بازداشت‌های غیر قانونی را پایان دهید!‏

همه‌ی زندانیان سیاسی را آزاد کنید!‏

-----------------------------------------------------

30 August 2007

Gunnar

En av mina arbetskamrater gick bort förra veckan. Från det första läkarbesöket och diagnosen om tumör i bukspottkörteln tills han tog det sista andetaget, tog det bara 33 dagar. Han var en mycket hjälpsam människa och populär bland medarbetare. Han hade hunnit arbeta i 19 år här när jag började, och han tog hand om mig som en fadder, visade runt överallt och lärde mig allt. Mycket av vad jag kan nu lärde jag mig av honom och mycket lärde vi oss tillsammans under alla dessa år utmed enorma utvecklingen i IT. Han hjälpte mig mycket även utanför jobbet. Jag var många gånger på besök hemma hos honom och familjen, lånade saker – från dataprylar och programskivor till sticksåg och kofot och skidor. Flera frysta vintermorgnar körde han en halv mil till mig för att blåsa liv i min döda bil med startkablar och sitt varma batteri. Våra barn var klasskamrater och jag var Tomten för hans barnbarn. Han var en riktig eldsjäl även i fackliga livet på jobbet, i medarbetarklubben, i bostadsföreningen, i seglarföreningen, och mycket annat. Jag älskade de tipspromenader som han ordnade med sina fotografier inomhus och utomhus på vår arbetsplats.

Nu tinade han bort bara inom en månad. Och i ett akut läge fick jag ta över allt vad han gjorde, utan att ens kunna hälften av vad han kunde. Han bekymrade sig in i det sista över en liten bit arbete som han hade kvar att fullfölja och i sitt sista telefonsamtal med mig från sängen på sjukhuset och trots att han hade svårt att tala, gav han ledtrådar som kunde hjälpa mig.

Kvällen därefter åkte jag och besökte honom på sjukhuset. Han öppnade famnen så fort han såg mig och gav mig en björnkram. Jag hade köpt en sudoku-häfte åt honom för att jag visste att han älskade att sitta på sin balkong och lösa sudoku när han fick en stund ledig från all barnbarnskötsel och andra aktiviteter. Men nu kunde han inte känna igen häftet och trodde att det var en serietidning. Han kunde knappast avsluta en mening och tappade tråden mitt i meningen. Han halvsov på sin säng med smärtstillande och lugnande droppar som rann i hans blodådror, och jag satt bredvid hans säng över en timme och hade tappat ork för att resa mig och gå därifrån. Han öppnade ögonen då och då, tittade på mig och försökte le.

Sex dagar därefter stod jag bredvid hans säng hemma hos honom, ropade hans namn och hälsade. Han vaknade, försökte hitta varifrån rösten kom, sa någonting obegriplig, och sov igen. Och två dagar därefter slocknade han för alltid.

Jag tänkte berätta om allt detta på en minnesstund som vi hade för honom på jobbet. Men…

Nu går jag runt på jobbet, försöker klara av allt vad han gjorde, och överallt ser jag minnen från honom: hans rum, hans arbetsbord, hans dator, minneslappar, pennor, allt. Och jag har så många saker att fråga honom: hur tänkte han det där och hur ska man göra det här? Men han finns inte längre. Så synd. Han finns inte längre…

No comments: