut. Det har blivit svårare att kämpa mot strömmen under ytan. Jag är andfådd. Jag ‎vänder i all förtvivlan för att se om någon annan är på väg till undsättning. Doktor Ahmad är ‎på väg hitåt gående i vatten som når under hans knän, men han går mycket långsamt. Längre ‎bort springer några hitåt på stranden. Jag vänder mig mot vattnet. Djafar syns inte. Mina armar ‎och ben är inte i min styr längre. Vågor, vändande vågor, virvlande vågor, och strömmen ‎under ytan leker med min kropp hur de vill. Jag är yr i huvudet. Hjärtat slår hårt i öronen. Jag ‎måste göra någonting. En våg drar mig bortre. Jag måste göra någonting. Samlar alla mina ‎krafter och slår med armar och ben och försöker simma mot den där lilla sandstranden bland ‎klipporna, men till ingen nytta. Avståndet minskar inte. Rädslan drar sina äckliga fingrar på ‎min rygg. Jag ser bilden av en hästs ögon framför mig, ett fjärran minne från barndomen:‎

I den branta, stenlagda och istäckta nerförsbacken utanför Ardebils basar har en häst halkat, ‎gått omkull, och ramlat under tunga lasten av sin kärra. Hans ena bakre underben är knäckt, ‎och knäckta vita benet med fläckar av blod sticker ut ur hans fina sammetsskinn. Hästen sitter ‎på sin häck och trots förarens hårda piskning och svordomar kan inte röra sig. Hästens ögon, ‎hans ögonvita, är större och vitare än någonsin. Dödsångesten syns så tydligt i hans ögon så ‎att håren reser sig i hela min kropp. Denna ångest, denna avskyvärda dödsångest vill jag aldrig ‎någonsin se i någon varelses ögon. Aldrig! Jag såg den inte i Djafars ögon heller. Hörde jag ‎det i hans sista rop efter hjälp? Jag vet inte.‎

Nej, jag får inte ge upp! Jag slår med armar och ben. En våg hjälper mig bakifrån. Plötsligt ‎känner jag sandbotten under ena foten. Lägger båda fötterna på botten. Var det så nära? ‎Vänder mig: Djafar?... Djafar syns inte. Jag kan inte hålla mig på benen. Lungorna vill vända ‎sig utåt för att kunna få mer syre. Jag tar några steg mot stranden. ”Kommissarien” som är ‎ansvarig för flyktinglägret dyker upp ovanför klipporna på stranden. Jag vet inte hur han har ‎fått kännedom om händelsen och hur han har kunnat ta sig dit så fort. Han hoppar ner från ‎klipporna, springer på den lilla biten av sandstranden, och tar av sina kläder medan han ‎springer. Han har badbyxor på sig, springer in i vattnet och dyker ner bredvid mig.‎

Det finns ingenting mer som jag kan göra och det hjälper inte om jag står kvar där darrande ‎och ostadigt. Jag går mot stranden och omtöcknad och matt sjunker ihop nära doktor Ahmads ‎fötter. De andra närmar sig springande. Det sägs att jag är dödsblek. Djafar,… Vad hände ‎med Djafar? Vilken skam. Kommissarien har försvunnit under vattnet. Jag hoppas att han ‎hittar Djafar och drar ut honom levande. Några säger att jag måste ta mig till mitt rum och ‎vila. Någon tar under min arm, hjälper mig att stå på benen, och jag går med darriga steg mot ‎huset som ligger uppe på höga kullen och tittar mot havet. Den del av stranden där ‎räddningsaktiviteten pågår syns inte längre och vi vet inte vad som händer där. På rummet ‎lägger jag mig på sängen under lakan. Varför simmade jag dit? Varför var det jag som ‎simmade? Varför gav sig ingen annan i väg?‎

Jag mår dåligt och besvärliga tankar plågar mig: Jag kände inte Djafar och under den korta ‎tiden som vi hade varit där hade jag inte haft en chans att få bekanta mig med honom eller ‎växla några ord. Jag tänkte inte alls på hjältemod när jag började simma mot honom. Det var ‎instinktivt och det var någon som hjälpte genom att säga mitt namn. Varför gick jag? Varför ‎försvann Djafar så fort? Vad hände?‎

Massud kommer efter några minuter, tröstar mig och säger saker som en livserfaren senior ‎person. Jag mår inte bra ändå. Vad smärtsamt: att som en ung man fly fängelse, tortyr, och ‎avrättning, och sedan när du känner dig i säkerhet, drunkna i den säkra kustens vatten. Å, vad ‎smärtsamt. Vad smärtsamt. Vad smärtsamt för hans föräldrar och syskon.‎

Någon timme senare kommer någon och meddelar att polisen är på plats och de vill förhöra ‎mig. Stackars Djafar har inte hittats. Kommissarien och några av flyktingslägrets personal ‎håller på fortfarande och letar efter honom i vattnet. Jag reser mig och med fortfarande darriga ‎ben går till ett rum där polisen sitter och håller förhör. Två poliser sitter bakom ett bord. ‎‎”Yoghurt Hussein” och några andra av oss flyktingar finns med i rummet. Hussein hjälper till ‎med tolkning för dem som inte kan azerbajdzjanska. Polisen bjuder mig att sitta på stolen vid ‎bordet mittemot honom. Förhöret börjar och jag vet inte varför jag förhörs i många andras ‎närvaro. De frågar namn, identitetsdata, utbildning, ankomstdatum, och liknande, och skriver ‎ner. En del av frågorna i polisens mall passar inte vår situation, som till exempel bostadsadress ‎och arbetsplats. Sedan kommer huvudfrågorna: Vilken tid och var gick jag in i vattnet? med ‎vem? – och sedan, vad är bakgrunden till min bekantskap med Djafar?‎

‎- Jag känner inte honom…‎
‎- Varför gick ni tillsammans för att bada?‎
‎- Vi var inte tillsammans!‎
‎- Men varför var du med honom när han drunknade?‎
‎- Han ropade och ville ha hjälp. Jag simmade till honom…‎
‎- Hur mycket var avståndet när du började simma?‎
‎- Mer än hundra meter…‎
Poliserna tittar på varandra.‎
‎- Du menar att han ropade efter hjälp, och du simmade hundra meter för att komma till honom ‎och hjälpa till?‎
‎- Ja!‎
Hussein som inte behöver tolka för mig, kan inte håll sig och blandar sig i:‎
‎- Han var hos oss. Vi var alla tillsammans. Han hade tagit sig till klipporna. Han simmade en ‎hel del för att komma fram till honom.‎

Poliserna tar inga anteckningar längre, och plötsligt ser jag klart: Det handlar om ‎mordanklagelse! Jag får kallsvett i hela kroppen. Hade inte tänkt på en sådan sida av ‎händelsen. En förfärlig mardröm kastar sig på mitt huvud. Jag ser bilden på Sibiriens ‎arbetsläger framför mig. Rummet snurrar runt mitt huvud. Jag tittar på de närvarande: ‎ögonvittnena är inte så få. De frågar några saker till och sedan låter mig gå.‎

De hittar inte Djafar tills mörkret faller heller. Nästa dag ankrar de en båt i några hundra ‎meters avstånd från stranden och det sägs att dykare håller på och letar under vattnet. Vädret ‎är inte lämpligt för att bada och det är ingen som går till stranden. Det går en vecka och de ‎hittar fortfarande inte Djafar. Kommissarien, som var tjänsteman på Sovjets ambassad i ‎Teheran som för ett tag sedan, efter att en av hans medarbetar, Vladimir Kuzichkin, hoppade ‎av till England och sålde massor med information om Tudehpartiet och Sovjetunionens ‎spionnätverk i Iran till britterna (och de i sin tur lämnade vidare till Irans regering), anklagades ‎för spioneri och ickediplomatiska verksamheter, förklarades som persona non grata och ‎utvisades tillsammans med 17 andra tjänsteman ur Iran den 5 maj 1983, säger: - Vi måste hitta ‎honom. Vi vet ju inte. Han kanske hade infiltrerat sig bland er för att komma hit, samla ‎information om er, spela drunknad, och sedan simma tillbaka och ta informationen med sig till ‎Iran.‎

I så fall måste Djafar simma mer är 200 kilometer för att komma till Iran! Det går diverse ‎skvaller bland folk på förläggningen. Några av Djafars vänner tror inte att han har drunknat. ‎De säger att det inte finns en enda man från Bandar-e-Anzali, på andra sidan Kaspiska havet, ‎som inte kan simma; att Djafar var Anzalis och havets barn, och en från Anzali kan omöjligen ‎drunkna så lätt; att han tjänstgjorde i flottan och för att tjänstgöra i flottan måste man vara en ‎duktig simmare. Någon frågar: Hur kunde Shiva simma så långt för att komma fram till ‎Djafar, kunde brottas med Djafar, med vågor, och med strömmen under ytan, och ändå dra ‎sig ur smeten med livet i behåll, men Djafar kunde inte det? Och jag vet själv att jag inte är en ‎medelmåttig simmare ens. ‎

Men några andra säger att Djafar fick cigaretter gratis här och rökte två paket om dagen. Hans ‎kondition var dålig. Namiq Akhundov, chef för Azerbajdzjanska Kommunistpartiets ‎Internationella Avdelning har samlat en grupp kring sig och pratar med dem. Jag står längre ‎bort men hör honom säga: Djafar har tyvärr drunknat. Vi är nu säkra på det. Den där kamraten ‎skulle inte ha släppt honom och borde ha dragit upp honom ur vattnet till vilket pris som helst.‎

Massud kommer mitt i andra veckan och meddelar att Djafars lik har hittats precis där jag ‎tappade honom, i ett litet hål under klipporna. De har tagit med Massud för att identifiera ‎honom och bevittna, och sedan har de begravt liket i hans närvaro i en kyrkogård nära Baku.‎

Stackars Djafar. Jag har sår i hjärtat för honom. Jag orkade inte rädda honom. Jag gråter för ‎honom i mitt hjärta. Jag gråter för hans mor.‎

Några dagar senare är vädret lämpligt för att bada. Folk säger att för att glömma den bittra ‎händelsen är det bäst att inte sitta och trycka i våra rum utan vi måste gå och bada och roa oss. ‎De insisterar att speciellt jag måste göra det. Jag hänger med. Någon föreslår att de ska välja ‎mig som badvakt så att jag står längst ut i vattnet och inte låter någon passera mig, och alla ‎håller med. Förslaget låter lite löjligt för mig. Det är hämtat direkt från Anton Makarenkos ‎‎”Pedagogisk poem” (Vägen till livet): Låt den misslyckade ta ansvaret! ‎

Jag går ovilligt i vattnet så långt min länd tillåter och står i min postering. Ingen får simma ‎längre bort. Alla lyder till en början, men någon timme senare kommer Mohammad, Abbas, ‎och hans bror Hussein simmande och utan någon som helst hänsyn passerar linjen och simmar ‎vidare. Jag vill inte vara badvakt längre, och lämnar min postering.‎

‎***‎
Jag släppte honom. Kunde inte rädda honom…‎
Jag släppte honom. Kunde inte rädda honom…‎
Kunde inte…‎

‎***‎
Sju år senare, en dag ringer telefonen hemma i Stockholm. Jag tar luren. Det är Esmail. Jag är ‎inte bekant med honom och har aldrig träffat honom. Jag har bara hört att flera månader innan ‎Iranska Tudehpartiet slogs sönder och samman av regimen i Iran, har partiet skickat honom för ‎att studera journalistik i Moskva. Han sägs ha flyttat till Sverige för ett tag sedan, men att ‎hans fru är ryska och därmed har han fortfarande ena foten i Moskva och den andra i ‎Stockholm. Ändå försöker han att bilda en cirkel för att ”studera och begrunda problemen i ‎dagens Iran”, och har haft vissa framgångar också, sägs det: Han har lyckats samla några ‎elitintellektuella bland iranier och organiserat några tal och lektioner och fått artiklar skrivna. ‎Hur har han hittat mitt nummer? Han berättar lite och introducerar sin cirkel, och bjuder mig ‎också att bli medlem i cirkeln. Jag svarar:‎

‎- Tack för förtroendet men, tyvärr, jag har lämnat alla sådana aktiviteter åt sidan och har ingen ‎lust kvar att delta i liknande möten.‎

Han insisterar att jag ska vara med åtminstone en gång och se det från nära håll. Jag upprepar ‎mitt svar. Han blir tyst en liten stund, och sedan säger plötsligt:‎

‎- Jag vet om Djafars fall!‎

Jag stelnar och blir stum. Vad är det han säger? Vad har det med saken att göra? Vilket ”fall”? ‎Hur vet han om händelsen med Djafar och mig? Jag anar någon sorts hot i hans ton; som om ‎han vill säga: ”Jag vet saker så att om du inte kommer med i min cirkel så kommer jag att ‎avslöja dem, och då får du ett helvete.” Esmail är från samma stad som Djafar. De har kanske ‎varit släktingar? Kan det hända att man har berättat historien till Djafars familj på ett helt ‎annat sett? Jag minns anklagelsen om mord. Lite irriterad säger jag:‎

‎- Vilket ”fall”? Det fanns inget fall. Han höll på att drunkna och ropade efter hjälp. Olyckligt ‎nog var det jag som stod närmast. Jag simmade för att rädda honom men själv höll jag på att ‎drunkna och tyvärr kunde jag inte dra upp honom… Det fanns minst femton ögonvittnen…‎

Han säger hastigt: Nämen okej då…, Hej då då. – och lägger på luren.‎

Vilket ”fall”? Var detta ett hot, eller en uppmuntran? Vet han någonting som inte jag vet? ‎Esmail ringer aldrig mer och jag träffar honom aldrig, eller kanske ser honom lite här och var ‎utan att känna till.‎

‎***‎
Sjutton år efter Djafars försvinnande i Kaspiska havets vågor gästar en annan av Djafars ‎bekanta från samma stad hos mig. Han frågar om händelsen med Djafar, och jag berättar som ‎det var. Han bevittnar att vår Kommissarie i Baku har ljugit och han kände mycket väl Djafar ‎från sin tid i sovjetiska ambassaden i Teheran.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

19 April 2020

Tjära i honung - 11

Jag funderade på att om jag förnekar inblandningen i demonstrationen, hur kommer de att ‎kunna bevisa att jag var med? Jag tänkte på min rumskamrat Mohammad som greps i morse ‎tillsammans med mig. Hur har han det? Hoppas att de inte säger till honom att jag har erkänt ‎saker och ting och han tror på dem och erkänner i sin tur. Jag var förskräckt av själva tanken ‎och övervägde dess olika sidor. Vi hade varit naiva. Vi borde ha tänkt på sådant för länge ‎sedan och borde ha pratat ihop om vad vi skulle säga i liknande situationer.‎

Jag såg ett litet papper som var fäst på väggen med häftstift och på det hade man skrivit: ‎‎”Personalens vaktschema: Arash, Arab, Parvaresh, Tehrani…” och tänkte: ”De har varit ‎slarviga också! Man kan lära sig dessa namn utantill och avslöja dem ute!”‎

Parvaresh återvände till rummet och satte sig bakom sitt bord. Han hade en bunt med tjocka ‎papper stor som halvsida i handen. Han frågade: - Nå, vad säger du? Har du tänkt färdigt? – ‎och började bläddra och titta i pappren i handen medan han höll dem så att jag såg bara deras ‎baksida. Han tittade än på dem och än på mig och vände dem på borde så att jag såg ‎fortfarande bara baksidan. Han sa:‎

‎- Och detta är ett annat smakprov av vad vi kan åstadkomma! Dokument och bevis! Bilder ‎tagna från demonstrationen…‎

Jag tänkte att han bluffar säkert. Hur kunde de ha tagit bilder? Det fanns ju ingen fotograf ‎där. Hur vet jag att dessa papper är bilder? Jag såg ju inte andra sidan på dem.‎

‎- Ser du? Ditt namn finns skrivet på baksidan av dessa foton…‎

Jag kunde se. Bakom varje blad fanns flera bekanta namn bredvid mitt eget namn. Jag trodde ‎fortfarande att allt detta var en bluff för att lura mig till erkännande. De har säkert skrivit ‎namnen bakom vita papper för att jag ska tro att de är riktiga bilder. Parvaresh sa:‎

‎- Vill du se ett smakprov? Kom! Titta! Är det inte du själv här?‎

Jodå. Det var jag i ett svartvitt foto: jag stod med en grupp på gräsmattan i högskolan, hade en ‎tom läskflaska i ena handen och hade lyft andra knytnäven i luften. Jag höll på att skrika ‎slagord. I nästa fotot sprang alla och jag och Mohammad fanns bland dem.‎

‎- Ser du det? Men detta är bara ett smakprov…‎

Det snurrade i huvudet av all hans ”smakprov, smakprov”. Men hur var det möjligt? Vem? ‎När? Och varifrån togs dessa bilder? Ingen hade pratat om fotografering från ‎studentdemonstrationer dittills. Först när Parvaresh visade alla bilderna började jag komma ‎ihåg hur kravallpolisens minibuss rörde sig konstigt den där dagen. Men bildernas vinkel var ‎inte begränsad till den där bilen och de borde ha tagits från taken av olika byggnader också. ‎Det fanns bilder från hela demonstrationen och dess olika aktiviteter där på bordet. Och hur ‎naiva vi var som lekte kurragömma där på gräsmattan…‎

Parvaresh följde alla förändringarna i mitt ansikte noga och satt i bakhåll för att slå till i rätt ‎ögonblick. Han sa:‎

‎- Förstår du nu? Det finns folk bland er själva som tar dessa bilder och avslöjar namnen. Vad ‎var det jag sa om att vi har all information! Vad tjänar det till om du fortsätter att förneka? Är ‎det inte bäst att du visar att du inte är en av dem, och att du har blivit lurad, och att du inte är ‎av den typen? Va? Vad säger du?‎

Jag tog ett djupt andetag och sa: - Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är faktiskt inte av den ‎typen. Hela högskolan kokade den dagen. Vart än man gick så kunde man bevittna liknande ‎scener, och…, väl, jag råkade passera bara när dessa bilder togs. Jag var inte med i ‎demonstrationen.‎

‎- OK. Men om du är ärlig, om du säger sanningen, och inte var med i demonstrationen, så ‎måste du ju visa detta på något vis. Till exempel borde du ju kunna säga namnen på dem som ‎var med, väl?‎

Det kändes att jag hade hamnat i en fälla. Det syntes ingen utväg. Antingen måste jag erkänna ‎att jag var med i demonstrationen och försvara dess slagord och ståndpunkter och deltagandet ‎i den, och då bli torterad och fängslad i en lång tid, eller spela oskyldig, säga att jag inte ‎deltog i den och påstå att det har blivit något misstag någonstans på något vis. Logiken och ‎självbevarelsedriften hade drivit mig till det andra alternativet och härmed stod jag på gränsen ‎till att bedra mina vänner.‎

‎- Jag känner ingen. Jag går ju i första året.‎
‎- Nu börjar du med ”vet inte, känner inte, vill inte säga” igen! Du kommer inte slippa oss ‎förrän du har gett oss några namn.‎
‎- Jag kommer ju från en liten fjärran stad och det är inte ett år ens. Jag har inte hunnit göra mig ‎bekant med några. Jag känner ingen av dem som jag såg i demonstrationen. Jag tror att de var ‎från högre årskurser.‎
‎- Vill du påstå att du inte känner den som greps tillsammans med dig heller?‎
‎- Honom?... Honom… känner jag ju. Vi delar rum i studenthemmet. Men han var inte med i ‎demonstrationen heller.‎
‎- Ja, ja. Du behöver inte bli försvarsadvokat till någon nu. Säg bara namnen på dem som finns ‎med i bilderna! – och lämnade bilderna över till mig. Det brann i hela kroppen. Jag svettades. ‎Det tjöt i hjärnan, och jag sökte en utväg från denna fälla, men hittade ingen.‎

‎- Den här är jag själv…‎
‎- Jasså! Säger du det? Jag känner ju dig väl!‎
‎- Och den här är Mohammad…, samma som…‎
‎- Jag känner honom också. Står inte hans namn bakom denna bild? Låt mig skriva.‎
‎- Jag känner ingen annan. Alla var från höga årskurser…‎
‎- Titta noga!‎

Jag tog lite tid på mig för att titta noga, och hela tiden tänkte på hur jag skulle rädda mig ur ‎Parvareshs klor. Till slut kom jag på att upprepa några av samma namn som jag hade sett ‎bakom bilderna:‎

‎- Jag känner honom också. Han heter Khosro, tror jag.‎
‎- Bravo! Det var något. Men…, väl, hans namn finns med här! Titta noga igen!‎

Jag letade en stund till bland bilderna: - Den här heter Hadi.‎
‎- Ge hit! Hadi…, Hadi vad? Vad är efternamnet?‎
‎- Jag vet inte hans efternamn. Har bara hört att man kallar honom Hadi.‎
‎- Titta noga igen.‎

Jag låtsades igen om att leta bland bilderna några minuter. Jag förstod inte: de kunde ju fråga ‎namnen från högskolans administration. Varför höll de på att fråga det på detta vis och från ‎personer som mig? Var det meningen att krossa mig för att omvandlas till någon som har ‎bedragit sina vänner, eller ville de lägga dem som kände varandra i en grupp och kartlägga ett ‎organiserad nätverk för demonstrationen?‎

‎- Jag känner ingen annan.‎
‎- Du ljuger!‎
‎- Varför måste jag ljuga? Jag kunde ju inte säga några namn alls och påstå att jag inte känner ‎någon alls, om jag ville ljuga. Jag har sagt allt vad jag vet. Det är inte mitt fel att jag inte ‎känner några andra av dem som finns med på bilderna. Vill ni att jag ska ge några falska ‎namn? – och kom på att det också kunde vara ett sätt och jag hade kunnat ge en handfull ‎falska namn till dem. Men om de hade visat bilderna till några andra och de hade sagt deras ‎riktiga namn, vad skulle hända då? Så långt ångrade jag inte mig och hade inte lämnat någon ‎ny information till dem.‎

Asghar kom in i rummet och sa:‎
‎- Bra, bra! Jag hörde att du har blivit en fin pojke. Kom! Jag fyller i ett nytt papper och vi ‎skriver tillsammans. Men akta dig så att jag inte tvingas att riva den som förra gången. Annars ‎lämnas du över denna gång till doktorn. Förstår du?‎

Han flyttade min stol närmare sitt bord och fyllde sidhuvudet i ett nytt förhörsprotokoll. Jag ‎var glad att hade sluppit återvändsgränden som Parvaresh hade tvingat mig in i, än tillfälligt. ‎Denna gång anklagade förhörsledaren mig för att ha deltagit i kravaller mot landets säkerhet. ‎Jag letade efter en lämplig mening för att försvara mig mot denna anklagelse, och under tiden ‎gick Asghar ut för att hämta en kopp te för sig själv.‎

En annan fånge togs in i rummet och satte sig mittemot Parvaresh. Jag kastade ett kort blick ‎mot honom, men eftersom kände jag inte igen personen och dessutom var djupt insjunken i ‎mina tankar för att formulera ett svar, ägnade jag ingen uppmärksamhet åt honom eller ‎Parvaresh. Jag hörde bara att Parvaresh frågade honom:‎

‎- Hur har du det herr Massud? Är allting tillräckligt bra?‎
Massud sa: - Bra kan man inte säga! Varför delar ni ut så lite cigaretter? Får jag ta en av era ‎cigaretter?‎
‎- Självklart! Varsågod!‎

Jag återvända till mina egna tankar och hade ingen nyfikenhet för att höra vad de säger till ‎varandra. Ibland hördes att de skojade och skrattade och ibland hörde jag att Massud ville ha ‎en cigarett igen. Däremellan hörde jag att Parvaresh frågade honom ”känner du honom?” och ‎då blev jag nyfiken. Jag vände och tittade på Massud. Han skakade på huvudet och sa:‎

‎- Nej. Jag känner inte honom.‎
Parvaresh frågade mig:‎
‎- Du då? Känner du honom?‎
‎- Nej…‎
Massud frågade mig:‎
‎- Studerar du också på Tekniska Högskolan?‎
‎- Ja.‎
‎- Vilken linje?‎
‎- Maskinteknik.‎
‎- Nämen, jag går ju också i maskinteknik. Tredje året. Har du inte sett mig hittills?‎
‎- Nej…‎
Parvaresh sa: - Sluta nu! Det var inte meningen att du skulle förhöra folk!‎
‎- I så fall ge mig en cigarett till då!‎
‎- Vad är det med dig? Du rökte slut på hela mitt paket.‎
‎- Vad ska jag göra? Jag brukade röka två paket per dag men nu ger ni bara tre stycken om ‎dagen, och det den billiga ”Zar” som är gjord av ved i stället för tobak.‎
‎- Jasså! Är du missnöjd med vårt hotell nu? Du förtjänar inte ens det du får. De borde sluta ‎även med det så att du piggnar upp och ger nya namn på de aktiva.‎
‎- Jag gav ju så många namn. Är ni fortfarande inte nöjda?‎
‎- Titta på de där bilderna noggrant igen och se om du känner några fler.‎
‎- Detta är samma herr Khosro Ghadiri.‎
Parvaresh sa till mig att gå och titta och se om jag känner igen personen. Jag gick och tittade, ‎men jag kände inte honom, och sa:‎
‎- Nej, jag känner inte honom. Han, som nästan alla andra, är också från högre årskurser. Jag ‎känner inte de äldre. Alla var från höga årskurser.‎
Massud sa: - Men jag tycker att de flesta var från låga årskursen!‎
Parvaresh flinade och sa: - Ja, ja! Vem mera?... Titta noga!‎

Jag återvände till min stol. Massud fortsatte:‎
‎- Den här är Farhang. Och detta är ju han – och pekade på mig – ni vet säkert hans namn och ‎det behövs inte att jag berättar det för er, vilket jag inte ens vet! Detta är självaste jag; och den ‎här är konstigt att syns överallt, men jag vet inte hans namn. Och den här är Ghadiri igen.‎

Asghar kom tillbaka och mitt förhör fortsatte. Jag var koncentrerad djupt på formuleringen av ‎mina svar och märkte inte när de tog Massud tillbaka till hans cell. Asghar tryckte på att jag ‎skulle skriva att var med i demonstrationen men jag erkände bara att ha varit närvarande på ‎plats och inte för att delta i demonstrationen, utan för att av nyfikenhet tittat på händelserna. ‎Han verkade ha glömt bilden där jag hade lyft knytnäven. Det verkade att de hade förstått att ‎jag inte var någon av de aktiva, och det behövdes inte riva förhörsprotokollet eller hota eller ‎slå mig igen. Asghar ville också ha namnen på deltagarna och jag ursäktade mig med att vara ‎från småstaden och första året, och skrev bara Mohammads namn och några upprepade gamla ‎namn som jag hade sett bakom bilderna. Han visade inga bilder. Parvaresh var inte ‎närvarande. Han hade kanske tagit bilderna med sig för att visa upp till någon annan. Jag var ‎glad för att jag hade sluppit denna del med hedern i behåll och inte hade angett och skadat ‎någon.‎

Och äntligen var förhöret slut. Jag visste inte vad klockan var. Det kändes att det var någon ‎timme efter middag. Jag var dödstrött. Förhöret hade tärt på hjärnan mycket mer än vilken ‎svår tentamen som helst. Jag var helt dåsig och tomt i hjärnan. Det kurrade i magen. Asghar ‎beordrade att jag skulle tas tillbaka till cellen. En soldat kom, förband mina ögon med en ‎bindel, tog mig nerför trappor och förde in i cellkorridoren. Denna gång kastade de mig i cell ‎nummer 15. Cellens plåtdörr stängdes med ett torrt ljud bakom mig. Jag lämnade de två ‎arméfiltarna som jag hade fått på golvet, och började studera läget på platsen och ‎omgivningen.‎

Cellen var en och en halv meter gånger två meter stor. Höjden av plåtdörren var kortare än min ‎längd och det var nära att jag skulle slå pannan i dörrkarmen när jag var på väg in. Det fanns ‎ett fyrkantigt hål med ett stålnät ovanför dörren och bakom nätet hängde en naken och släkt ‎lampa. I väggen mittemot fanns ett fönster vars bredd var lika med cellens bredd. Det täcktes ‎av ett kraftigt stålnät inifrån och stålräcke utifrån. Glasrutorna var målade upp till ögonhöjd ‎och det gick inte att se utanför fönstret. Med nätet inifrån och räcket utifrån fanns det ingen ‎möjlighet kvar att putsa rutorna och därmed var rutorna ovanför målade delen gråa av många ‎års rök, damm, imma, och annat smuts. Väggarna var gulaktiga, också grånad av smuts, och ‎kelimen på golvet hade ändrat färg till helt grå av all damm och smuts.‎

Jag lyfte mig på tån och tittade ut ovanför målade rutor. Ville veta var jag var. Bortom ‎smutsiga glasrutorna syntes ingenting annat än toppen på några träd, och några plåttak. Jag ‎tittade längst till vänster och längst till höger så långt bort jag kunde se. Längst ut till vänstra ‎sidan och långt bort kunde jag se en hög byggnad med en vägg av marmor på vilket fanns en ‎mycket bekant figur gjord av neonlampor. Den var släkt. Jag stod där en stund helt trött och ‎dimmig i huvudet, sedan la mig på golvet, la huvudet på vikta filtar, och somnade omedelbart.‎

‎***‎
Khosro Ghadiri vars namn Massud upprepade under förhöret hette egentligen Mohammad-‎Djavad Ghadiri Kafraii. Nio år därefter, enligt iranska myndigheter, lade han en bomb i en ‎bandspelare på Ali Khameneiis (Irans nuvarande ”andlige ledares”) talarstol, då han inte var ‎någon statlig personlighet än, och skadade hans högra hand. Ghadiri har varit försvunnen ‎sedan dess.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

12 April 2020

Tjära i honung - 10

ترجمه‌ی سوئدی بخش دهم قطران در عسل:

Å, vad det gör ont... ont... Jag vill kvida men någon okänd kraft som jag inte vet var den ‎kommer ifrån kväver det. En varm vätska rinner på högra sidan av ansiktet. Med darriga ‎fingrar söker jag källan till denna blodflöde och hittar att mitt högra horn har sönderdragits ur ‎botten... Och så var det med min bedrift i dagens kamp!‎

Heh! Jag säger "dagens"! Ordet dag är meningslöst här. Det finns ingen dag för att kunna prata ‎om i dag eller i går. Det finns ingen regelbunden återkommande sak för att kunna använda ‎den som en enhet för tiden. Jag vet inte vart jag har hamnat och vilken planet denna är. Det är ‎natt hela tiden. Det är mörkt hela tiden; kontinuerligt mörker; allting är svart. Jag har inte ‎förlorat synen. Ibland ser jag en tunn och skinande linje där borta i horisonten långt bort i min ‎vänstra sida. Det är en vit och ljusblå linje, och mörklila. Nedanför ligger marken dränkt i ‎svärta och ovanför flyter svarta, mycket svarta, bläcksvarta moln som täcker hela himlen. ‎Djupt inne i svarta molnen, långt långt bort, blixtrar det ibland och ett tag senare hör jag ett ‎dovt dånande.‎

Denna utsikt påminner mig om bilden på en målning som jag hade klippt ur "Akhbar", ‎tidskriften på persiska som "Föreningen för kulturella relationer mellan Iran och Sovjet" ‎publicerade på den tiden, och hade fäst på väggen i mitt studentrum. Målningen heter "Å, mina ‎tankar..." och är av en ukrainsk målare som heter Mikhail Bozhiy. Den föreställer en ‎medelålders kraftig och halvskallig man som i en dyster omgivning vid havet, djupt insjunken ‎i sina tankar, kommer mot åskådaren. Vinden leker med resten av hans hår och hans kappa och ‎slips, och hans spridda tankar förkroppsligas som torra buskar av vilda blommor, mörka ‎horisonten, ljusa och mörka moln, en flygande ensam fågel, och lite annat. Denna man är den stora ‎ukrainska poeten Taras Shevchenko som har en dikt där "Å, mina tankar..." (Думи мої, думи ‎мої) upprepas.‎

Men här finns inte ens något spår av vind eller hav eller fågel. Jag har tänkt några gånger att ta ‎vägen och gå mot den där ljusa linjen i horisonten, men har upptäckt av en slump att det finns ‎en djup ravin på vägen. I mörkret har jag inte kunnat uppskatta ravinens bredd och djup och ‎har inte vågat gå närmare. Har slängt några små och stora stenar i ravinen men har inte kunnat ‎höra något ljud tillbaka. Har försökt att hitta en väg att gå runt ravinen men ljusa linjen i ‎horisonten har dränkts i mörkret efter ett tag och jag har tappat riktningen.‎

Och detta odjur, detta monster, låter mig inte vara heller. Den dyker upp plötsligt och ‎obemärkt, rör sig runtom mig och attackerar från alla håll. Jag känner bara dess slag. Den ‎vrålar inte ens. Den har vassa klor och river min hud och min kropp. Den slår med knytnävar; ‎lyfter mig och kastar mig mot bergstenar; sitter på mitt bröst, tar i mina horn, som jag har bara ‎ett kvar nu, och vrider min nacke och slår mitt huvud mot marken. Jag kan inte göra någonting ‎för att avvärja mig. Jag ser ju inte den. Jag kastar knytnävar och sparkar hit och dit , men ‎lyckas inte träffa den. Jag förstår inte varför den är fientlig mot mig och vad den vill av mig. ‎Och plötsligt, lika tyst och obemärkt som dan har dykt upp, så försvinner den och lämnar mig ‎med alla mina blodiga sår och skråmor.‎

Nu har den dykt upp igen. Den trycker och slår någonting som ett käpp eller rör till baksidan ‎av min vänstra axel. Det gör ont. Jag vill skrika av smärta men munnen är fullproppad med ‎någonting tjockt och klibbigt som beck. Jag tar med handen och vill dra ut becket. Det klibbar ‎och tänjer sig och dras långt. Den tar inte slut. Jag tar och drar beck ur munnen med båda ‎händerna. Håller på att kvävas. Slagen mot axeln fortsätter. Det gör ont. Jag vänder mig för ‎att se vad det är. Plötsligt försvinner mörkret och ett starkt ljus bländar mig. En märklig ‎varelse har böjt sig över mig. Den har en hjälm med visir som liknar astronauternas. Nu ser jag ‎att den skriker och säger någonting bakom visiret: Upp med dig! Upp med dig!‎

Jag välter mig för att resa. Varelsen tar ett steg bakåt. Jag reser mig och den fortsätter bakåt. ‎Den har ett gevär riktat mot mig. Nu skriker den: Sätt dig! Sätt dig! Jag sträcker handen och ‎rör vid ansiktet och huvudet. Den skriker: Rör dig inte! Sätt dig! Jag hittar inget spår efter ‎blod i ansiktet eller sönderdraget horn i huvudet. En annan röst säger: Åtur! Åtur! [sätt dig, ‎på turkiska]. Jag tittar. Det är Taghi. Han sitter på golvet bredvid sin säng och har båda ‎händerna på huvudet:‎

‎- Sätt dig! Sätt dig!‎
Jag sätter mig på filten som täcker golvet. Dörren är öppen. Rymdvarelsen står vid dörren och ‎riktar sitt gevär mot mig. Den skriker: Vänd ryggen hit! Jag vänder ryggen mot dörren medan ‎jag sitter. Jag har bara kalsonger på mig. Den skriker:‎

‎- Lägg händerna på huvudet! Rör dig inte!‎

Jag lägger händerna på huvudet. Jaha! Det andra hornet är också helt borta! Det hörs otydliga ‎buller från korridoren: dörrar som slås sönder, skrik, och svordomar. Det är mörkt på andra ‎sidan fönstret. Det är midnatt natten mellan den 6:e och 7:e juni 1972, och denna "planet" är ‎Arya Mehr Tekniska Högskolans (AMTH) studenthem som ligger på Zanjan-gatan. Jag kan ‎knappast tro men det är en levande verklighet som pågår framför mina ögon: Det är ‎högskolans kravallpolis, som för deras konstiga hjälmar har vi döpt dem till marsianer, fullt ‎utrustad med vapen och batonger och sköldar, som har belägrat studenthemmet, och ‎SAVAK:s agenter håller på och genomsöker alla rum.‎

Av invånarna av rum 312 finns bara Taghi och jag hemma. Mohammad har övernattat hos sina ‎släktingar i natt, och Siavash kommer sällan till studenthemmet på senare tid. Jag fryser. ‎Sträcker ut handen och tar en lakan som ligger på golvet bredvid min säng. Marsianen skriker: ‎Rör dig inte! Jag säger: Eehh..., jag fryser – och lägger lakanet på min rygg.‎

‎***‎
För en vecka sedan, den 30 maj 1972, på väg hem från ett officiellt besök i Moskva kom ‎USA:s president Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger till Teheran. Dagen ‎därefter, på väg till flygplatsen, när deras kortege passerade motorvägen nära Teherans ‎Universitets studenthem, blev det utsatt för massiv stenkastning av studenterna från Amir-‎abads höjder. Det ryktades att Nixon blev mycket upprörd och på väg ut från Irans luftrum ‎skickade han ett meddelande till Shahen och begärde att dessa studenter skulle tillrättavisas ‎hårt:‎

”[…Nixon] tillsammans med sin eskorterad kortege gav sig i väg för att komma till flygplatsen. ‎Presidentens kortege valde en omväg från motorvägen nära Teherans norra obebodda kullar ‎mot flygplatsen för att undvika demonstrationer. Men även där väntade studenterna på honom. ‎Stenar regnade över officiella bilar. Därefter arresterades hundratals studenter enligt Nixons ‎rekommendation.” (William Shawcross: The Shah's last ride: the fate of an ally, New York : ‎Simon and Schuster, 1988).‎

Två dagar före Nixons ankomst, den 28 maj, hölls en stor demonstration i min högskola mot ‎hans kommande resa till Iran och i protest mot Vietnamkriget. I denna demonstration, för ‎första gången sedan kravallpolis hade inrättats och blivit stationerad inom universitet och ‎högskolor för ett år sedan, tog en del av studenterna till gatustenar, tegelbitar, tomma ‎läskflaskor och annat och attackerade kravallpolisen, slog sönder glasrutorna på deras bilar och ‎kvaddade bilarna.‎

‎***‎
En stund senare kommer en säkerhetspolis in i vårt rum för att genomsöka våra saker och låter ‎mig att ta på mig kläder. Taghi har inte så mycket i sitt sängskåp men i mitt skåp går att hitta ‎mycket diverse saker. Jag har en hel del vetenskapstidskriften Daneshmand och "Radio & TV" ‎som jag har samlat sedan åren i högstadiet, och flera skokartonger full med skrotdelar av ‎gamla radioapparater, kondensatorer, resistorer, spole, och så vidare. Agenten tar en liten ‎plastpåse innehållande gulbruna klumpar av järnperklorat och frågar vad innehållet är. Jag ‎förklarar att de där klumparna används för att få bort valda delar av koppar när man gör ‎kretskort för elektroniska hobbyn. Han tittar misstänksam i mina ögon och försöker uppskatta ‎sanningshalten i vad jag säger och tar sedan en konstigformad metallbit som jag har fått svarva ‎på övningsverkstaden som övningsuppgift, och frågar: Ville du bygga handgranat med de där ‎kemikalierna? – och jag förklarar att det har varit en övningsuppgift på högskolan. Då tar han ‎sig an min fotoalbum. Detta är en uppenbar kränkning av min integritet. Vilken lag tillåter ‎honom att gå igenom och titta på mina privata bilder? Det finns sådana bilder där som jag inte ‎vill alls att han eller någon annan utom mig själv ska se. Han bläddrar albumet, frågar namnet ‎på några personer, och hittar en bild på en polisofficer. Frågar:‎

‎- Vem är han?‎
‎- Min bror.‎
‎- Men hans efternamn är ju inte som ditt!‎
Hur vet han det? Jag svarar: - Vi är halvbröder.‎

Det verkar att han har mjuknat lite. Han tar min anteckningspärm och öppnar den. Jag skäms ‎så det brinner i ansiktet. Förbanne mig! I fickan innanför omslaget finns ett förslutet kuvert ‎med en stor och diagonalt handskriven text på: "Till ärade fröken Azadeh"! Det är ett brev till ‎‎"Azadeh" i vilket jag har skrivit om min kärlek till henne och klagat över att hon inte bryr sig ‎om mig ens. Jag har gått runt med brevet i dagar i väntan på att samla tillräckligt med mod så ‎jag kan lämna det i fysikdepartementets brevlåda så att "Azadeh" ska ta och läsa det. Och nu, ‎detta mitt privata kärleksbrev hamnar i SAVAK:s händer. Fy skam på mig! Vilka barnsliga ‎tankar jag har haft! Jag är ju fortfarande så barnsligt och så lantis!‎

Jag är rädd för att han öppnar och läser brevet. Jag är rädd för att Taghi ser det och då börjar ‎alla prata om min barnslighet och kommer att mobba mig. Agenten frågar: Vem är det? Jag ‎tittar ner skamsen och säger ingenting. Han viskar så bara jag hör: Är det din vän? Och jag ‎nickar omedelbart, Det värkar att han har mänskliga drag ändå. Han tänker inte avslöja mig. ‎Puh... Han bläddrar pärmen. Det är idel anteckningar från lektionerna. Han lämnar pärmen och ‎mig och rummet.‎

Lite senare kommer två andra agenter och frågar efter våra två andra frånvarande ‎rumskamrater. Vi säger att de har övernattat hos släktingar. De frågar mig att hjälpa till och ‎visa deras skåp och säga deras namn. Vi har massor med kurslitteratur och böcker i våra ‎klädskåp. Många av dessa är på engelska och publicerade i Sovjet; fullt med formler och ‎ritningar och teknisk grafik. Men det är inte så många av oss som har haft någon nytta av ‎dessa böcker. Innehållet i dessa passar inte alls våra lektioner och sådant som tas upp av våra ‎lektorer. Att vi köper dessa böcker från bokhandlaren Gutenberg i Teheran är mer och mindre ‎för att "hjälpa socialismen" och i solidaritet med Sovjetunionen. De lägger alla böcker på hög ‎på bordet mitt i rummet.‎

Nu har turen kommit till den farligaste saken som finns i vårt rum: en väska fullpackad med ‎‎"opassande" böcker som tillhör Baba, och han som befarar att de kanske kommer att gripa ‎honom vilken dag som helst, har kommit och lämnat den i vårt rum. De tar ner väskan från ‎ovanför en av skåpen, öppnar den, och inspekterar böckerna en och en. Det är en hel del ‎skönlitteratur på persiska som bokförlaget Progress i Moskva har publicerat, och sedan Rötter ‎av Alex Haley, några böcker om "den revolutionära" Sydamerika, "Sockerkriget på Kuba" av ‎Sartre, en bok om Palestina, några böcker av Samad Behrangui, en teaterpjäs av Saedi, och ‎farligast av alla Maxim Gorkijs "En Moder" som inte drar deras uppmärksamhet. Det har ‎samlats ett berg av böcker på bordet.‎

En av de hittar ett foto på en medelålders man som har hamnat på bordet och frågar vem det ‎är. Jag svara utan att tänka efter. Kunde ha sagt att han är pappa till någon av oss, men jag ‎säger som det är: Nariman Narimanov! Och av en ren slump håller den andra på och bläddrar ‎på en bok som också har hamnat bland böckerna på bordet. Det är en persisk översättning av ‎romanen "På fjärran stränder", också publicerat i Sovjet, som i första sidan har dedikerats "Till ‎minnet av azerbajdzjanska folkets hjälte, Nariman Narimanov!" Nu har de hittat det! Deras ‎ögon glimtar. De frågar vems boken och fotot är. Fotot tillhör Mohammad och boken är min. ‎Men vi har lärt oss att under rådande förtryck ska man hänvisa "opassande" saker till den som ‎är frånvarande för att han eller hon har tillfälle för att rädda sig. Det är en grundläggande ‎lärdom i polisstater. Därför säger jag att fotot och boken och hela den där väskan tillhör ‎Siavash.‎

Olika personer kommer och går och antecknar saker på papper. Till slut vill de att jag ska ta ‎väskan som är tom nu och ska fylla den med böcker så de kan ta den med sig. Detta berg av ‎böcker får ju inte plats i väskan. Jag frågar: Ska jag lägga i även kurslitteratur också? En av ‎dem flinar och säger: Nej! Ta bara de äkta varorna! Vi vet båda två vad med "äkta varor" ‎menas. Men just detta ger mig möjligheten att plocka nästan vilka böcker jag vill: Jag låtsas om ‎att "opassande" böcker är kurslitteratur och slänger dem åt sidan, och tar i stället engelska ‎studieböckerna och stoppar dem i väskan som "äkta vara". Varje gång de tittar för att se vad ‎jag gör så tar jag någon av "harmlösa" persiska böckerna och med demonstrativa rörelser, så de ‎ser vilken bok den är, lägger den i väskan. De ler tillfreds.‎

Jag visar att väskan är full nu. En av dem tar Nariman Narimanovs foto och romanen "På ‎fjärran stränder" som de dyrbaraste byten som de har hittat på vårt rum, och vill att jag lägger ‎även dem i väskan. Det står inget namn på framsidan eller baksidan av fotot, och jag lägger ‎det i väskan. Men jag gömmer romanen bland andra böcker på en stol bredvid bordet. De tar ‎väskan och ett protokol som de har antecknat, varnar att ingen får lämna rummet tills på ‎morgonen, plockar sina grejer tillsammans med "marsianer", lämnar ruiner efter sig, och åker i ‎väg från studenthemmet.‎

Några minuter senare märker alla att det inte finns några vakter och SAVAK har bara bluffat. ‎Då börjar alla att söka varandra. Det är vargtimmar och skymning. De har fört bort många med ‎sig. Firooz kommer. Han är orolig för Mohammad. De har tagit Badri med. Emam kommer. ‎Han är en sympatisk kamrat, visdomsful, en bokmal, bränd av starka ökensolen i Khur-o-‎biabanak. Alla gillar honom och går ed vid hans namn. Vi har suttit långa nätter till gryningen ‎och spelat kort med honom, Mohammad, och Dashti. Jag är glad att de inte har tagit honom. ‎Den snälla Mash Ghorban som sitter portvakt till studenthemmet ville inte släppa in ‎kravallpolisen och SAVAK, och de har misshandlat honom. Oväsen under misshandeln har ‎väckt en del studenter, och några har lyckats med att förstöra flygblad och farliga böcker eller ‎har tagit sig ut på baksidan av huset och flytt.‎

Baba kommer storleende. Han vill veta vad som har hänt med hans väska och böcker. Jag ‎berättar och han är glad för att väskan inte har kopplats till honom. Jag har några LP-skivor ‎med azerbajdzjansk musik från Baku som är utlånade till bekanta på andra rum. En av dessa är ‎sång av Hadjibaba Huseynov där han sjunger "Låt dig inte drabbas av kärlekens sorg då kärlek ‎är rena giftet för själen!" Så riktigt! Jag måste förstöra brevet till "Azadeh". Skivan är utlånad ‎till Hassan, och de har tagit Hassan med sig. Många år senare berättar Hassan att agenterna har ‎låtit honom sitta på övertäckta flaket av en armépersonbil med sin väska full med böcker och min ‎skiva, och rapporten om honom själv, bredvid andra intagna. På vägen till det beryktade ‎häktet i Kommitté och under tiden och i mörkret har han lyckats med att sakta tugga och ‎svälja rapporten bit för bit, och därmed under senare förhör i häktet vet ingen varför han har ‎tagits med dit, och han blir släppt efter några dagar. Men Hajibabas skiva går förlorad för ‎alltid.‎

Dagen efter razzian och i högskolan får Siavash höra vad som har hänt. Han är mycket ‎irriterad och förbannad på Baba och öser alla möjliga svordomar som han kan över honom. ‎Siavash blir inkallad till SAVAK efter en tid men det finns förstås inga "farliga" böcker i den ‎väska som de har tagit i hans namn, alla är glada och nöjda och han får gå.‎

‎***‎
Behrooz Abdi studerar på vår högskola och är även medlem i gerillagruppen Cherik-ha-ye-Fadai-e-‎Khalgh-e Iran. Sedan ett tag tillbaka har han gått under jorden och "gömt" sig på vårt rum i ‎studenthemmet. Han är där dag och natt, och en av hans sysslor är att läsa romanen "På fjärran ‎stränder" av Imran Kasumov och Hassan Saidbeyli som jag räddade från SAVAK under ‎razzian. Denna verklighetsbaserade romanen handlar om azerbajdzjanska soldaten Mehdi ‎Husseynzade som under andra världskriget flyr ur tyskt fångenskap och så småningom blir ‎ledare till en partisangrupp i sudöstra Europa. Behrooz diskuterar med mig om romanen och ‎tycker att den italienska biofilmen Corbari från 1970 med Giuliano Gemma i huvudrollen har ‎gjorts baserad på denna roman. Jag har sett filmen och håller med honom. När Mohammad ‎och jag grips den 28 juni 1972 anar Behrooz oråd och söker sig till någon annan gömställe, och ‎enligt SAVAK:s officiella utsago dödas han i sitt gömställe i staden Mashhad av en ‎självförvållad explosion när han försöker tillverka en bomb.‎

‎***‎
Många år senare, efter revolutionen, blir Mohammad vald till styrelsen av en fabriks ‎medarbetarråd, och där får han höra att rådet överväger att säga upp en av ingenjörerna som ‎har varit medlem och informatör till SAVAK enligt de dokument som har tagits i beslag från ‎SAVAK:s arkiv. Hans namn låter bekant för Mohammad: Han är samma vår sympatiska ‎Emam i studenthemmet.‎

‎***‎
Min högra horn som var knäckt från botten, håller på att växa ut igen, och en av mina ‎återkommande mardrömmar är fortfarande att jag drar ut beck ur munnen.‎

‎***‎
Både Behrooz och jag trodde att den italienska biofilmen Corbari var baserad på romanen "På ‎fjärran stränder" men efter att ha hittat detaljer om filmen och efter ytterligare sökning på ‎Internet, vet jag nu att vi hade fel.‎

Både Mehdi Huseynzade och Silvio Corbari existerade och båda var ledare till partisaner under ‎slutskedet av andra världskriget.‎

Mehdi Huseynzade, efter sin flykt från tyskarna, blir ledare till jugoslaviska (och inte ‎italienska) partisaner och senare befälhavare i "Jugoslaviska folkets befrielsearmé". Han, med ‎sin grupp, placerar otaliga bomber och dödar och lammläser flera hundra tyska nazister och ‎italienska fascister, bland annat i Trieste. Tyskarna utlyser ett pris på 400 tusen mark för hans ‎huvud. Han dödas till slut i en strid i Slovenien 1944.‎

En av Mehdis kamrater en azerbajdzjansk soldat vid namn Nowroozi kommer tillbaka till ‎Baku efter kriget och berättar om Mehdis tapperhet för författarna av romanen. Dessa skriver ‎romanen "På fjärran stränder" enligt vad de hör. Den publiceras 1954 på azerbajdzjanska och ‎senare på ryska (На дальних берегах) och 1958 skapas biofilmen med samma namn i ‎Azerbajdzjan (finns med rysk text).‎

Det finns statyer och minnesmonument i Azerbajdzjan, bland annat en stadium i staden ‎Sumgait i Mehdi Huseynzades namn. Dessutom finns en staty av honom i Slovenien där han ‎stupade.‎

Silvio Corbari var också ledare till en italiensk partisangrupp år 1943 och slogs mot tyska ‎armén och italienska fascister. Sommaren 1944 blev hans grupp förrådd av en infiltratör. Efter ‎en svår strid greps Corbari och hans älskarinna Iris Versari och flera andra partisaner, och ‎fascister hängde de i torget i staden Froli.‎

Förutom biofilmen Corbari har flera böcker och biografier om honom och hans grupp ‎publicerats i Italien.‎
‎-------------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
‎1- Om Nariman Narimanov: https://en.wikipedia.org/wiki/Nariman_Narimanov
2- Hadjibaba Huseynovs sång: https://youtu.be/PWKfwrUDdf0
3- Om Mehdi Hussein-zade: https://en.wikipedia.org/wiki/Mehdi_Huseynzade
‎4- Hela romanen ”På fjärran stränder” på ryska: http://publ.lib.ru/ARCHIVES/K/KASUMOV_Imran,_SEIDBEYLI_Gasan/_Kasumov_I.,_Seidbeyli_G..html
‎5- Om filmen ”På fjärran stränder” på azerbajdzjanska: ‎https://az.wikipedia.org/w/index.php?title=Uzaq_sahill%C9%99rd%C9%99_(film,_1958)&oldid=1389427
‎6- Själva filmen i sin helhet på azerbajdzjanska: https://youtu.be/zXDobgrMdqo
7- Nyheten om Mehdi Hussein-zades staty i Slovenien: ‎http://www.today.az/news/society/40184.html
‎8- Om Silvio Corbari: https://it.wikipedia.org/wiki/Silvio_Corbari
‎9- Om filmen Corbari: https://www.imdb.com/title/tt0167085

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

06 April 2020

Tjära i honung - 9

ترجمه‌ی سوئدی بخش نهم از «قطران در عسل»:

Den militära personbilen körde mot Khorasan-torget. I den tunga trafiken och bakom ett rött ‎ljus hoppade Abolfazl ner från flaket och sprang i väg. Jasså! Detta var ju också ett annat sätt ‎att fördröja resan till Chehel-Dokhtar. Jag kittlades också av tanken att göra det men jag ‎hade mindre och mindre band kvar till Teheran nu. Mina alla vänner och klasskamrater från ‎högskolan hade fortsatt livet, en del hade skaffat familj, och andra hade spridits åt alla håll. ‎Nyfikenheten om vad som väntade mig var starkare än banden till Teheran. Jag hade inte ens ‎någon nära och kära kvar i Teheran som jag kunde ringa och berätta om min flytt. Därför ‎föredrog jag att följa sergeanten. Han köpte bussbiljetter åt oss på en bussterminal i Khavaran ‎avenyn. Vi satte oss i bussen på kvällen och gav oss i väg.‎

Bussen körde i mörkret och vi hade inte möjligheten att roa oss med att titta på naturen. Jag ‎hade åkt denna väg två gånger tidigare med vänner till Semnan och Shahmirzad och därifrån ‎hade vi vandrat vidare i fyra dagar genom berg och skog till Behshahr. En annan gång i ‎Nowruz 1354 (mars 1975) hade jag åkt denna väg tillsammans med en stor grupp i högskolans ‎buss för en tvåveckors ”vetenskaplig expedition” till Afghanistan och Pakistan.‎

Vi kom fram till Shahroud mitt i natten. Sergeanten lät oss sitta i ett kafé och sa att han inte ‎kunde ta oss till garnisonen så sent på natten och lämna över, och vi måste fördriva tiden i kaféet ‎tills på morgonen. Kaféet låg bredvid ett garage som hette Moghaddam och som var stadens ‎enda bussterminal. Detta garage låg i stadens huvudgata och mitt i staden. Ena ändan av gatan ‎var början på vägen till staden Damghan, och andra ändan gick till garnisonen Chehel-Dokhtar ‎och vidare till städerna Shah-pasand, Gonbad-e-Kavous, och Gorgan.‎

Sergeanten försvann efter någon timme och visade inte sig förrän på morgonen. Våra bekanta ‎sa senare att sergeanten borde ha tagit oss dit med snabbtåg, han borde ha köpt middag åt oss, ‎och han borde ha skaffat sovplats på vandrarhem för oss. Han hade därmed tagit alla pengarna ‎själv och dessutom pengarna som var avsedda för As’ad som blev kvar i garnisonen i Teheran ‎och Abolfazl som hoppade ner från flaket. Kvittona kunde han förfalska hur lätt som helst. Vi ‎tre satt där till morgonen och fyllde magen med te och cigarettrök. Vi kände inte varandra så ‎mycket, och i den situationen var var och en insjunken i sin egen sorg och tänkte på sitt eget ‎öde, och därför hade vi inte mycket att prata om med varandra. Vi frågade kaféföreståndaren ‎lite om Shahroud och Chehel-Dokhtar, och sedan var det bara te, cigarettrök, och tupplur vid ‎kafébord.‎

I gryningen den 22 februari 1978 vinkade sergeanten till garnisonens servicebuss i Shahrouds ‎centrala torg, och vi steg upp på bussen. En senior officer som satt i första raden skällde ut ‎sergeanten för att han inte hade kört oss till garnisonen med betalt färdmedel, och sergeanten ‎var bara tyst. De pengarna hamnade också i hans ficka. Efter tre kvarts bussresa kunde jag se ‎vakttornen och taggtrådarna runt garnisonen i halvmörkret. Tanken gick till scener ur filmer ‎om nazitysklands fångläger som Colditz.‎

Bussen släppte oss vid vaktposteringen i huvudentrén som kallades för ”nordfronten” och ‎fortsatte sin färd in i garnisonen. Det var mycket kallt. Ett tjockt och kristallklart lager av is ‎täckte marken. En isande vind blåste bakifrån, från de nordiska höga bergen. Horisonten var ‎röd i vänstra sidan och solen var på väg att gå upp. Här fanns inte berget Mehrchal men ‎gryningsutsikten var kanske vackrare än vad jag brukade se i Farah-abad. Hundra meter bort ‎och mittemot oss började garnisonens envåningskontorsbyggnader som var av sten, och jag ‎kunde inte se var byggnaderna tog slut. Men längre bort söderut var horisonten öppen och det ‎märktes att någonstans där borta började den stora och ödsliga öknen i centrala Iran, Dasht-e-‎kavir.‎

Huvudet virrade efter nattens sömnlöshet. Jag hade inte ätit middag och frukost, för att inte ‎hade så mycket pengar i fickan. Abdullah hade det inte bättre. Länge därefter, minst i 21 ‎månader som var kvar av min värnplikt, skulle jag inte ha mer pengar än en menig soldats ‎futtiga lön. Värnpliktiga officerare fick cirka 1500 tuman i månaden på den tiden (1500 ‎kronor, enligt den tidens valutakurs). Men vi soldater skulle få bara 133 ryals (1 krona och 33 ‎ören) i månaden, som räckte bara för tre paket cigaretter, och vi skulle äta garnisonens ‎matranson.‎

Vår sergeant satt i vaktrummet och vi tre stod utanför och darrade i kylan. Det verkade som ‎att vi skulle stå där tills morgonflaggningen var slut, och sedan skulle man bestämma om oss. ‎Någon timme senare kom vakthavande befäl, skrev under de papper som sergeanten hade med ‎sig och tog oss med till staben för garnisonens första kolonn som sysslade med organisatoriska ‎frågor. Det skrevs och utbyttes en del papper där också, och sedan tog sergeanten oss med för ‎att lämna över till respektive kompani. Alla tre hamnade vi i andra bataljonen.‎

Sergeant Ahmadi som var femte kompaniets kamrer tog emot mig. Det var som skrivet i mitt ‎öde att jag skulle tillhöra den femte kompaniet av andra bataljonen överallt! Sergeant Ahmadi ‎visade kompaniets sovsal och sa att jag kunde lämna mina saker under någon säng tillfälligt, ‎och försvann. Jag gick in i ett av stenbyggda sovsalarna. Det var en sal på 15 gånger 15 ‎meter stor full med trevåningssängar. Det fanns ingen där. Jag tryckte min officersväska och ‎soldatsäck under första sängen och kom ut. Soldaterna hade tagits till övningar ute ‎någonstans, verkade som, och det syntes ingen runt kompaniets byggnader.‎

Här var ett utbildningsgarnison. Var fjärde månad tog man hit, och även till många andra ‎garnisoner, nya grupper av värnpliktiga soldater från olika städer och byar runtom i landet, ‎utbildade dem i fyra månader, och sedan delade dem bland totalförsvarets olika garnisoner.‎

Jag gick runt lite och tittade och försökte att minnas sovsalens plats bland alla enformiga ‎byggnader. Abdullah kom mot mig och samtidigt höll han på med att stoppa högra sidan av ‎sin mustasch i munnen med sina fingrar och bet i den. Vi promenerade lite tillsammans och ‎stod vid någon mur i bleka solen, utan att växla ett enda ord. Det kurrade i magen, jag var ‎hungrig och cigarettröken, i stället för att blockera hungern, gjorde att jag mådde illa.‎

Det var lunchtid till slut. Kompaniet återvände från övningar, och soldaterna kastade sig in i ‎sovsalar med buller och bång. Några minuter senare kom de ut var med en aluminiumskål i ‎handen. Vi kom överens med Abdullah om att vi följer soldaterna i vårt eget kompani, får mat, ‎och återvänder till samma plats och äter tillsammans.‎

Jag hämtade en djup melamintallrik och bestick ur min officersväska och följde skålutrustade ‎soldaterna. Alla var på väg mot en torr, stenig, och bred flodbädd som gick genom garnisonen. ‎Bredden på denna torra bädd var kanske över 50 meter i vissa ställen. Långt inne i steniga ‎bädden och bredvid en rinnande bäck stod olika kompaniernas matdelare bredvid stora kittel. ‎Soldaterna stod i kö i var sitt kompani och fick mat. Jag ställde mig i femte kompaniets kö. De ‎enkla, analfabetsoldaterna tittade häpna och med öppna munnar på mig som om de hade sett ‎en utomjording. Det var berättigat! Med den välstrykta officersuniformen, röda banden vid ‎byxbenen, dekorationen vid skjortärmarna och kepsen, liknade jag inte deras egna officerare ‎ens. Jag var ett mycket opassande element i deras kö, men jag var hungrig!‎

Jag stod ut med tyngden av alla dessa blickar och rörliga frågetecknen och kom fram till kitteln ‎till slut. Jag räckte fram handen med tallriken. Matdelaren tittade upp så fort han såg tallriken, ‎förstelnade en stund, med stora ögon ögnade mig från topp till tå, öppnade och stängde ‎munnen som en fisk några gånger och försökte säga någonting men fick inget ljud ut ur munnen, ‎vände hjälplöst och frågande tittade på kompaniets äldre ”gamla” soldat, men soldaten, Anne-‎Morad Gharavi, som om visste vad det hela handlade om, var till ingen hjälp och tittade bort. ‎Matdelaren kunde inte göra någonting annat än att göra sitt jobb: han hällde en spade ris i min ‎tallrik, och en annan matdelare som stod bredvid honom och inte var mindre häpen, följde ‎honom automatiskt och tog en skopa zucchiniköttgryta ur en kittel där en decimeter fett flöt ‎över grytan, och hällde ovanpå riset i min tallrik. Det kändes att jag höll på att smälta och bli ‎mindre och mindre under tyngden av dessa två och alla andra soldaternas blickar, men hur ‎svårt än det var och innan jag smälte till noll, tog jag mig till mötesplatsen med Abdullah. Jag ‎hade inte hunnit svälja den första biten då även Abdullah kom. Vi satt på huk sida vid sida ‎vid muren och under vintersolen, lade tallrikarna på marken, och åt i tystnad.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏